Att vara essäistisk

Jag försöker intala mig själv, att jag likt Michel de Montaigne är essäistisk, sett till min livshållning.

Häromdagen snubblade jag över Andreas Åbergs bok ”Den vältempererade kritiken”, i vilken han ägnar ett helt kapitel åt att bena ut den essäistiska formen – som kanske snarare bör beskrivas som en hållning hellre än en form. Med hjälp av Montaigne och filosofen Max Bensen slår Åberg fast att essäisten, i likhet med sin essä, är obestämbar och rörlig. Lika lite svarar essän mot några yttre formmässiga krav, utan är en tämligen fri och öppen genre. Att skriva essäistiskt är också en ständigt omprövande process: essäisten kan fara iväg med sitt stoff, och gör det ofta också, essäisten kliver in i det verk som ska studeras, betraktar det inifrån, sönderdelar det, rycker sedan tag i ett fragment och reflekterar över det, frågar ut det, och kräver således mycket av sin läsare, tid för att nämna ett exempel.

Vad jag särskilt tar med mig av Åbergs tankar om essäistiken är att vi alla i någon utsträckning är kringströvande och reflekterande personer, som då och då tröttnar på att allt ska vara så styrt och målmedvetet. Somliga är i detta avseende mer lik Montaigne än andra. Skulle vi jämt gå med på att låta oss styras mot förbestämda mål, skulle vi inte vara i jämvikt med vårt eget psyke. Och det grundläggande faktum, för att tala med Montaigne, att vårt förnuft har så många former ”att vi inte vet vilken vi ska hålla oss till” – det är ett faktum vi alltid måste förhålla sig till.

Vi måste likt essäisten ta god tid på oss. Vi ska skriva uttömmande, utveckla våra tankar, ta risken att misslyckas och förlora oss i verket, eller personen framför oss. Vi måste vara obestämbara i vår verksamhet, och i vår existens. Vara beredda på att misslyckas när vi utövar vår medmänsklighet.

Jag vill

Jag vill vara
poetisk
politisk
bestämd
och lågmäld,
i precis den ordningen

Intellektualisering, projicering, rationalisering

Var vi någonsin med varandra, träffades vi på riktigt eller var vi i själva verket bara varandras projiceringsytor? Lärde du dig någonting eller låtsades du bara för formens skull? Tittade vi någonsin på varandra eller tittade vi bara på oss själva, i varandras ögon?

Jag menade allt jag sa, tror jag.

Vi är både vinnare och förlorare

Jag hörde någon avfärda protesterna i USA som meningslösa. Influencers och bråkstakar sägs ha ockuperat rörelsen, och därför anses den vara oförmögen att uppfylla sitt syfte. Jag håller inte med.

Många tycks ha svårt att acceptera en vinst med förbehåll. De som kritiserar Black Lives Matter gör det ofta utifrån uppfattningen att en folkrörelse förlorar sin legitimitet om en enskild protestaktion eller flera leder till stenkastning. De säger att kampen går förlorad om rörelsen tappar fotfästet på det sättet. Men strävar man efter perfektion och renhet i detta avseende kommer man, som författaren och essäisten Rebecca Solnit är inne på, alltid att bli besviken. Med andra ord kommer man att vara oförmögen att se och förstå de vinster med förbehåll som genereras längs vägen: en sluträkning med både vinnare och förlorare. Black Lives Matter är inte endast intressant utifrån sin systemkritik, utan också för vad den kan åstadkomma därutöver.

När det gäller vinster längs vägen tänker jag närmast på alla de människor som just nu introduceras för medborgarrättsrörelsens mest fundamentala principer. Kanske får de för första gången anledning att ifrågasätta sin omvärld. Kanske försöker de nu förstå sin egen samhällsställning i politiska termer. Det kan också komma att bli helt andra politiska frågor än medborgarrättsfrågor som engagerar härnäst.

Som Rebecca Solnit skriver i Kalla dem vid deras rätta namn (Daidalos) måste vi inse ”att vi ofta inte vet i förväg vad som kommer att hända”. Vidare måste vi acceptera ”att det som inträffar oftast är en blandning av positiva och negativa händelser, som kommer att utspela sig under lång tid”. Kort sagt behöver vi vara beredda på att förlora, så att andra kan ta vid där vi slutar och föra kampen vidare, kanske i en helt annan tid, långt efter vår död.

Vi måste, för att återigen tala med Solnit, våga se möjligheterna och intressera oss för det komplexa. Vi är alltid både vinnare och förlorare på samma gång.

Orden smakar ingenting

Till eleverna säger jag: börja med känslan, sedan tar vi itu med språket, snyggar till formuleringarna.

