Reflektion om hästar

Åsynen av hästar gör mig lycklig.

Annonser

Bråk på bussen mellan blinda

Ytterligare något (som ett tillägg till tv-minnet från förra inlägget) jag minns från förra hösten är när ett blint par bråkade på 147:ans buss. Jag tyckte först att det hela såg humoristiskt ut, men sedan förstod jag att det är minst lika hjärtskärande som när alla andra par bråkar.

Det blinda parets gester och kroppsspråk såg till en början ut ungefär som man tänker sig att blinda kommunicerar med varandra. Sedan blev rörelserna yvigare och grövre, liksom oförsiktigare. Det var inte så att de slogs eller ens rörde vid varandra, men deras armar och händer for omkring på ett sådant sätt att man kunde fråga sig om de verkligen hade kontroll på sina kroppar.

Bråket var intensivt men kort. Till sist lämnade kvinnan i paret bussen, på en hållplats som av allt att döma inte var parets planerade slutdestination – men innan dess: en snabb och bestämd rörelse med fingrarna, som fick mannen att se både svarslös och överrumplad ut – som man själv brukar se ut när den man bråkar med säger något slagkraftigt och vänder på klacken.

Varför behöver vi sova så mycket?

En arts behov av sömn bestäms av en rad omständigheter. Faktorer som spelar in är exempelvis hur väl en art har anpassat sig historiskt sett för att kunna spara energi och leva säkert. Medan giraffer klarar sig på fyra och en halv timmas dygnsvila, behöver elefanter bara sova tre timmar per dygn. Och människan?

Som bekant behöver de flesta av oss åtta timmars sömn för att kunna fungera normalt. Det motsvarar en tredjedel av dygnets 24 timmar. Tänker man sig att vi i genomsnitt lever tills vi blir 90 år, kan man ganska snabbt räkna ut att vi ”sover bort” 30 år.

Säg mig, är det inte en svaghet att människan som art måste sova så förbaskat mycket? Föreställ er vad man hade kunnat åstadkomma på 30 år – om man hade fått leva 30 år extra.

Trots allt dumt som vår art ägnar oss åt idag kan vi ändå åstadkomma fantastiska saker, och helt säkert gör tekniken och vetenskapen märkvärdiga framsteg för varje dag som går. Hur kan det då komma sig att vår art inte vet bättre än att sova bort en tredjedel av den sammanlagda livslängden? Hur kan vi inte ha utvecklats mer än så här? Jag tycker att det är en svaghet, en riktig skamfläck på en annars ganska framgångsrik art. 

Kriminalitet på drömstadiet

När jag känner mig riktigt uttråkad brukar jag tänka att det just nu, någonstans i Sverige, sitter  någon eller några runt ett soffbord från IKEA och planerar ett spektakulärt rån. Kanske sitter det en handfull unga män i ett spartanskt inrett hem med fördragna persienner och svartvitt vinylgolv och drömmer om ett liv där pengar har upphört att vara ett bekymmer. Kanske delar någon i rånarligan ut kartor till de andra, kartor över en bortglömd värdedepå.

Jag tänker mig att de som sitter runt det där bordet är så upphetsade av stundens allvar, att svetten rinner längs med ryggarna som om de har sprungit ett maratonlopp. Inget får gå snett, tänker de. Allt kan gå snett, tänker de också.

Jag säger inte att jag vill befinna mig i det där rummet med rånare, jag bara säger: det är en tanke, en fantasi, som får mig mindre uttråkad. Kriminalitet kan väl ändå inte vara straffbart på drömstadiet?

Dagens ord: Wordy

Wordy benämner man någon som är rik på ord i den bemärkelsen att meningarna upplevs som tunga och omständliga. Kort sagt: det att vara långrandig i skrift.

Däremot tycks det som om ordet saknar motsvarighet i den svenska vokabulären. På Google ger sökordet ”wordy” inte mindre än sju miljoner träffar. Men så gott som alla sidor är skrivna på engelska.

Avgränsar man sökandet till att bara omfatta sidor skrivna på svenska får man egentligen inte upp något av betydelse. Just därför finns det anledning att stanna upp vid ordets innebörd och betydelse.

Till mig kom ordet via en amerikansk teveserie på Netflix. Jag vill minnas att det var en scen där en skolelev blir uppläxad av sin lärare för att han använt för många ord för att beskriva något som egentligen är väldigt simpelt. Fler ord än vad som behövs. ”Thomas, your fantasy is great but your text is too wordy”.

