Oxenstiernsgatan

Gula höstlöv låg stela och våta kring deras steg.

”Du kommer inte att träffa någon som är starkare än vad jag är”, sa han kort och omfamnade henne på samma gång. Syftet var att lugna henne. Vad hennes själ behövde var just styrka.

I själva verket visste han inte om han var särskilt stark, bara att han kände sig starkare av att få uttala den meningen.

Fredag på en torsdag

Det är torsdag men det känns som en fredag.

Hur ofta erfar vi inte något liknande? Det visar enligt mig på hur sköra våra kategorier är. Samtidigt säger det något om hur de känslor som vi förknippar med dagar som fredagar inte låter sig stoppas in i några kategorier. Vad vi känner inför, säg, fredagar utifrån gjorda erfarenheter överstiger vida den strama och konventionella syn vi har på konceptet fredagar. Ändå envisas vi med att försöka fastställa vad en fredag är.

När något som liknar en fredag inträffar på en torsdag blir det tydligt att våra kategorier inte bara är sköra utan också hjälplöst trånga. Kategorierna är fördomar. Och det händer att de fördummar oss. Och något som är typiskt för en fredag, något festligt som var på väg att blomma ut en torsdag, höll sig räddhågset borta, blev skrämt, eftersom vi klamrar oss fast vid föreställningen att en fredag är en fredag.

I stunder som denna kan jag med hela min kropp erfara en stark känsla av att allt vad vi håller för sant är byggt på lögn. Naturligtvis skulle det ställa till det för oss om vi inte kunde hålla isär dagarna, vad nu en kategori som dagar från början härstammar från.

Vad jag tror att jag försöker säga är att om alla våra begrepp, alla våra kategorier, all vår kunskap, en gång har skapats av oss, kan allt detta också kapas av oss, manipuleras. Till och med raderas.

Lika sant som det är att det idag finns en verklighet där dessa kategorier äger relevans och aktualitet, lika sant är det att en annan verklighet är möjlig, där andra kategorier kan uppstå och se ut på helt andra sätt. Det skulle kunna vara fredag oftare.

För att optimera njutningen

”Känn nu efter ordentligt”, säger jag uppfordrande till mig själv, medan jag tar en tugga av en kycklingwrap av ett bestämt märke: något som jag vet brukar smaka gott. Jag säger det i ett desperat försök att förhöja upplevelsen. Är rädd för att något går förlorat om jag inte stannar upp och tänker på att njuta. Och jag säger det för att dagens samhälle uppmanar mig att maximalt optimera och effektivisera vad helst jag än företar mig i stunden. (Sociologen Hartmut Rosa har sagt att allt vi senmoderna människor kan varsebli ”tendentiellt står under en optimeringspress”.)

Det är trist att det är så, för så är det. Å andra sidan känner jag inget annat förhållande till världen. Bara glimtvis kan jag finna mig i en äkta, verklig relation till tingen i världen. Det är de ögonblick vi brukar referera till som magiska. Stunder då vi hamnade i ett flow eller hade ett moment med någon. Då anar vi något annat, men vi kan inte fånga det. Det låter sig inte fångas, mätas, vägas, styras eller optimeras.

Annars ska allt gå så snabbt, vara så effektivt som möjligt och ge så goda resultat som möjligt. Kan ingenting få finnas och existera bara för sin egen skull?

Böcker

Osökt kommer jag att tänka på ordet bibliotekskänsla. Det att kliva in i ett rum och överallt se böcker och känna att det faktiskt gör något med en.

På hemmafester i tonåren kunde jag söka mig till mina kompisars bokhyllor men framför allt tittade jag länge i deras föräldrars bokhyllor. Delvis för att undersöka om de läser något som jag känner till, men också för att det är ett ställe som alltid har känts som hemma för mig. Mina föräldrar läser inte så mycket, nej, men någonstans har jag fått det ifrån.

Jag vet att jag delar det här med många människor runtom i världen, som också läser en del. I veckan stod jag en lång stund inne på Söderbokhandeln och letade efter en särskild bok. Under tiden hann jag observera en annan kund, som tycktes ha ett väldigt kärleksfullt förhållande till böckerna hon tog ner och bläddrade i. Hon omfamnade dem inte eller pussade omslagen, men ögonen på henne glittrade när hon hittade en bok hon verkade tycka om. Som ögon kan göra när de är i ett tidigt stadie i förälskelsefasen och mest ser fascinerade ut, eller smått galna.

Dessutom stod hon länge i butiken, precis som jag. Vem vet, hon kanske bara var glad över att hitta eftertraktad kurslitteratur, men det tror jag inte på.

Förändring del 2

Hon kom tillbaka efter ett sommarlov och berättade att hon blivit utsatt för en våldtäkt i början av sommaren. Det var en elev jag hade 2015, mitt första läsår som lärare.

