Om vi hade ett större förstånd

Vi ska inte vara så förbannat sturska. Det kommer snart ett större förstånd till världen.

Vi är både vårdslösa och äckligt självsäkra, sliter och rycker i sakerna runt oss. Vi agerar som om vi hade fullkomlig visshet om förhållandena på jorden. Vem kunde förutse covid-19 för sex månader sedan? Ännu mindre kunde vi beräkna dess följdverkningar.

En dag förstår vi inte längre den musik som spelas eller det språk som talas runtomkring oss. Vi kan sätta oss på huk jämte våra barnbarn och försöka se saker och ting i deras perspektiv, men vi kommer aldrig att komma åt hela deras världsbild.

När vi är riktigt gamla kommer det antagligen inte att kännas som vår värld längre. Därför kommer det också vara enklare att lämna den.

Kärlek utan tempus

Lena Andersson säger det bättre än vad jag gör: Det man vill ha, har man redan haft.

Hon kanske inte skrev så ordagrant men i varje fall något åt det hållet. Jag tror att det är i hennes Egenmäktigt förfarande (2013) som det konstateras: när man förälskar sig i någon vill man ha denna någon så gärna att man föreställer sig och inom sig upplever ens gemensamma liv långt innan det har hunnit inträffa. Innan man vet om det ens kommer att inträffa.

”Hjärnan känner inga tempus” är ett citat från boken med bäring på temat som jag minns tydligt.

Gloves off

Överallt
en smutsig kamp
mellan diskurser

Kan du verklige se
orden för alla diskurser?

Utan synbart varsel

Idag under föreläsningen om något viktigt
kretsade tankarna kring min kropp

och kring det faktum
att jag de senaste tio åren sett i stort sett likadan ut
och hur detta faktum
påverkar sättet jag ser 
mig själv 
i relation till andra
vilka både ständigt och synbart
åldras

En process
inför vilken många tycks synbart
traumatiserade

För när det kommer till hud
är jag ännu len som en dröm och mitt ansiktshår
det kan jag avlägsna med en pincett
precis som jag kunde
när Sverigedemokraterna kom in i riksdagen
Året var 2010

Vad gör det med min självuppfattning
att ett parti som Sverigedemokraterna
tycks ha genomgått större förändringar
– en viss mognadsprocess
och åldrats mer
åtminstone synbart
än vad jag har?

Min kropp uttrycker sitt
radikala avståndstagande 
från
den ofrånkomliga
nedbrytningsprocess
som väntar den

Och dessa mina ska vi säga
utmärkta försvarsmekanismer samspelar
inte bara med 
kroppens organ utan
är också med och skapar
ett oroligt och rörligt
subjekt
på flykt från cellulär
ålderdom

Varför kan jag inte någonsin få vara
se ut, tilltalas
eller tala

åldersadekvat?

Ålderdomen för min del
när den kommer om än
utan synbart varsel
– när den till slut möter mig och jag vågar
se på den
Hur ska jag vara
då?
Hur ska jag uppträda
se ut och tala
sedan den omringat mig och på nytt lyckats
forma mig?

Ålderdomen
när den väl kommer
då kommer den närma sig
framfusigt, ha bråttom och vara
ivrig, 
slänga i sig vad den behöver och sådant den
inte behöver
– den ska äta först, tala sen
tala ut
tala forcerat
ta ut sin hämnd,
vara orädd

Ålderdomen gör mig ärligt talat
livrädd

 

Hälsningen som aldrig framfördes

Plötsligt går det upp för mig att jag så gott som aldrig vidarebefordrar andra människors hälsningar. Jag är hopplöst glömsk på den punkten.

Kanske har jag med mitt agerande, utan att veta det, gjort någon en stor tjänst när jag inte att fört hälsningen vidare. Kanske har jag också gjort någon olycklig och förvirrad. Livslångt undrande – är du, är jag.

