Böcker

Osökt kommer jag att tänka på ordet bibliotekskänsla. Det att kliva in i ett rum och överallt se böcker och känna att det faktiskt gör något med en.

På hemmafester i tonåren kunde jag söka mig till mina kompisars bokhyllor men framför allt tittade jag länge i deras föräldrars bokhyllor. Delvis för att undersöka om de läser något som jag känner till, men också för att det är ett ställe som alltid har känts som hemma för mig. Mina föräldrar läser inte så mycket, nej, men någonstans har jag fått det ifrån.

Jag vet att jag delar det här med många människor runtom i världen, som också läser en del. I veckan stod jag en lång stund inne på Söderbokhandeln och letade efter en särskild bok. Under tiden hann jag observera en annan kund, som tycktes ha ett väldigt kärleksfullt förhållande till böckerna hon tog ner och bläddrade i. Hon omfamnade dem inte eller pussade omslagen, men ögonen på henne glittrade när hon hittade en bok hon verkade tycka om. Som ögon kan göra när de är i ett tidigt stadie i förälskelsefasen och mest ser fascinerade ut, eller smått galna.

Dessutom stod hon länge i butiken, precis som jag. Vem vet, hon kanske bara var glad över att hitta eftertraktad kurslitteratur, men det tror jag inte på.

Förändring del 2

Hon kom tillbaka efter ett sommarlov och berättade att hon blivit utsatt för en våldtäkt i början av sommaren. Det var en elev jag hade 2015, mitt första läsår som lärare.

Det hade hunnit gå flera veckor inpå höstterminen när hon bad att få prata enskilt med mig, sin mentor, och berättade om det fruktansvärda. Jag hade tyckt att hon verkade förändrad på något sätt efter sommarlovet, men kunde inte sätta fingret på vad. Jag kunde se det i ögonen. Det är ofta där förändring syns tydligast. En blick anger bland mycket annat graden av skydd mot ljus som tränger in när en mur har fallit. Den här blicken hade blivit slö och frånvarande, flickan var värnlös men spelade klar, pigg, alert.

Men det var när vi stod där i grupprummet och hon precis skulle ta till orda, som jag såg ögonen blinka till och personen som just stått framför mig försvann och kom tillbaka som någon annan. Och när jag nu tänker tillbaka på det mötet, tänker jag att ögonen verkligen är vårt öde.

Förändring del 1

Vi växlar några ord om något vi ofta återkommer till. Det kvittar vad, men jag tror det gällde hennes jobb. Plötsligt säger hon något som överraskar mig, som jag tycker går stick i stäv med hennes person, men låter inte förvånad själv, och blinkar till när hon är färdig, som en signal.

Och blinkningen – avsiktlig eller inte – markerar ändå något: här slutar en berättelse om mig, men här börjar också en ny. Varje blinkning, tänker jag vidare, har faktiskt potentialen att bli en historia om förvandling: den äger subversiv potential.

Och det kommer för mig: förändring pågår hela tiden. Allt flyter, så är det.

Och vad som kan tyckas som en förändring på ytan, en knappt märkbar skiftning i ögonens uttryck, hos någon man älskar och därför tror sig känna på djupet – alltid och i alla lägen tror sig känna – rör sig inte sällan om en förändring av mer genomgripande karaktär. Man är bara allt för ouppmärksam för att se det, fånga upp det. Man är för mycket uppe i sig själv, tror jag. Och något som kunde bli, blir inte.

”Träd rycks upp med rötterna”, diktade Gustaf Fröding i ”Om hösten” från 1951. Oupphörligen pågår detta: ett gigantiskt förändringsarbete, under huden.

Jag betraktar henne från sidan. Hon ser tankfull ut, allt blev stilla, och jag undrar vad som kommer sedan.

Observera del 3

Jag känner mig ofta som snigeln i sitt skal. Behagligt anonym. Jag tror mig veta konsten att dra mig undan och in i mig själv, försvinna. Jag kan upplösas och sättas ihop på nytt. Bli en i gänget. Utan att för den skull bli färglös. I stället ska jag stega in i deras värld, förändrad men densamma: målad i deras färger.

