Sakregister

En gång hittade jag en facklitterär bok om alpackor som saknade sakregister. Innehållet var tilltalande, men ett sakregister hade gjort läsupplevelsen fulländad. Framför allt hade jag sparat tid. Inga oceaner av tid – tio minuter här, tio minuter där – men vad är det man säger? Många bäckar små.

En annan gång hittade jag en okonventionell bok som hade sakregistret i början av boken. Jag blev överraskad och något förvirrad, men tänkte: ”Hellre ett sakregister på fel ställe än inget sakregister alls.”

Annonser

Köttfärssåsens hotade existens

Hur lång tid kommer det att dröja innan köttfärssås med spagetti förpassas till historieböckerna, innan vi börjar tala om köttfärssås med spagetti som något man åt förr i världen?

Ett inte helt otroligt scenario är att köttet i köttfärssåsen så småningom kommer att ersättas med diverse substitut för kött, till exempel olika soja- och svampsubstitut. Kanske kommer då den klassiska köttfärssåsen med finmald nötfärs att bli vardagslyx igen?

Klimatpolitiken, för att inte säga klimatförändringarna, kan komma att bli en avgörande faktor för köttfärssåsens livslängd.  Det är i alla fall vad jag tror. Frågan är bara hur lång tid köttfärssåsen har kvar här på jorden. Vad är till exempel medellivslängden för en vanlig svensk husmansrätt?

Den exklusiva tystnaden under prov

Ofta är det de tuffa killarna i klassen som sitter kvar sist i provsalen och skriver. Längst in. Blicken ömsom snett uppåt, ömsom snett nedåt. Ser fundersamma ut, däremot inte bekymrade. Tar god tid på sig. Kepsen får vila på bänken.

Ibland tänker jag att de sitter kvar där för att få en lugn stund. Kanske är det ont om lugna stunder i deras liv i övrigt. Jag uppfattar att de utnyttjar provsituationen för att få tid att tänka efter. Kanske njuter de av att underkasta sig de regler som omgärdar provet, ser provsituationen som något exklusivt som innebär att man får vara själv med sina tankar en längre tid och utan att någon bryter in med en retsam kommentar. Kanske längtar de tuffa killarna efter prov, tvärtemot vad de uttrycker i skolkorridorerna.

En tyst stund mitt på dagen – var annars får man idag möjlighet till det i samhället, utom möjligen på biblioteken?

Tamkattens lilla universum

För utomstående ter sig den tama kattens liv plågsamt enformigt. Ibland sitter hon, den enda tamkatten jag känner, på fönsterblecket och stirrar ut mot den öde lekplatsen på ett sätt som påminner om när vi människor gör likadant. Katten tänker antagligen: livet utspelar sig antingen här inne mellan fyra välbekanta väggar eller där ute, i det blygsamma området nedanför balkongen och buskarna närmast parkeringen. Längre än så sträcker sig inte den tama kattens universum.

Katten vankar av och an i lägenheten och suckar väl kanske inte direkt, men den ger ifrån sig ett bekant läte, som inte kan tas för något annat än en ren missnöjesyttring. Till och med gardinen förstår att här vädras missnöje över hela artens existens och makar på sig för att ge plats åt katten.

Tydligen avspeglar sig missnöjet bland tamkatter även i valutgången i politiska val, där tamkatter för det mesta röstar på populistiska partier. Annat är det med vildkatter, som enligt all tillgänglig forskningsdata lägger sin röst på etablerade mittenpartier – bortsett från val till Europaparlamentet, där valdeltagandet bland katter överlag är pinsamt lågt. Klokt folk menar att orsaken till det är att EU är ett territorium som svenska katter, vilda såväl som tama, känner sig hjälplöst främmande inför. Det är så långt ifrån det blygsamma området nedanför balkongen och buskarna närmast parkeringen man kan komma.

Nonsensanteckningar

När jag i min olyckliga tonår var på konfirmationsläger i Västgötatrakten, avled vår konfirmationspräst mycket tragiskt. Hans hjärta stannade och han föll till golvet i ett anonymt rum på lägergården. Som om det inte vore nog med det, var det just jag som hittade honom. Efteråt väntade jag på ”att chocken skulle släppa” men det gjorde den aldrig. Jag sade att det var okej med mig, säkert ett femtiotal gånger, men alla sade att jag minsann skulle ”vänta tills chocken har släppt”.

Hur som helst fick jag som en konsekvens av mitt makabra fynd gå och träffa en psykolog ett antal gånger. Vid varje möte, som skedde på tu man hand med en rödhårig tant i sextioårsåldern, antecknade samma rödhåriga tant frenetiskt i sin svarta bok. Det enda jag egentligen minns från våra möten var hennes hemlighetsfulla leenden, hennes förstående nickningar och hur hon ofta hejdade mig i mina utläggningar för att anteckna själv. ”Stopp”, kunde hon säga, för att sedan fatta pennan.

Vad hon verkligen antecknade har jag ingen aning om. Kanske gjorde hon bara nonsensanteckningar. Kanske väntade hon också på att chocken skulle släppa.

Flykten från personalloungen

På min arbetsplats finns det en personallounge. Där sitter alltid minst en ur personalstyrkan och läppjar på sitt kaffe. Ibland sitter även ett större sällskap ur personalstyrkan där och ljuger om vad de ska göra den kommande helgen. Ofta är helgplanerna så hisnande, att de är praktiskt taget ogenomförbara. Men det är inte det som avslöjar lögnen, utan det är detaljrikedomen när helgplanerna skissas upp för kollegorna.

Till personalloungen kan man komma genom två dörrar, som finns i varsin ände av rummet. När man kommer in i loungen, ofta fylld av förväntan, och ser att det inte sitter någon där av intresse, promenerar man förbi alla bord och stolar och ut genom dörr nummer två.

Det här odiskreta flyktbeteendet är något som alla i personalstyrkan har lagt sig till med, det är varken kontroversiellt eller särskilt excentriskt. Det som skiljer oss kollegor åt är hur väl vi maskerar vår besvikelse under promenaden genom personalloungen. Somliga suckar högt vid anblicken av ointressanta kollegor i loungen och passerar med målmedveten blick. Andra tar sig tid för artighetsfraser och hämtar en mugg med kranvatten från loungens köksavdelning, som de sedan dricker demonstrativt ur innan de lämnar rummet.

Från åskådarplats är det här beteendet naturligtvis ren underhållning, att se besvikelsen ta sig nästintill våldsamma uttryck i blickarna och minspelet hos kollegorna när de äntrar loungen.

Att vara ett avskräckande exempel

I teveserien Hedebyborna (1978) förklarar den fattige suputen Ville Vingåker, spelad av Kent Andersson, att varje samhälle behöver sina busar. Själv är han en sådan buse, och att ändra på sig kommer inte på fråga. Utan en figur som Ville Vingåker skulle det ju inte finnas några avskräckande exempel i Hedeby, som de unga kan förfasas över. För att hitta sig själv här i livet, måste man först ta reda på hur man inte vill sluta upp.

Nog är det så att Ville Vingåker här levererar en inte så dålig ursäkt till att fortsätta supa och slå dank. Samtidigt är det kanske ändå så, att varje samhälle behöver sina avskräckande exempel för att fungera – inte minst i moraliskt hänseende.