Jag kan vänta

Hur många gånger har jag inte efter ett nederlag tänkt tanken att jag i det långa loppet kommer att gå segrande ur detta eller i varje fall starkare? Helt klart en grundläggande känsla hos mig. Jag vill inte ens försöka föreställa mig hur mitt liv hade sett ut om jag istället hade gått runt i trettio år och tänkt det rakt motsatta, att jag i det långa loppet kommer att förlora. Inte ens ha en chans i ett returmöte.

Kort sagt är jag en hygglig kontraboxare. Jag kan vänta. 

En hänsynslös mobb

Sällan ställer sig tankarna på led och väntar på sin tur, på att jag ska ta itu med dem en i taget. Istället attackerar de ovanifrån på alla fronter på en gång. Det är julhelg – har de ingen känsla för sådant? Förstår de inte att ingen hjärna kan arbeta med så många parallella spår samtidigt?

Inte nog med att de talar om vitt skilda ämnen, de talar dessutom i mun på varandra. Förstår de inte att det är ofint att göra så? På det sättet blir jag strandad i tankegyttjan.

Jag har fostrat dem dåligt, och det är definitivt försent att skola om dem nu, de kommer aldrig att lära sig. Samtidigt är de det allra heligaste jag har, men de vet inget om etikett.

Sin hembygds skog

Det här förstår du bara om det fanns en skog som du ofta gick till under din uppväxt.

När man efter flera år är tillbaka i sin hembygds skog och återser de träd, som stod där också i barndomen – den känslan är svårslagen. Man inser att det både finns en tillit till skogen och en trygghet där.

Trädtopparna ser mig efter tio år och känner genast igen mig. Det har inte passerat så förbannat mycket tid sedan sist, inte med deras mått mätt. De kommer ihåg mig bättre än jag minns mig själv – jag skulle vilja påbörja en berättelse i just den känslan.

Jag hade helt fruktansvärt fel

Hur jobbigt är det inte att behöva medge för sig själv eller andra att man haft fel? Att man tänkt galet. Att man dragit en totalt felaktig slutsats. Det kan tyckas oerhört genant. Men om man stannar lite i den känslan, infinner sig snart också en förlösande ro. I samma stund som man inser att man varit okunnig om något, frikopplar man sig från ett låst läge och kan utforska saken på nytt. Och hur pinsamt det än kan vara att behöva inse att man varit hopplöst naiv tidigare, finns det något vackert i att ges möjligheten att lära sig något på nytt (eller som Chris Klaus skriver på ett ställe i I Love Dick: ”Är inte den största friheten i världen friheten att ta fel?”)

Är det verkligen möjligt att begripa en sak fullt ut? Kanske inte. Därför ska man alltid glädjas när man inser att man haft fel om något. Då vet man att man kommit något längre i sin strävan efter att förstå något, eller någon.

Innan Big Bang

Häromdagen mottog astrofysikern James Peebles 2019 års nobelpris i fysik för sina teoretiska bidrag till vår förståelse av universum och jordens plats i det. Peebles har bland annat varit med och utvecklat teorierna om den kosmiska bakgrundsstrålningen. Hans bidrag till trots vet vi bara vad fem procent av universum består av, resterande 95 procent är antingen mörk energi eller mörk materia. Men! Utan Peebles med flera andra hade vi inte ens vetat det.

Vi lever i en intressant tid. Den nya teknologin gör hela tiden hisnande upptäckter. Hur var det att leva före Big Bang-teorins uppkomst? När denna inte ens fanns till hands, utan när även vetenskapsman behövde förhålla sig till vad vi idag skulle se som högst bristfälliga tankemodeller om universums uppkomst. Kanske var det ungefär som idag: Vi tror att vi är något stort på spåren, men sedan kommer det en lika revolutionerande teori om några decennier och kullkastar allt, alternativt sätter bollen i rullning igen, mot ett nästintill oöverblickbart fält – och så börjar det om igen.