Om empati

Viljan att komma nära.

Intensiteten i intentionen.

Avsaknaden av ord.

Berättelsen som ett försök till en ny berättelse.

Jag undrar om vi verkligen har förstått vad det är att känna.

Dagboksblad

Säg vad du tänker på.

Belgisk choklad och något osympatiskt om han på jobbet.

Ska vi öppna fönstret? 

Fiskmåsar i följe. Skrikandes, dykandes.

Ett ständigt liv där ute.

Och djupt inom en ett osynligt väsen som hungrar och längtar.

Ibland är det inte möjligt att att säga rakt ut vad man tänker på.

Inte för att det skulle vara hemligt eller så.

Utan för att det är så svårt att lyssna.

Det går år och dagar.

Jag känner djupt inom mig.

En stad, tung som ett hav.

Om det kateketiska

Själva adjektivet kateketisk rör den muntliga undervisningen i den kristna läran som gäller katekesen. Det är, annorlunda uttryckt, att stå i relation till kateketiken. Till exempel kan en viss sorts utläggning benämnas som kateketisk.

Men det är också en metod, då i fråga om undervisning, det vill säga undervisning med karaktären av frågor och svar. Exempelvis skulle man kunna prata om ett kateketiskt sätt att lära ut på.

Att läsa är att tro

Texten framför dig kan vara en person, en magiker som vill leka med dig.

Men knappast på dina villkor.

Allt för sällan tränger vi riktigt långt in i låtsasvärlden.

Att läsa skönlitterära texter, det är att låta sig lekas med. Det är att tro, inte att veta.

Claes

Han har bestämt sig för att maten ska smaka kinesiskt och därför gör den det.

Om personlighet

Inte bara sitter vår personlighet i själen, lika mycket sitter den i kroppen. 

Och inte bara utgår personligheten från kroppens uppfordrande röst.

De fåfänga, misslyckade försöken. Ett efter ett infogas de i personligheten.

Inte har vi förändrats så mycket sedan vi var barn.

Samtidigt rinner kiss längs husfasaden

Nånstans i världen flödar alkoholen och människor står på borden och skriker. 

Nånstans står en berusad man och kissar mot en husvägg, mer eller mindre medveten om att det han gör är fel.

Nånstans spelar ett ungt, nyförälskat par Uno under en stjärnklar himmel. Det är deras första resa ihop. Värmen har varit olidlig under dagen. Nu svalkar vinden smekande och len. Vad de inte vet är att båda ska återvända dit många år senare, men inte tillsammans. Det är inte svårt att hålla minnet av spelkvällen intakt, tvärtom ska det komma att förfölja dem.

Nånstans på en mörk väg filmar två killar sig själva med mobilen medan en tredje kör bilen. De är på väg till Mosul i Norra Irak, trots Utrikesdepartementets avrådan. I bilen är det varmt som i en kokande gryta. Bakluckan är bland annat full av kartonger med dekorerade teglas, en gåva till mormor i Mosul. 

Någonstans i Guatemala upptäcker en tekniskt lagd kvinna i 40-års åldern Snapchats geofilter för första gången. Hon begriper snabbt dess bedrägliga natur. Hennes minst lika tekniskt skickliga tonårsbarn vet helt säkert hur man får det att verka som att man är på en plats, när man i själva verket är på en annan. 

Någonstans i världen står två söner på borden och skriker. Alkoholen flödar. Samtidigt rinner kiss längs husfasaden på nattklubben.

Andra människors röster

När jag snörar av mig ytterskorna på boxningsklubben, hör jag från omklädningsrummet en röst jag saknat under sommarledigheten. Jag ler för mig själv. En människas röst är ofta det jag saknar mest när jag saknar någon. 

Vi är duktiga på att spara bilder av personer som gått bort. Men ljudupptagningar måste åtminstone jag bli bättre på att bevara.

Om att orka bära sitt arv

1. Kanske är det så att tyngden i arvet är för massivt.

Socialdemokraterna. Jag har jagat efter en förklaring.

Över stad och land.

Ingenting kan längre födas.

Privilegiet att bära arvet efter de som en gång byggde välfärdslandet Sverige. Är det för tungt?

Jag ser arbetarledare som har gett upp, i kommun efter kommun.

Till en början reformiver och livfullhet. Sedan en sorts tyngd ovanpå.

Folkrörelsepartiet svävandes i ett tvivlande tillstånd.

2. Kanske är det så att tyngden i arvet är för massivt.

Ingen vill förvalta arvet, och ingen vill reformera. Få arvtagare tänker ännu långt in i framtiden. De stora planerna, de vilar som bekant i framtiden.

För trots att de är så mjuka för intryck utifrån och därmed öppna för nya idéer, tränger inga nya socialdemokratiska idéer fram under resans gång.

Här och i Europa finns det ingen som riktigt vågar, känns det som.

Ingen som lovar att de ska göra oss fria, som förr.

3. Kanske är det så att tyngden i arvet är för massivt. De kan sin historia, men orkar inte bära.

De vet att det är deras tid nu. De har utsetts på kongresser. De har fina kontor nu.

Och de kan vila lugnt och stilla ovanpå meningen: Det var vi som byggde det här en gång.

Men nu.

Det är en existentiell tyngd.

Tyngden i berättelsen.

En berättelse som de själva gärna berättar.

Om hur de en gång förvandlade. Hur vi blev ett välfärdsland. Och om vart vi skulle.

Är berättelsen slut nu?

Har vi gått på grund?