De dödas valspråk

Historieläraren kunde säga: Man bör ha koll på somliga, så är det bara.

Man bör ha koll på de nu levande men aldrig så att det går ut över studiet av de döda

Man bör ha koll på de döda för att de, åtminstone en del av dem, fler än man tror förresten, levde ett liv som man, vid studiet av deras levnadshistoria, ska förstå har stora likheter med det liv och den kamp som många, du till exempel, uthärdar idag

Man bör söka aktivt efter sådana döda som man vet har funnits men också efter sådana som man inte vet har funnits och, eftersom ingen hittills har nämnt dem för en, inte borde ha en rimlig chans att finna, men man måste söka i alla fall, låt vara att man då söker i blindo men också de blinda söker ju trots att de aldrig har sett skymten av det de åläggs eller ålägger sig själv att söka aktivt efter

Man bör söka aktivt efter sådana döda vars levnadsteckning man vid en första anblick i personakterna i arkiven inte är det minsta säker på har några som helst beröringspunkter med ens eget liv och den kamp man, outtröttligt eller tämligen uppgivet, uthärdar

Man bör söka aktivt efter dessa och inte vänta på, eller förvänta sig, att någon annan ska träda fram och sköta sökandet åt en

Man bör söka aktivt i arkiven också efter sådana döda som man på förhand vet har slående likheter med en själv men det kanske förstås goes without sayin’

Man bör, efter att ha sökt och funnit dessa döda, studera dem och försöka förstå dem inte bara genom att studera vad de sade för tokigheter medan de levde utan också vad de sade mellan varven som i efterhand visade sig vara både slående riktigt och rent ut sagt tänkvärt

Historieläraren kunde säga: Man bör anteckna så länge man lever, så är det bara

Man bör anteckna särskilt flitigt vid studiet av de döda, inte bara dem vars liv och öde i någon grad påminner om ens eget, utan även dem som efter en första gallring tycks olik dig men desto mer lik din samtid i idémässiga såväl som politiska och språkliga avseenden, och sedan ska du sprida det nedtecknade aktivt, för det är en av de skyldigheter du har gentemot demokratin, att sprida de lärdomar du har funnit, lärdomar som andra har fört vidare sedan urminnes tider, varför du ska göra det ska jag snart förklara, men, det ska sägas, det är också, vilket jag tror ska framgå i samma uppskjutna förklaring, en skyldighet vi har gentemot våra efterkommande, spridandet av lärdomarna som har överlevt, de måste vidarebefordras till nu levande men också till, inte att förglömma,  ännu ofödda barn

Man bör anteckna vad de döda sade, eller i varje fall påstås ha sagt, under sin levnad, inte minst tokigheterna, kanske allra mest tokigheterna, och du bör ta fram dessa anteckningar när du hör nu levande, tokiga levande ska understrykas, uttala rena tokigheter förklädda till självklarheter som hos andra nu levande, inte nödvändigtvis tokiga levande ska sägas, kan uppfattas som originella, kanske rentav medryckande, tänkvärdheter och du ska till lika delar sakkunnigt och tålmodigt förklara för dem, utifrån dina anteckningar om de dödas valspråk, att det där, det de kommer dragandes med nu, det är gamla historier alltsammans, som aldrig ledde till något gott

Man bör anteckna vad de döda sade, inte minst tokigheterna, därför att de av dig nedtecknade, sällan ihågkomna, ur arkiven framgrävda, en gång originella, en gång medryckande, tokigheterna kan användas till skydd mot antidemokratiska krafter som du vet lurar runt snart sagt varje hörn idag, exempelvis runt hörnet på arkivbyggnaderna där de dödas tokigheter förvaras, därför att de, de antidemokratiska krafterna, fullt ut förstår den sprängkraft, den subversiva potential som de dödas valspråk alltjämt besitter, låt det vara enkla, populistiska valspråk