Själv börjar jag med språket. Jag lägger orden prydligt tillrätta i det tomma dokumentet. Som utställda kakformar på bakplåtspapper ligger de där och väntar på – substans. Sedan tillreder jag känslan, opererar med narrativ och olika grepp inuti själva formarna, vilket är ett bakvänt sätt att hantera en uppkommen känsla. Dessutom strider det mot vad jag lär ut.

Kakorna är eleganta men de smakar ingenting. Kanske smakar de bränt bakplåtspapper.

Den gemensamma partsviljan

Jag tänker på
Arlandarånet 2002

Jag tänker på
rånoffer som blir lugna när de förstår
att deras rånare är erfarna proffs som vet vad de gör

Jag tänker på
rånare som blir lugna när de förstår
att deras offer litar till sina rånares förmåga i fråga om
att fullfölja de riskfyllda åtaganden som ett rån medför

Jag tänker på
kroppens otroliga förmåga till självbehärskning och disciplinering också under extrema förhållanden

Jag tänker på
vikten av att inte bortse från det växelspel mellan rånare och rånoffer, deras tankar och tillstånd, anpassningar och motstånd, som präglar situationen vid ett rån av det slag
som inträffade på Arlanda 2002

Jag tänker på
de inblandade i ett rån som parter i ett avtal

Jag tänker på
behovet av en viss ömsesidighet i relationen mellan dessa bägge parter, på de stundom gemensamma intressena, på bägge parters mänsklighet, deras behov i övrigt, deras behov framledes

Jag tänker på
den gemensamma partsviljan som primärt konstituerar händelser som
Arlandarånet 2002

Metareflektioner

Det är alltid metakommentarer med dig, Johan. Varför?

Förstår du inte vad vi pratar om eller vill du bara låta smart?

Du bemöter invändningar och kritik på samma sätt: genom att kommentera kritiken.

Ja, vad är det med det, undrar jag – det finns ju alltid en nivå ovanför nivån.

Inte alla tankar

Nej, alla tankar måste inte ställas ut och visas upp.

Jag reser mig och går ut och tittar till dem, sveper med blicken över folkhavet av tankar, många av de sover, andra låtsas bara sova. Jag slås av att somliga tankar är så sköra ännu, spröda känsloliv, skulle aldrig tåla ljuset eller klara de prövningar som unga och ambitiösa tankar bara kastar sig in i, de skulle knappt ens kunna stå upprätt utan mig, och om de släpades ut på grusgången skulle de storma in i båset igen – de är helt enkelt inte redo än.

Andra tankar är kanske redo men istället ovilliga, obevekliga i sin tro på tankars suveränitet, de slåss för tankars rätt att få förbli anonyma livet ut. Därmed hoppas de kunna undgå hängning såväl som dissektion. De vill ha garantier för ett långt liv.

Framför allt, säger de, är det en principsak: att inte behöva ställas ut och visas upp, utan att få leva efter sina egna lagar, få vara tanke i tysthet, tanke i vilande tillstånd.

Motkraft

Ett ljus tänds plötsligt i mörkret
En stol skjuts hastigt ut
En idé är satt i rörelse

Någonstans i världen
närmare än du kan ana
bygger någon upp ett case mot dig

Skjut ut din stol
Gör upp en eld i mörkret
Sätt en motkraft i rörelse

Där vänner och fiender kan mötas

När du är bland fiender
eller rättare sagt när du precis har lämnat dem, rundat hörnet
då sticker någon en armbåge i sidan på en annan och
de börjar diskutera sinsemellan
diskutera den person som är du
men bara för att rasera den
På nolltid är du en nolla

Det börjar alltid med det obligatoriska smickret
I förbifarten lyfter de fram dina goda sidor
men bara för att balansera samtalet en aning
väga upp för allt skitprat som de vet ska följa därpå

Du vet allt detta
Kanske har du till och med koll på
hur skitpratet brukar låta på ett ungefär
Men du har inte koll på de exakta ordvalen
eller på vilka karaktärsdrag de oftast pekar ut
Du vet i själva verket mycket lite om råheten i beskrivningarna
om detaljerna i deras utsagor

Föraktets slagord
dess exakta mått
dess underliggande oktaver
är för dig dolda

När du å andra sidan är bland vänner
eller rättare sagt när du precis har lämnat dem
och de beskriver dina goda sidor för varandra
inte för att de måste utan för att de vill
– vilka svagheter lyfter de då fram
för att balansera samtalet en aning
väga upp för alla komplimanger som de vet
annars bara skulle tas som tomma fraser eller som
inställsamt smicker för att dölja en verklig intrig

Än mer viktigt är det kanske att fundera över
om det är samma svagheter som beskrivs
både av fienderna och av vännerna