Från möblerna hörs ett vrål

Bokhyllor, tevebord, trasigt soffbord, säng och böcker lite varstans. Jag ser allting när jag vaknar varje morgon i min etta. Denna morgon hörs ett vrål från möblerna: en dröm som oartigt dröjer sig kvar. När jag slår upp ögonen kommer jag genast att tänka på en rad i Katarina Frostenssons diktsamling, “Tankarna”, som jag läste i somras. I någon dikt skriver hon “jag vill smeka dig med blicken som jag stryker över tingen”.

Sätter mig upp i sängen. Låter på Frostenssonskt vis blicken fara ut över möblemanget. Kläderna på golvet. De gulnade böckerna på det sedan länge trasiga soffbordet. Jag fokuserar på linjerna och materialen. Bokryggarna. Ingen kan mäta eller väga den samlade mängden arbete som ligger fördold här, de bakomliggande drivkrafterna, kreativiteten och den individuella disciplinen. Med handen på bokhyllan tycker jag mig kunna ana de mödosamma ansträngningar som resulterat i att möblerna alls kan stå där de står i dag. Förhårdnaderna på händerna som burit, lyft och slagit in sängen och tevebordet i olika förpackningar och emballage. Händerna och fötterna, men också hjärnan, människornas drömmar. Omsorgen och slitet som sett till att böckerna i bokhyllan till slut blev färdiga manus och skickades iväg till förlag.

Blicken sveper på nytt över bokryggarna och jag får en hastig men intensiv förnimmelse av författarna i bokhyllans hårda arbete och deras värkande oro: oron över att skrivandet inte skulle vara bra nog, inte duga för utgivning. Och jag tar fram en bok och bläddrar, och erfar anhopningen av stark författarångest som finns insprängd mellan raderna, i orden som vi läser och njuter. Men, tänker jag samtidigt: det är deras väldiga ångest, energin och kraften däri, som håller bokpärmarna samman. Inte boklim eller tråd. 

Var man än befinner sig, i sin lägenhet eller på någon befolkad gata mitt i stan, har minst ett hundratal människor slitit hårt för att man alls ska kunna gå där. Tankspridd och utan större bekymmer trampar man samma mark: en gång stelfrusen och ofördärvad mark. Marken innan människor i omgångar värmde den med sina blanka skodon och annan utrustning. 

Och var man än går är man jämt och ständigt mitt bland många levande och döda människors gemensamma strävan efter att skapa något beständigt och tryggt. Från möblerna hörs ett vrål.

Makt och motstånd

Du läste det förra inlägget och blev illa till mods – för det känns som att man förlorar sin agens med ett sådant synsätt på sina inre röster? Tvärtom, det är genom att försöka uppenbara och klargöra, klassificera och särskilja som man kan utöva sin agens, på nytt ta kontrollen, få makten över sina röster. Ja, naturligtvis handlar det om makt: säg det som inte gör det.

Rivaliteten måste få finnas där men inom rimliga gränser, härskarrösten måste utmanas ständigt och jämt. Den inbördes rivaliteten, kampen mellan olika röster och deras tystnader, upphör sällan på naturlig väg.

Sikten från en talltopp

Varifrån de kommer vet jag inte, men jag gissar från framtiden: de goda råden, sprungna ur erfarenheter som ännu inte är gjorda. Inte desto mindre framstår de som kloka, välbetänkta – ofta är de utslagsgivande. De är precis de skingrande moln jag väntat på. Dessa råd ger mig åter en klar blick: en förening av saklighet och redbarhet. Att de anlänt som från en annan värld, en annan tid, är av underordnad betydelse.

Råden materialiserar sig i den rastlösa kroppen som en röst, från första stund trygg, modig och oförfärad, en röst som utsäger orden: gör si, gör så. Trots att rösten inte vill se sig som min, som en del av mig, kommer dess anvisningar, befallningar, inifrån kroppen.

