Nonsensanteckningar

När jag i min olyckliga tonår var på konfirmationsläger i Västgötatrakten, avled vår konfirmationspräst mycket tragiskt. Hans hjärta stannade och han föll till golvet i ett anonymt rum på lägergården. Som om det inte vore nog med det, var det just jag som hittade honom. Efteråt väntade jag på ”att chocken skulle släppa” men det gjorde den aldrig. Jag sade att det var okej med mig, säkert ett femtiotal gånger, men alla sade att jag minsann skulle ”vänta tills chocken har släppt”.

Hur som helst fick jag som en konsekvens av mitt makabra fynd gå och träffa en psykolog ett antal gånger. Vid varje möte, som skedde på tu man hand med en rödhårig tant i sextioårsåldern, antecknade samma rödhåriga tant frenetiskt i sin svarta bok. Det enda jag egentligen minns från våra möten var hennes hemlighetsfulla leenden, hennes förstående nickningar och hur hon ofta hejdade mig i mina utläggningar för att anteckna själv. ”Stopp”, kunde hon säga, för att sedan fatta pennan.

Vad hon verkligen antecknade har jag ingen aning om. Kanske gjorde hon bara nonsensanteckningar. Kanske väntade hon också på att chocken skulle släppa.

Annonser

Flykten från personalloungen

På min arbetsplats finns det en personallounge. Där sitter alltid minst en ur personalstyrkan och läppjar på sitt kaffe. Ibland sitter även ett större sällskap ur personalstyrkan där och ljuger om vad de ska göra den kommande helgen. Ofta är helgplanerna så hisnande, att de är praktiskt taget ogenomförbara. Men det är inte det som avslöjar lögnen, utan det är detaljrikedomen när helgplanerna skissas upp för kollegorna.

Till personalloungen kan man komma genom två dörrar, som finns i varsin ände av rummet. När man kommer in i loungen, ofta fylld av förväntan, och ser att det inte sitter någon där av intresse, promenerar man förbi alla bord och stolar och ut genom dörr nummer två.

Det här odiskreta flyktbeteendet är något som alla i personalstyrkan har lagt sig till med, det är varken kontroversiellt eller särskilt excentriskt. Det som skiljer oss kollegor åt är hur väl vi maskerar vår besvikelse under promenaden genom personalloungen. Somliga suckar högt vid anblicken av ointressanta kollegor i loungen och passerar med målmedveten blick. Andra tar sig tid för artighetsfraser och hämtar en mugg med kranvatten från loungens köksavdelning, som de sedan dricker demonstrativt ur innan de lämnar rummet.

Från åskådarplats är det här beteendet naturligtvis ren underhållning, att se besvikelsen ta sig nästintill våldsamma uttryck i blickarna och minspelet hos kollegorna när de äntrar loungen.

Att vara ett avskräckande exempel

I teveserien Hedebyborna (1978) förklarar den fattige suputen Ville Vingåker, spelad av Kent Andersson, att varje samhälle behöver sina busar. Själv är han en sådan buse, och att ändra på sig kommer inte på fråga. Utan en figur som Ville Vingåker skulle det ju inte finnas några avskräckande exempel i Hedeby, som de unga kan förfasas över. För att hitta sig själv här i livet, måste man först ta reda på hur man inte vill sluta upp.

Nog är det så att Ville Vingåker här levererar en inte så dålig ursäkt till att fortsätta supa och slå dank. Samtidigt är det kanske ändå så, att varje samhälle behöver sina avskräckande exempel för att fungera – inte minst i moraliskt hänseende.

Tomrum som värker

Efter att ha dragit ut en visdomstand i nedre käken frågar jag mig hur det kan komma sig att ett hål, som bara är luft, kan göra så ont.

 

Tala från hjärtat

Är vi behärskade, civiliserade människor eller bräckliga känslovrak? Beroende på situation och sammanhang kan vi naturligtvis vara båda delarna. Ändå tycks många ha svårt att uttrycka sina känslor fullt ut.

När man känner sig upprörd, förbannad, sorgsen eller sviken måste också de känslorna kunna kläs i ord. Annorlunda uttryckt: När känsloregistret breddas måste språkbruket hänga med. Jämfört med många andra kulturer är vi svenskar något återhållsamma när vi ska ge uttryck för vad vi känner. Somliga påstår även att vi svär mesigast i världen. Om det stämmer låter jag vara osagt, men vad händer egentligen med känslor som inte får en röst? Ingenting, säger forskare. Att frustration och ilska som inte får ”komma ut” skulle leda till våldsamheter är uteslutet, menar man. Med risk för att framstå som korkad, vill jag ändå reservera mig för den slutsatsen.

Att vara en modern människa är att tala fritt. När vi drar oss för att säga som det är lever vi inte fullt ut. Om vi har varit med om något som gör oss skitförbannade, varför ska vi då envisas med att säga att vi är ”lite småsura”? Vi måste tala fritt, det är vi skyldiga alla dem som i historien har stångat sig blodiga för vår yttrandefrihet.

Du bräckliga känslovrak, tala från hjärtat!

Funderingar inför det stundande rymdlivet

I dag, i skolmatsalen, var vi några som satt djupt försjunkna i tankar kring rymdlivet. Sannolikt kommer människan snart att flytta från den här planeten till en annan, bättre planet. Men hur kommer egentligen sex att upplevas i rymden?

Det finns flera omständigheter som talar för att sex i rymden är något helt annat än vad vi tidigare har upplevt. Ta bara en sådan sak som tyngdlöshet, på vilket sätt påverkar den förändrade gravitationen inte bara njutningen i sig, utan även mer praktiska och logistiska aspekter av själva sexakten?

Det skulle onekligen vara intressant att ta del av förstahandsinformation kring denna fråga.

Pretentioner på livet

När människor beter sig plumpt, ler jag i mjugg och tänker hämndgirigt, beslutar mig för att ge igen i min kommande bok.

Ja, det är klart att jag ska skriva och ge ut en bok. Det kanske dröjer tills jag fyller åttio men det kommer att bli av. Avfärda det inte som pretentiöst svärmeri. Och ja, det är klart som korvspad att jag är pretto – hur annars ska man komma någonstans, om man inte har pretentioner på livet?