Man bör anteckna de dödas tokigheter när man ser dem, för de antidemokratiska krafterna i samhället, i synnerhet dem faktiskt, vet att om man håller koll på, studerar och för vidare de döda antidemokratiskas en gång originella, en gång medryckande valspråk, kan det i en trots allt inte så avlägsen framtid komma att utgöra ett framgångsrecept eller framgångskoncept i kampen mot demokratin, som i dagsläget, på den andra sidan, i kampen för demokratin, utkämpas av nu levande som sällan eller i varje fall inte i tillräckligt hög utsträckning studerar de döda och därför är sällsynt sårbara för enkla, populistiska valspråk från förr

Man bör anteckna vad de döda sade när de levde också för att det kan spara oss nu levande en hel del tid, tid som vi, om vi slapp mota antidemokratiska krafter i grind, kunde spendera på skidresor till alperna med familjen eller rentav utan dem, tid som vi nu behöver lägga på att tillbakavisa, avfärda, replikera på tokigheter som till både form och innehåll är identiska med de tokigheter som antidemokratiska döda i alla år har tragglat med oförtröttlig envishet och som vi, om vi inte studerar de dödas floskler, ska komma att behöva dras med hos nu levande, antidemokratiska levande, och deras efterkommande tills historien upphör att vara historia och istället, i vår tid, ska stelna, stadfästas i tiden och bli det samhällsskick, det oskick, som vi aldrig kan gå vidare från, lämna

Annonser

Så gör lärare

På förekommen anledning: Lärare är mot sina elever som de är mot sina kollegor. Sanningen ligger åtminstone inte långt därifrån. Det må finnas lärare som, när de stänger klassrumsdörren om sig och  får vara med eleverna i enrum, förvandlas en aning. Jag har förstått att det finns lärare som uppträder med en helt annan pondus från katedern än vad de visar upp i kontakten med kollegor. Men de lärare som vanemässigt smiter från disken och visar sig föga villiga till samarbete, de kan man samtidigt vara säker på smiter från rättning och allt för ofta ställer in lektioner. Om man bara anstränger sig, kan man nog intuitivt känna på sig vilka lärare som har eleverna med sig och inte. Lärare är mot sina elever som de är mot sina kollegor.

Men vad vet jag? Allt jag har är indicium.

Informationen som sipprar ut

Varje dag spelas ljudfrekvenser upp som våra mänskliga organ inte kan uppfatta.  Det är känt sedan länge att vi till exempel inte kan höra alla frekvenser av delfinljud.  Nu kanske inte just de ljuden, om vi kunde uppfatta dem, hade haft så stor inverkan på våra vardagliga liv, men det kan vi å andra sidan inte veta.

Varje dag – så gott som varje dag i alla fall – tillägnas vi små gester av ömhet som vi möjligen kan se i efterhand men aldrig fullt ut se eller känna. Inte ens om vi uppmärksammades på allt det finstilta i andra människors bemötande medan det skedde skulle vi fullt ut förstå de bakomliggande avsikterna och önskningarna. På ett mer direkt sätt går vi här miste om något väsentligt, somliga mer än andra.

Informationen som sipprar ut är fragmentarisk, kommer till oss stötvis och är därför omöjlig för oss att arbeta vidare med.

Ord men ingen samordning

Det är rent ut sagt bedrövligt att jag från och till finner mig raljerande i situationer som snarare kräver det rakt motsatta av mig. Var är mitt allvar, var är min timing, var är min sensibilitet när jag behöver den som mest? Vad ska jag med alla ord till, om jag inte vet när jag ska föra fram dem?

Vad som är vad

Om jag pekar på en känsla i mitt bröst, hur kan jag säkert veta vad den är ett uttryck för, vad den är sprungen ur? Kanske lyssnar jag efter fel ljud, kanske behandlar jag symptomen orätt.

Tvestjärtsnypen i hjärtgropen, anspänningen i kroppen, den underliga kylan i världen – är det samtiden eller årstiden eller bara sådan jag är?