Jag kan vänta länge bland mängden av människor som du inte tänker på. Vänta på att du ska glömma av att jag är där. Sedan springer jag över gränsen, rätt in i dig.

Observera del 2

För det mesta vill jag observera någon som inte har en tanke på min existens. Jag vill veta vad som händer om jag över huvud taget inte fanns i rummet. Ett sätt är att stå blixtstilla, som i leken ”Kom nu alla mina kycklingar” och på så sätt smälta in. Ett annat är att härma personen utan att det märks, att låta personen spegla sig i en. Som en snigel behöver jag då känna in stämningen med mina känselspröt. Jag skrattar när de skrattar. Inte för mycket, inte för lite.

Observera del 1

När jag observerar andra, vilket är något jag gör ofta, vill jag inte att det ska märkas. Jag vill helst inte bli observerad tillbaka, helst inte registrerad över huvud taget. Inte för att det skulle göra mig obekväm på något sätt, utan för att det påverkar personen jag vill titta extra på. I samma stund som hon eller han blir medveten – eller påmind – om min existens, blir personen också medveten om sitt eget beteende, och därför feg, feg i största allmänhet, och därmed går något viktigt förlorat i analytiskt hänseende: blicken, hos den som fram till nyss trodde den var osynlig, törs inte mer gå åt något håll, som inte är gängse, törs inte söka någon längre, som den aldrig annars söker, och kroppsspråket, fingrarna, knäna, får med ens något krampaktigt över sig – och jag kan inte längre vara säker på autenticiteten.

Startpunkt

Var i hjärnan, var exakt, börjar själva tanken ta form? Var rent anatomiskt och fysiologiskt utspelar sig en tankeprocess? Finns det en startpunkt, en urkälla, en sorts grund i vilken tankens själva rot är fästad? Jag föreställer mig en mörk håla djupt inom oss, där de skimrande tankarna både uppstår och dör, och en skorsten ur vilken det slår väldiga gnistor, en sorts sprakande urknall – en ännu icke-namngiven plats i hjärnan, varifrån allt intelligent och självständigt varande kan sägas ha sin initialpunkt, och där varje vardaglig händelse tar sin början.

Där varje vardaglig händelse tar sin början.

Gosedjur

Jag gillar tanken på att gosedjur har sina egna gosedjur. Det kan de väl tänkas ha, i någon av de miljontals världar som finns och inte finns.

Efter boken

När jag just slagit igen en bok eller, som i det här fallet, kan markera en e-bok som färdigläst i bokappen, förblir jag tyst ett par minuter. Låter de sista raderna sjunka in; bokens slutgiltiga utfasning ur systemet. Efteråt uppstår alltid en tystnad. En präst skulle kalla det en vördnadsfull sådan. En tystnad som talar in i min egen tystnad: den väldiga tystnaden inom mig.

Något mer händer. Jag sätter mig upp i sängen om jag legat ner och läst, eller lägger mig ner om jag suttit upp. Är ännu kvar i det som fram till nyss härskat i rummet: författarens tankar och språk. Så plötsligt upphör det inflytande som boken haft över tillvaron, förtrollningen är bruten.

När ytterligare några minuter har passerat kliver jag ut i världen, redo att möta det sorl av röster och ljud, och det vimmel av människor och djur, som alltid finns där, utanför bokläsningens temporära rum.

Eller så ligger jag kvar i sängen. Kanske omfamnar jag någon som ligger jämte. Någon som somnat för länge sedan och nu drömmer. Drömmens värld förresten, den skuggtillvaro som medvetandet för där: en värld större och märkligare än någon annan.

Mamman i Bolivia

I slutet av joggingturen springer jag upp för en brant backe, allt vad jag orkar. Med några få meter kvar till toppen tänker jag på min biologiska mamma. Jag undrar hur hon ser ut, eller kanske snarare såg ut, för det fall hon inte längre är i livet.

Om hon lever eller är död är däremot inget som upptar min tid och mina tankar. Det är kanske talande, det med.