Hälsningen som aldrig framfördes

Plötsligt går det upp för mig att jag så gott som aldrig vidarebefordrar andra människors hälsningar. Jag är hopplöst glömsk på den punkten.

Kanske har jag med mitt agerande, utan att veta det, gjort någon en stor tjänst när jag inte att fört hälsningen vidare. Kanske har jag också gjort någon olycklig och förvirrad. Livslångt undrande – är du, är jag.

Jag kan vänta

Hur många gånger har jag inte efter ett nederlag tänkt tanken att jag i det långa loppet kommer att gå segrande ur detta eller i varje fall starkare? Innan jag kan minnas att jag tänkte så, tror jag att jag kände det. Helt klart ett slags grundläggande, återkommande känsla hos mig. Utan att jag tidigare tillmätt den något egentligt värde inser jag nu att den räddat livet på mig, säkert flera gånger.

Har mitt liv varit hotat, är det det jag sitter här och påstår? Jag tror att allas liv hotas i stort sett oupphörligen. Hela tiden sker nog något någonstans som kan döda en på något sätt. Och jag vill inte föreställa mig hur mitt liv hade tett sig om jag hade gått runt i trettio år och tänkt det rakt motsatta, att jag i det långa loppet kommer att förlora och inte ens ha chansen i ett returmöte.

Kort sagt är jag en hygglig kontraboxare. Jag kan vänta. 

En hänsynslös mobb

Sällan ställer sig tankarna på led och väntar på sin tur, på att jag ska ta itu med dem en i taget. Istället attackerar de ovanifrån på alla fronter på en gång. Det är julhelg – har de ingen känsla för sådant? Förstår de inte att ingen hjärna kan arbeta med så många parallella spår samtidigt?

Inte nog med att de talar om vitt skilda ämnen, de talar dessutom i mun på varandra. Förstår de inte att det är ofint att göra så? På det sättet blir jag strandad i tankegyttjan.

Jag har fostrat dem dåligt, och det är definitivt försent att skola om dem nu, de kommer aldrig att lära sig. De är det allra heligaste jag har, men de vet inget om etikett.

Sin hembygds skog

Det här förstår du bara om det funnits en skog som du ofta gått till under din uppväxt.

När man efter flera år är tillbaka i sin hembygds skog och återser de träd, som står där de stod i barndomen – den känslan är svårslagen. Man inser att det både finns en tillit till skogen och en trygghet där. Jag menar, skogen har funnits där så mycket längre än vad jag har gjort, och den finns där än.

Trädtopparna ser mig på nytt efter tio år och känner genast igen mig. Det har inte förflutit så mycket tid med deras mått mätt. De kommer ihåg mig bättre än jag minns mig själv – jag skulle vilja påbörja en berättelse i den känslan.

Jag hade helt fruktansvärt fel

Hur jobbigt är det inte att behöva medge för sig själv eller andra att man haft fel? Att man tänkt galet. Att man dragit en totalt felaktig slutsats. Det kan tyckas oerhört genant. Men om man stannar lite i den känslan, infinner sig snart också en förlösande ro. I samma stund som man inser att man varit okunnig om något, frikopplar man sig från ett låst läge och kan utforska saken på nytt. Och hur pinsamt det än kan vara att behöva inse att man varit hopplöst naiv tidigare, finns det något vackert i att ges möjligheten att lära sig något på nytt (eller som Chris Klaus skriver på ett ställe i I Love Dick: ”Är inte den största friheten i världen friheten att ta fel?”)

Är det verkligen möjligt att begripa en sak fullt ut? Kanske inte. Därför ska man alltid glädjas när man inser att man haft fel om något. Då vet man att man kommit något längre i sin strävan efter att förstå något, eller någon.

Innan Big Bang

Häromdagen mottog astrofysikern James Peebles 2019 års nobelpris i fysik för sina teoretiska bidrag till vår förståelse av universum och jordens plats i det. Han har bland annat varit med och utvecklat teorierna om den kosmiska bakgrundsstrålningen. Peebles bidrag till trots vet vi bara vad fem procent av universum består av, resterande 95 procent är antingen mörk energi eller mörk materia. Men utan Peebles med flera andra hade vi inte ens vetat det.

Vi lever i en intressant tid när den nya teknologin – vilken i sig också utvecklas – hela tiden gör hisnande upptäckter. Hur var det att leva i en tid då den vedertagna skapelseberättelsen inte var den om Big Bang, när denna inte alls ens fanns till hands, utan när man även som vetenskapsman behövde förhålla sig till vad vi idag skulle se som högst bristfälliga tankemodeller om universums uppkomst? Kanske var det ungefär som idag: Vi tror att vi är något stort på spåren, men sedan kommer det en lika revolutionerande teori om några decennier och kullkastar allt eller sätter bollen i rullning igen, mot ett nästintill oöverblickbart fält, och så börjar det om igen.

Det ska dock sägas att alla fysiker inte är övertygade om att det finns mörk materia eller mörk energi. Somliga menar att det är ett räknefel i en förenklad uttolkning av Einsteins relativitetsteori. Mörk materia eller inte – det faktum att vi inte förstår universums krängningar bättre än vad vi faktiskt gör, innebär, precis som för ett par hundra år sedan, att vi vet otroligt lite i förhållande till vad som finns att förstå av det vi kan se – och då ska vi inte ens tala om det vi inte kan se, men som vi anar finns där (bortom det observerbara universumet).

Romanstoff

Jag tror att varje enskilt föremål i världen är möjligt att bygga en berättelse på, att ett ting, vilket som helst, kan fungera som en språngbräda till en ny, aldrig tidigare omvittnad värld.

Någonstans i ett kontrollrum

Nånstans i världen just nu, samtidigt som vi dricker en öl på en krog i stan, får någon i ett kontrollrum, kanske det amerikanska flygvapnets samordningscentral, en order om att skjuta för nu finns tillstånd för det, och nu är inga civila i sikte och målet är äntligen på plats, alla positioner är låsta och handen är på knappen, svettig, håller om spaken.

Någonstans i världen alldeles just nu avfyrar någon en missil mot människor som sekunden senare dör, om det ens tar en sekund för de där jävla missilerna att träffa målet.

Det är så bekvämt med makt

Å ena sidan är det vackert när två eller flera människor kan mötas i tanken, kroka i varandras resonemang, kanske rentav stärka varandra, finna gemenskap i något de förr trodde de var själva om att tycka eller känna. Å andra sidan: ingenting äcklar mig så mycket som när människor tycker lika – när de sitter runt ett bord, med en delikat fråga framför sig, som de vägrar att ta i. Av rädsla för att stöta sig med varandra tiger de eller säga så lite som möjligt. Det är inte bara konflikträdsla utan handlar också i hög grad om taktik.

Jag hatar människor som befäster sina egna positioner, vägrar röra på sig.