Ytterligare ett lager kan läggas på diskussionen. Där jag står nu, där jag är verksam, i vilken roll det än må gälla – är det för att jag förtjänar platsen eller är jag bara ett medel för någon annans långtgående planer? Kanske är det alltid lite av varje.

 

Samma upplevelser, olika liv

Då och då slår vi ut med armarna och säger: ”Jag har inte ord för det här.” Efter en bra spelning eller när vi har kommit ur en känslomässigt krävande period kan vi känna det som att orden inte räcker till: ”Jag kan omöjligt beskriva det, det måste upplevas.” Vad döljer sig bakom ett sådant uttalande? Avståndet mellan upplevelsen när vi är mitt i den och vår recension av det upplevda är ofta kort.

Ofta tror jag att vi säger att en upplevelse är ”obeskrivlig”, när det egentligen bara handlar om att vi inte har tid eller ork att rättvist återge den. För det mesta tror jag att vi har ord för upplevelserna som vi inte säger oss ha ord för. Samtidigt har vi nog alla varit med om något som i verklig mening har lämnat oss med en känsla av att vi aldrig kommer att kunna sätta ord på det vi nyss var med om.

Här blir språket avgörande. En människa med inga eller bristfälliga språkkunskaper kan inte värdera, eller utvärdera en upplevelse på samma sätt som den med goda språkkunskaper kan. Kan man dessutom hävda att den som är sällsynt välformulerad och kunnig i språk bättre kan förstå och har större behållning av en upplevelse dels när hon eller han är mitt i den, dels efteråt, när samma upplevelse ska recenseras för vännerna? Då borde det i så fall innebära att inte bara upplevelserna i sig tycks vara mer mångbottnade för de språkbegåvade, utan också att själva livet för dessa människor i förlängningen upplevs som rikare, kanske rentav mer meningsfullt?

En sak är emellertid klar. Ju bättre språkkunskaper vi har – ju större vokabulär vi förfogar över – desto starkare kan upplevelserna komma till oss och mer korrekt förstås av oss – det tycker jag nog att man kan anta, även om jag självklart saknar belägg för mina påståenden.

En annan sak som är värd att påminna om är att våra allra första minnen ofta sammanfaller med att vi lär oss tala vårt modersmål flytande. Kanske borde man därför ge sig in i böckernas värld och sedan, med förstärkt ordförråd, kasta sig ut i verkligheten och samla på sig erfarenheter. Erfarenheterna kan därefter delas med andra människor på ett precist och varierat språk. Är inte det meningen med livet ändå, att dela med sig till andra vad man har upplevt själv? Jag vill nog mena det. Därför vore det verkligen synd om de som får sina vänners erfarenheter återberättade för sig inte förmår uppfatta detaljrikedomen och noggrannheten i referaten, för att de och vännerna skiljer sig allt för mycket åt när det gäller språkkunskaperna. De går då inte bara miste om mångfalden av färgstänk på himlen och pianotoner i musiken, utan också om själva meningen med livet: att kunna ge och ta emot berättelser om det upplevda, om känslorna under och efter.

Kanterna först

Självbiografier, essäer, avhandlingar och läromedel – ja, de flesta böcker som kan räknas till den facklitterära genren – tar jag mig an på ett sätt som jag menar påminner om hur somliga äter sin smörgås (kanterna först, mitten sist). Sällan går jag igenom fackböckerna från pärm till pärm. Jag sniffar försiktigt på dem i förordet, sedan tar jag – fortfarande en smula trevande – möjligen itu med inledningen, om någon sådan finns och jag inte skrämdes iväg av ett för desperat eller utsiktslöst förord. Därefter går jag direkt till avslutningen eller slutet på boken och penetrerar stoffet från det hållet.

Texter författade enligt den gängse akademiska dispositionen angrips bäst på det sättet. Alla fackböcker är för det mesta strukturerade på samma sätt. I början presenterar författaren, eller forskaren, sin frågeställning och i slutet besvaras den. Om svaret, eller slutsatserna, väcker vidare tankar hos läsaren kan hon eller han göra ytterligare nedslag i boken – antingen genom att nyttja innehållsförteckningen eller sakregistret, eller läser hon eller han helt sonika boken i omvänd ordning: äter sig in i den fördjupade diskussionen från bokens sista sidor till bokens mitt, där läsaren stöter på ett avskräckande diagram och ger sig av.