Av alla röster inom mig är denna härskarrösten.

Rösten, tveklöst en han, något äldre än jag själv men inte mycket, viskar mellan tänderna: ömsom varnande och dömande, ömsom uppmuntrande och beskyddande. Rösten kan förefalla blyg eftersom den är tystlåten, men det är bara som det verkar. Han – nu kallar jag rösten en han – är påträngande, ett ihållande dovt ljud, och beskt kryddad, som om han inte kan låta bli att förakta det han ser i mig, och av världen, hans värld en gång, spejandes från sin talltopp i munhålan.

Rösten, utsida och insida på samma gång, är den röst jag till sist lyder. Han betyder allt.

Stoffens sällsamma omvandlingar

Häromdagen skrev jag om sådant som är beständigt. Nu jag vill lägga till en sak: jag tror inte att jaget rymmer något som kan kallas beständigt. Jag tror som Herakleitos att man inte kan kliva ner i samma flod två gånger. Jag tror att allt som tillskrivs ett visst värde av oss, men även värdeomdömena i sig, är ljusstrimmor som tänds och släcks oavbrutet. Det betyder inte att jag tycker att man ska kasta allt över ända, det betyder bara att jag hör till de som ser tillvaron som något i grunden osäkert. Det är förresten inte särskilt upprörande alls, tvärtom inger det ett stort lugn i mig. Varje tydlig bild i mitt inre är ett mysterium, nästa sekvens som spelas upp likaså: en ny klar bild, ett nytt mysterium.

37,7

Jag anade, jag tänkte, jag fasade för att jag höll på att bli knäpp, fullkomligt galen, jag tänkte ”det är nu det händer”, men jag var bara subfebril.

Ett utkast till idéprogram

Hos unga människor kommer sådant till uttryck, som hör både samtiden och framtiden till.

Hos unga människor finns bilder och berättelser, ibland tunga av nonsens, som sällan låter sig fångas och begränsas av vuxnas tankesystem, och en känsla av att plötsligt betrakta världen annorlunda. Världen behöver arbeta mer utifrån den känslan: stor, naiv nyförälskelse.

Vi behöver inte något färdigt och faktakollat. Vi behöver något ofärdigt. Något yvigt och stökigt och melodiöst.

Beatrice

Det är för sin egen skull som hon är så gladlynt och gemytlig, käck och frejdig. Har du inte fattat det? De förlösande skratten som fullkomligt exploderar i allas öron, de är inte ämnade för oss, utan för henne: det är hennes sätt att hålla ångesten på avstånd, rädslan i schack.

Utformningen är konventionell

Det som är av vikt
är beständigt och fastslaget sedan urminnes tider

Vi ska inte komma här och tro att vi kan rubba en millimeter på
seder och bruk med vårt stuk på det hela

I konventionerna och sederna finns alltsammans
huller om buller men alltsammans finns där och sätter tonen

Och vi, vi lånar bara tingen, fraserna, poserna, liksom kropparna
utan att någonsin närma oss det som är av vikt, själva essensen

Skrupelfri

Ett av svenskans vackraste ord är skrupelfri. Men jag vet inte om jag tycker att själva innebörden av ordet – det att vara utan samvetsbetänkligheter – är så särskilt vackert. Orden skrupel och frihet är i och för sig fina var för sig, men den som inte är samvetsgrann är inte vacker.

Människorna på bussen

Ibland tycks det som att jag har något i min blick som stör människorna på bussen, för när min blick landar på dem tittar de genast åt ett annat håll. Andra dagar är det som att jag inte finns: samma människor ser rakt igenom mig. Och med sina blickar håller de hårt i mig, som man greppar tag om de gula stödstängerna i bussen. Man måste inte, men det är bekvämt under resans gång.

Vad man inte tänker på är att detta har mycket lite att göra med vad som finns i ens egen blick från en dag till en annan. Det är motpartens blick som förändras, inte din.

Du stör ingen, och du finns inte.