Det hade hunnit gå flera veckor inpå höstterminen när hon bad att få prata enskilt med mig, sin mentor, och berättade om det fruktansvärda. Jag hade tyckt att hon verkade förändrad på något sätt efter sommarlovet, men kunde inte sätta fingret på vad. Jag kunde se det i ögonen. Det är ofta där förändring syns tydligast. En blick anger bland mycket annat graden av skydd mot ljus som tränger in när en mur har fallit. Den här blicken hade blivit slö och frånvarande, flickan var värnlös men spelade klar, pigg, alert.

Men det var när vi stod där i grupprummet och hon precis skulle ta till orda, som jag såg ögonen blinka till och personen som just stått framför mig försvann och kom tillbaka som någon annan. Och när jag nu tänker tillbaka på det mötet, tänker jag att ögonen verkligen är vårt öde.

Förändring del 1

Vi växlar några ord om något vi ofta återkommer till. Det kvittar vad, men jag tror det gällde hennes jobb. Plötsligt säger hon något som överraskar mig, som jag tycker går stick i stäv med hennes person, men låter inte förvånad själv, och blinkar till när hon är färdig, som en signal.

Och blinkningen – avsiktlig eller inte – markerar ändå något: här slutar en berättelse om mig, men här börjar också en ny. Varje blinkning, tänker jag vidare, har faktiskt potentialen att bli en historia om förvandling: den äger subversiv potential.

Och det kommer för mig: förändring pågår hela tiden. Allt flyter, så är det.

Och vad som kan tyckas som en förändring på ytan, en knappt märkbar skiftning i ögonens uttryck, hos någon man älskar och därför tror sig känna på djupet – alltid och i alla lägen tror sig känna – rör sig inte sällan om en förändring av mer genomgripande karaktär. Man är bara allt för ouppmärksam för att se det, fånga upp det. Man är för mycket uppe i sig själv, tror jag. Och något som kunde bli, blir inte.

”Träd rycks upp med rötterna”, diktade Gustaf Fröding i ”Om hösten” från 1951. Oupphörligen pågår detta: ett gigantiskt förändringsarbete, under huden.

Jag betraktar henne från sidan. Hon ser tankfull ut, allt blev stilla, och jag undrar vad som kommer sedan.

Observera del 3

Jag känner mig ofta som snigeln i sitt skal. Behagligt anonym. Jag tror mig veta konsten att dra mig undan och in i mig själv, försvinna. Jag kan upplösas och sättas ihop på nytt. Bli en i gänget. Utan att för den skull bli färglös. I stället ska jag stega in i deras värld, förändrad men densamma: målad i deras färger.

Jag kan vänta länge bland mängden av människor som du inte tänker på. Vänta på att du ska glömma av att jag är där. Sedan springer jag över gränsen, rätt in i dig.

Observera del 2

För det mesta vill jag observera någon som inte har en tanke på min existens. Jag vill veta vad som händer om jag över huvud taget inte fanns i rummet. Ett sätt är att stå blixtstilla, som i leken ”Kom nu alla mina kycklingar” och på så sätt smälta in. Ett annat är att härma personen utan att det märks, att låta personen spegla sig i en. Som en snigel behöver jag då känna in stämningen med mina känselspröt. Jag skrattar när de skrattar. Inte för mycket, inte för lite.

Observera del 1

När jag observerar andra, vilket är något jag gör ofta, vill jag inte att det ska märkas. Jag vill helst inte bli observerad tillbaka, helst inte registrerad över huvud taget. Inte för att det skulle göra mig obekväm på något sätt, utan för att det påverkar personen jag vill titta extra på. I samma stund som hon eller han blir medveten – eller påmind – om min existens, blir personen också medveten om sitt eget beteende, och därför feg, feg i största allmänhet, och därmed går något viktigt förlorat i analytiskt hänseende: blicken, hos den som fram till nyss trodde den var osynlig, törs inte mer gå åt något håll, som inte är gängse, törs inte söka någon längre, som den aldrig annars söker, och kroppsspråket, fingrarna, knäna, får med ens något krampaktigt över sig – och jag kan inte längre vara säker på autenticiteten.

Startpunkt

Var i hjärnan, var exakt, börjar själva tanken ta form? Var rent anatomiskt och fysiologiskt utspelar sig en tankeprocess? Finns det en startpunkt, en urkälla, en sorts grund i vilken tankens själva rot är fästad? Jag föreställer mig en mörk håla djupt inom oss, där de skimrande tankarna både uppstår och dör, och en skorsten ur vilken det slår väldiga gnistor, en sorts sprakande urknall – en ännu icke-namngiven plats i hjärnan, varifrån allt intelligent och självständigt varande kan sägas ha sin initialpunkt, och där varje vardaglig händelse tar sin början.

Där varje vardaglig händelse tar sin början.