Hur jag närmar mig en skönlitterär bok? I enlighet med rådande konventioner: jag hoppar över förordet och går direkt på handlingen, läser boken från vänster till höger. Inga konstigheter där, inte.

Frontlinjeman

Jag har aldrig tidigare lyckats balansera med en förkylning så som jag gör nu. Den bryter aldrig ut, den lägger sig bara farligt nära utbrytningsgränden och gäckar mig. Frågan är om jag inte hellre föredrar förkylningar som drabbar mig omedelbart och med full kraft. Strider med oviss utgång väjer jag gärna för.

En missuppfattning om mig från gymnasieåren är att jag i alla lägen tar strid för sådant som jag tror på. I själva verket är det ett resultat av att jag är skicklig på att framställa det som att jag ofta och gärna blandar mig i konflikter. I själva verket ställer mig i frontlinjen bara en kort stund, för att sedan ta rygg på kamrater flera led bak i formationen. I de bakre leden kan jag vara trygg och samtidigt skaffa mig en överblick av kraftmätningen i fronten, som jag i efterhand recenserar som vore jag där, som vore jag en frontlinjeman.

Jag är en överlevare och en recensent, om än förkyld alldeles för ofta.

Vad ska våra barnbarns barn säga om vår samtid?

För varje seger den populistiska högern tar hem i Europa hotas den västerländska demokratin allt mer. Ska demokratin, sådan den har utvecklats i Väst sedan 50-talet, bara komma att bli en historisk parentes i det längre perspektivet?

Få, om ens någon, kunde väl förutspå Trumps seger i presidentvalet 2016. Och att en sådan som Jair Bolsonaro nyligen kunde komma till makten i Braslien visar tydligt att världen inte längre minns en sådan som Hitler. För svenskt vidkommande kan man fråga sig om den skandinaviska välfärdsmodellen ska få vitaliseras på nytt eller om den bara var en cirkus som kom och drog förbi.

Ibland kommer jag på mig själv med att fantisera om hur jag om femton-tjugo år ska återberätta 2010-talets politiska händelseutveckling för mina framtida barn. Det gäller då sådant som vilka ord jag tvingas välja och hur jag ska komma att beskriva olika politiska värdens uppgång och fall. I allt väsentligt är det en dystopisk framtid jag tänker mig.

Kommunikationsproblem

I övermorgon ska jag och eleverna börja arbeta med minoritetsspråkens ställning i Sverige. På nätet googlar jag fram vad jag uppfattar som förbluffande fakta om minoritetsspråk. I huvudet omvandlar jag samma förbluffande fakta till korta påståenden eller frågor, som jag sedan skriver ned på höstfärgade Post-It-lappar. Post-It-lapparna, ett par dussintals blir de till slut, klistrar jag upp på toalettdörrar, speglar, pelare och bänkar runtom i skolan. Mitt kreativa tilltag tar drygt två timmar av min fritid (just det, jag gör det efter arbetstid).

Jag gör det med förhoppningen att eleverna ska reflektera över de påståenden och frågor som möter dem efter ett toalettbesök eller på väg till matsalen. Naturligtvis inser jag att ytterst få kommer att ta till sig innehållet på Post-It-lapparna; ännu färre kommer att lägga ner tid på att fundera kring dem. Men kanske kan de röra upp några slags känslor. Även irritation kan vara en fruktsam reaktion i det här fallet, som kan få vissa fakta att stanna kvar i minnet.

Alternativt lägger de inte ens märke till lapparna. Det vore i och för sig inte särskilt förvånande. Hur ofta når man verkligen fram med sitt budskap? Nu menar jag i största allmänhet. Mottagaren registrerar för det mesta inte ens att sändaren försöker kommunicera.