Alkoholmonopolets vara eller icke vara

”Om man inte kan behärska sig med spriten, då kanske man inte är ämnad för en sansad och behärskad tillvaro, och då får man stå sitt kast”, sade han bestämt. Jag lät två långa sekunder passera som för att manifestera mitt missnöje med hans svammel. ”Jag betackar mig för din socialdarwinistiska synpunkt”, sade jag till slut och fortsatte: ”Solidaritet, det är egentligen det allt handlar om…”. ”Solidaritet?”, avbröt han och lyfte demonstrativt på ögonbrynet. Jag fick inte låta mig provoceras nu, jag måste hålla mig sansad, jag måste gå vidare – det gjorde jag också: ”Det är för allas skull vi har ett alkoholmonopol, inte för att somliga kan hantera alkohol och andra inte. Alkoholism är en av de största folksjukdomarna i det här landet, det är inget man lägger sig till med för att man tycker att det är bekvämt, tvärtom är det ett missbruk som var tionde svensk brottas med. Just därför ska vi behålla alkoholmonopolet.  För att vi måste vara solidariska med andra. För att alla ska få en verklig chans till en sansad och behärskad tillvaro. För att vi inte lämnar våra medmänniskor i snålblåsten för att de, som du säger, ska stå sitt kast.”

Jag förvånades och rös till på samma gång när jag hörde orden galoppera fram i gommen på mig, jag fann dem både suggestiva och mäktiga, så till den grad att jag rentav – men bara för en kort stund – kände mig som en fullfjädrad socialdemokratisk agitator från förra sekelskiftet. Kort därpå märkte jag att han, min debattmotståndare och kollega vid fikabordet, hade hittat en ny debattmotståndare och ett nytt debattämne att gå lös på. Tydligen var jag inte så övertygande som jag först hade trott.

Annonser

Att köpa något på realisation

”Den här tröjan köpte jag på realisation”, säger ingen någonsin.

Du, som just nu läser det här inlägget, jag ska inte ta upp din tid med att argumentera för en fullkomlig återgång till ordet realisation, det vore ju absurt. Förresten kan jag sympatisera med användandet av förkortningen ”rea”, det kanske rentav är ett av svenskans mest befogade förkortningar – jag bara säger: någon gång får du gärna använda realisation i min närhet, det skulle liksom inte skada.

Andra ord som gärna får användas lite oftare är obeveklig, vankelmod och eklärera.

Bråk på bussen mellan blinda

Ytterligare något (som ett tillägg till tv-minnet från förra inlägget) jag minns från förra hösten är när ett blint par bråkade på 147:ans buss. Jag tyckte först att det hela såg humoristiskt ut, men sedan förstod jag att det är minst lika hjärtskärande som när alla andra par bråkar.

Det blinda parets gester och kroppsspråk såg till en början ut ungefär som man tänker sig att blinda kommunicerar med varandra. Sedan blev rörelserna yvigare och grövre, liksom oförsiktigare. Det var inte så att de slogs eller ens rörde vid varandra, men deras armar och händer for omkring på ett sådant sätt att man kunde fråga sig om de verkligen hade kontroll på sina kroppar.

Bråket var intensivt men kort. Till sist lämnade kvinnan i paret bussen, på en hållplats som av allt att döma inte var parets planerade slutdestination – men innan dess: en snabb och bestämd rörelse med fingrarna, som fick mannen att se både svarslös och överrumplad ut – som man själv brukar se ut när den man bråkar med säger något slagkraftigt och vänder på klacken.

Varför behöver vi sova så mycket?

En arts behov av sömn bestäms av en rad omständigheter. Faktorer som spelar in är exempelvis hur väl en art har anpassat sig historiskt sett för att kunna spara energi och leva säkert. Medan giraffer klarar sig på fyra och en halv timmas dygnsvila, behöver elefanter bara sova tre timmar per dygn. Och människan?

Som bekant behöver de flesta av oss åtta timmars sömn för att kunna fungera normalt. Det motsvarar en tredjedel av dygnets 24 timmar. Tänker man sig att vi i genomsnitt lever tills vi blir 90 år, kan man ganska snabbt räkna ut att vi ”sover bort” 30 år.

Säg mig, är det inte en svaghet att människan som art måste sova så förbaskat mycket? Föreställ er vad man hade kunnat åstadkomma på 30 år – om man hade fått leva 30 år extra.

Trots allt dumt som vår art ägnar oss åt idag kan vi ändå åstadkomma fantastiska saker, och helt säkert gör tekniken och vetenskapen märkvärdiga framsteg för varje dag som går. Hur kan det då komma sig att vår art inte vet bättre än att sova bort en tredjedel av den sammanlagda livslängden? Hur kan vi inte ha utvecklats mer än så här? Jag tycker att det är en svaghet, en riktig skamfläck på en annars ganska framgångsrik art. 

Kriminalitet på drömstadiet

När jag känner mig riktigt uttråkad brukar jag tänka att det just nu, någonstans i Sverige, sitter  någon eller några runt ett soffbord från IKEA och planerar ett spektakulärt rån. Kanske sitter det en handfull unga män i ett spartanskt inrett hem med fördragna persienner och svartvitt vinylgolv och drömmer om ett liv där pengar har upphört att vara ett bekymmer. Kanske delar någon i rånarligan ut kartor till de andra, kartor över en bortglömd värdedepå.

Jag tänker mig att de som sitter runt det där bordet är så upphetsade av stundens allvar, att svetten rinner längs med ryggarna som om de har sprungit ett maratonlopp. Inget får gå snett, tänker de. Allt kan gå snett, tänker de också.

Jag säger inte att jag vill befinna mig i det där rummet med rånare, jag bara säger: det är en tanke, en fantasi, som får mig mindre uttråkad. Kriminalitet kan väl ändå inte vara straffbart på drömstadiet?

Dagens ord: Wordy

Wordy benämner man någon som är rik på ord i den bemärkelsen att meningarna upplevs som tunga och omständliga. Kort sagt: det att vara långrandig i skrift.

Däremot tycks det som om ordet saknar motsvarighet i den svenska vokabulären. På Google ger sökordet ”wordy” inte mindre än sju miljoner träffar. Men så gott som alla sidor är skrivna på engelska.

Avgränsar man sökandet till att bara omfatta sidor skrivna på svenska får man egentligen inte upp något av betydelse. Just därför finns det anledning att stanna upp vid ordets innebörd och betydelse.

Till mig kom ordet via en amerikansk teveserie på Netflix. Jag vill minnas att det var en scen där en skolelev blir uppläxad av sin lärare för att han använt för många ord för att beskriva något som egentligen är väldigt simpelt. Fler ord än vad som behövs. ”Thomas, your fantasy is great but your text is too wordy”.

Den definition som passar mig bäst är den som lägger mer tonvikt vid den positiva betydelsen av ordet wordy. Jag tänker att en person som älskar sina ord är wordy. Det är någon som älskar sina ord så mycket, att hon förser sina meningar med ett överflöd av ord.

Själv är jag definitivt too wordy. Jag kämpar ständigt med ett överflöd av ord i mina texter. Min önskan är att så småningom bli mer noggrann med orden, mer sparsam, mer kortfattad.

Helt klart är i varje fall att ordet wordy är en otroligt träffsäker benämning på hur många av oss beter oss i skrift. Ett passionerat förhållningssätt till ord, som inte nödvändigtvis måste vara negativt – varför definitionen av wordy behöver breddas och inte endast förklaras som omständlig eller långrandig.