Den definition som passar mig bäst är den som lägger mer tonvikt vid den positiva betydelsen av ordet wordy. Jag tänker att en person som älskar sina ord är wordy. Det är någon som älskar sina ord så mycket, att hon förser sina meningar med ett överflöd av ord.

Själv är jag definitivt too wordy. Jag kämpar ständigt med ett överflöd av ord i mina texter. Min önskan är att så småningom bli mer noggrann med orden, mer sparsam, mer kortfattad.

Helt klart är i varje fall att ordet wordy är en otroligt träffsäker benämning på hur många av oss beter oss i skrift. Ett passionerat förhållningssätt till ord, som inte nödvändigtvis måste vara negativt – varför definitionen av wordy behöver breddas och inte endast förklaras som omständlig eller långrandig.

Ensammast i Sverige

När jag tidigare idag såg att jag fått en p-bot tog jag genast upp min telefon och ringde Trafikverket. När receptionisten i växeln svarade, var jag så upprörd att jag först inte hittade orden, utan bara stammade. När jag lyckats behärska mig något, frågade jag vem man ska tala med om man fått en felaktigt utskriven p-bot. Receptionisten parerade vant min vrede genom att koppla vidare mig i systemet. Efter en halv minuts tystnad hördes en röst på andra sidan: ”Hej, du har kommit till avdelningen för felanmälan angående gatubelysning och utemiljö”. Även den gången blev jag kopplad till en annan handläggare i systemet.

När jag för tredje gången förklarat mitt ärende och fått till svar att jag hamnat hos fel handläggare, lade jag på. Inte av ilska den här gången, utan av rädsla.  Visst tycker jag att p-boten utfärdades på felaktiga grunder, men det finns inget jag vill undvika mer än att fastna i ett rättshaveristiskt ekorrhjul.

Jag läste häromveckan ett reportage om en helt vanlig tvåbarnspappa i Aspudden som började med att kräva ersättning för glasbitar i ketchupflaskan. Nu sitter han i den kommunala växeltelefonen varje vecka för att klaga och lämna synpunkter i olika ärenden som både berör och inte berör honom. Hans fru har visst lämnat honom för en överviktig busschaufför och tagit med sig barnen till Falkenberg eller om det var Laholm.  Kvar i huvudstaden är i varje fall han, haveristen, med lagboken vid sin sida och telefonen som går varm.  Saklig i tonen, med rätten på sin sida – men ensammast i Sverige.

På personalmötet igår

På personalmötet igår fick vi veta att ledningen har ordnat så att personalen kommer att få nya arbetsbord. Eftersom ledningen berättade det redan på det förra personalmötet uteblev den överraskningseffekt som ledningen eventuellt hade tänkt sig skulle följa på beskedet. Somliga visste det tidigare än så. ”Vi pratar månader”, sade en kollega i personalrummet i förmiddags. Eventuellt var det ett medvetet drag från ledningen att servera oss ”nyheter”, som i själva verket är gammal skåpmat. Eventuellt var det tänkt som en förtäckt påminnelse. Eventuellt var det tänkt att personalen skulle uppmärksamma den förtäckta påminnelsen på exakt det sätt som jag nu har gjort, för att skapa en diskussion kring påminnelsen och därmed göra oss medvetna om de nya borden ytterligare en gång, som ett slags tredje påminnelse – en metapåminnelse.

På personalmötet igår fick vi veta att de nya borden är både höj- och sänkbara. Det visste vi också sedan innan. Däremot lade de till att bordsbytet är frivilligt. De sade ordagrant: ”Man behöver inte byta ut sitt gamla bord om man inte vill, men…”. Sedan tystnade de.

På personalmötet igår presenterade ledningen en plan för hur själva ommöbleringen av de allmänna utrymmena inför de nya bordens ankomst ska gå till. De sade inte rakt ut att det är obligatoriskt att stanna kvar efter personalmötet och möblera om i de allmänna utrymmena inför de nya bordens ankomst, men om man lyssnade riktigt noga på den som talade just då, kunde man uppfatta att den underförstådda betydelsen av det som sades då var att det var obligatoriskt att stanna kvar efter personalmötet och möblera om i de allmänna utrymmena inför de nya bordens ankomst.

I ett hövligt men sparsmakat mejl i morse fick personalen veta att det inte blir några nya bord. I det hövliga men sparsmakade mejlet stod det klart att de nya borden är för stora för personalens arbetsrum eller rentav trasiga.