Funderingar inför det stundande rymdlivet

I dag, i skolmatsalen, var vi några som satt djupt försjunkna i tankar kring rymdlivet. Sannolikt kommer människan snart att flytta från den här planeten till en annan, bättre planet. Men hur kommer egentligen sex att upplevas i rymden?

Det finns flera omständigheter som talar för att sex i rymden är något helt annat än vad vi tidigare har upplevt. Ta bara en sådan sak som tyngdlöshet, på vilket sätt påverkar den förändrade gravitationen inte bara njutningen i sig, utan även mer praktiska och logistiska aspekter av själva sexakten?

Det skulle onekligen vara intressant att ta del av förstahandsinformation kring denna fråga.

Annonser

Pretentioner på livet

När människor beter sig plumpt, ler jag i mjugg och tänker hämndgirigt, beslutar mig för att ge igen i min kommande bok.

Ja, det är klart att jag ska skriva och ge ut en bok. Det kanske dröjer tills jag fyller åttio men det kommer att bli av. Avfärda det inte som pretentiöst svärmeri. Och ja, det är klart som korvspad att jag är pretto – hur annars ska man komma någonstans, om man inte har pretentioner på livet?

Det finns alltid två sidor av ett mynt

Någonstans i en mellansvensk kommun sitter en blåögd familj runt ett middagsbord med mjölkmustasch runt munnarna och överlägger var de ska flyga till för exotisk stad när helgen kommer. I bakgrunden hörs en robotgräsklippare arbeta för fullt, gräsmattan har aldrig varit så grön som den är nu.

Någon helt annanstans skriver en elvaåring från Afghanistan ett brev till stadsministern och kungen och ber dem om lov att få stanna i Sverige. Barnet vill inte ryckas upp med rötterna från landet det just har rotat sig i och lärt känna. Barnet vill inte se föräldrarna gråta i förtvivlan över att familjen nu ska utvisas. Barnet vill inte flyga till en exotisk stad när helgen kommer, barnet vill stanna i sitt nya land och rida.

Barnet vill leva i en mellansvensk kommun med sin familj och sitta runt ett matbord med mjölkmustasch runt munnen. Barnet vill sluta ögonen mitt i en girig smörgåstugga och njuta av surret från en robotgräsklippare som arbetar utanför.

Rollbesättning

Mål eller medel – hur kan man veta om man är endera målet eller medlet? I situationer där jag tror att min närvaro eller mitt deltagande utgör ett mål i sig kanske jag i själva verket är blott ett medel för ett annat, okänt eller känt, ändamål.

Kanske finns det de som går genom livet och tror att de är önskvärda för sina personegenskapers skull, när de i själva verket bara är någons medel för att, säg, komma in på klubbarna runt Stureplan eller kunna leva ett liv i Sverige.

 

Kall spagetti med skinka och keso

När jag var liten tänkte jag länge att alla, hur nedstämda och besvärade de än såg ut att vara när man mötte dem med blicken, hade någon. Någon som älskade dem och någon som de kunde älska tillbaka. Jag tänkte en sak till: att alla, hur ledsna och lidande de än såg ut att vara på dagen, åt varm mat på kvällen. Det var då de hängde av sig sina betungande klädesplagg och pratade glatt om dagen som gått med på tok för mycket mat i munnen.

När jag blev sex år blev jag hembjuden till en kompis. Jag förstod kort efteråt att det inte var tänkt från början att jag skulle ha stannat så länge som jag gjorde. När klockan blev sju-åtta på kvällen kompisens mamma att sammanhanget, tillsammans med tidsaspekten, krävde att hon serverade mig middag. Hon såg till lika delar skamsen och besvärad ut när hon ställde fram en tallrik kall spagetti och keso på matbordet framför mig. Över pastan strödde hon lite påläggsskinka, som hon hastigt men inte ett dugg lustigt hade klippt i ojämna bitar. Det var egentligen inte maten jag hade reagerat på, utan mammans skamsenhet och det att hon omedelbart intog försvarsställning när hon förklarade för mig att läget just nu var sådant att hon behövde spara pengar och att det därför fick bli ”det här hopskrapet” till middag. Som jag minns det i dag, men det kan naturligtvis vara en efterhandskonstruktion, vek hon ner med blicken när hon sade det.

Några år senare, jag kanske hade hunnit börja mellanstadiet då, berättade en jämnårig skolkamrat att han kände till en äldre tant som inte hade någon annan än sig själv. Hon bodde på bottenvåningen i hans hus och ingen hade någonsin sett henne med något sällskap. Bitter och elak var hon förstås också, men det var väl för att hon var så förbaskat ensam, tänkte jag. För att hon inte hade någon.

Vårt kritiska flyktbeteende i kollektivtrafiken

Allting är en flykt från någonting. Vem tackar exempelvis nej till ett ledigt fyrsäte på tunnelbanan? Ingen svensk gör det. Det där fyrsätet är så förbannat eftertraktat att vi tycks vara villiga att gå nästan hur långt som helst för att få det för oss själva. I morgonrusningen – jag åker från en ändstation ska tilläggas – ser jag en del rusningsresenärer promenera genom en hel tunnelbanevagn i jakten på ett ledigt fyrsäte. När färden till slut börjar sitter det en person på varje fyrsäte i hela vagnen – och alla ser de så vansinnigt belåtna ut.

Det är också en sorts flykt, tänker jag, om än en liten flykt. Kanske är det samtidigt ett uttryck för en mycket större flykt i det svenska medvetandet – rentav en existentiell flykt. En kollektiv flykt från de befolkade fyrsätena i tunnelbanan. 

Allting är en flykt från någonting. Men var går flykten? Förvånansvärt ofta tycks också tillflyktsorten vara den ensamma vrån på kafét, i bussen, i trapphuset, i källaren. Kanske rör det sig inte om ren och skär blygsel från vår sida. Kanske vill vi helt enkelt bara ha mer ensamtid.

Ansvarsfrågan

Jag är tjugosju, snart tjugoåtta. Ett betydande ansvar vilar således på mina axlar. Tar jag det ansvaret? Mina närmaste får besvara den frågan.