Om läsandet och skrivandet

Skrivandet – och nu låter jag högtravande, det inser jag – är något man ägnar sig åt för att dra den främmande världen till sig.

Det att vara människa är att ständigt konfronteras med det okända. Världen som vi känner den har långt många fler sidor än vad vi hinner uppfatta under vår livstid. Som jag ser det blir vi bara flyktigt introducerade för den. På många områden där vi upplever att vi har full koll, kompletterar vår hjärna de verkliga intrycken med förutfattade meningar. Den enda man möjligen känner innan och utantill är sig själv, men många gör knappt det.

Om man accepterar antagandet att livet är en vandring i okänd terräng, kan läsandet och skrivandet hjälpa oss att se klarare. Jag tror att skönlitteratur kan vidga våra perspektiv, visa oss sådant som tidigare har undgått vår blick och på så vis göra oss mer toleranta – förutsatt att vi är mottagliga för det.

Till sist vill jag säga att det är viktigt att både skriva och läsa. Många gör antingen det ena eller det andra. Det är klart att det går att njuta av en bok utan att själv vara skrivande. Men du som vill vara skrivande, du måste läsa hela tiden.

Annonser

Som man bäddar får man ligga?

”Alkoholister får ligga som de har bäddat. Om man inte kan behärska sitt alkoholintag är man inte ämnad för en sansad och behärskad tillvaro”, sade han med en enorm övertygelse. Jag tittade honom djupt i ögonen och lät två långa sekunder passera, som för att manifestera mitt missnöje. Sedan tog jag vid: ”Jag betackar mig för din socialdarwinistiska synpunkt.” Därefter höll jag en lång utläggning om vikten av en solidarisk och restriktiv alkoholpolitik – men han lyssnade inte, han var hopplös.

Det är trist med politik som grundar sig på uppfattningen att man under inga omständigheter bör hjälpa andra. Att man är sin egen lyckas smed. För mig handlar politik om att se, inte förbise, andra. Jag saknar således Håkan Juholt i politiken.

Att köpa något på realisation

”Den här tröjan köpte jag på realisation”, säger ingen någonsin längre.

Jag kan alla gånger sympatisera med användandet av förkortningen ”rea”, det kanske rentav är ett av svenskans mest befogade förkortningar – jag bara säger: någon gång får du gärna använda realisation i min närhet, det skulle liksom inte skada.

Andra ord som gärna får användas lite oftare är obeveklig, vankelmod och eklärera.

Bråk på bussen mellan blinda

Ytterligare något (som ett tillägg till tv-minnet från förra inlägget) jag minns från förra hösten är när ett blint par bråkade på 147:ans buss. Jag tyckte först att det hela såg humoristiskt ut, men sedan förstod jag att det är minst lika hjärtskärande som när alla andra par bråkar.

Det blinda parets gester och kroppsspråk såg till en början ut ungefär som man tänker sig att blinda kommunicerar med varandra. Sedan blev rörelserna yvigare och grövre, liksom oförsiktigare. Det var inte så att de slogs eller ens rörde vid varandra, men deras armar och händer for omkring på ett sådant sätt att man kunde fråga sig om de verkligen hade kontroll på sina kroppar.

Bråket var intensivt men kort. Till sist lämnade kvinnan i paret bussen, på en hållplats som av allt att döma inte var parets planerade slutdestination – men innan dess: en snabb och bestämd rörelse med fingrarna, som fick mannen att se både svarslös och överrumplad ut – som man själv brukar se ut när den man bråkar med säger något slagkraftigt och vänder på klacken.

Varför behöver vi sova så mycket?

En arts behov av sömn bestäms av en rad omständigheter. Faktorer som spelar in är exempelvis hur väl en art har anpassat sig historiskt sett för att kunna spara energi och leva säkert. Medan giraffer klarar sig på fyra och en halv timmas dygnsvila, behöver elefanter bara sova tre timmar per dygn. Och människan?

Som bekant behöver de flesta av oss åtta timmars sömn för att kunna fungera normalt. Det motsvarar en tredjedel av dygnets 24 timmar. Tänker man sig att vi i genomsnitt lever tills vi blir 90 år, kan man ganska snabbt räkna ut att vi ”sover bort” 30 år.

Säg mig, är det inte en svaghet att människan som art måste sova så förbaskat mycket? Föreställ er vad man hade kunnat åstadkomma på 30 år – om man hade fått leva 30 år extra.

Trots allt dumt som vår art ägnar oss åt idag kan vi ändå åstadkomma fantastiska saker, och helt säkert gör tekniken och vetenskapen märkvärdiga framsteg för varje dag som går. Hur kan det då komma sig att vår art inte vet bättre än att sova bort en tredjedel av den sammanlagda livslängden? Hur kan vi inte ha utvecklats mer än så här? Jag tycker att det är en svaghet, en riktig skamfläck på en annars ganska framgångsrik art. 

Kriminalitet på drömstadiet

När jag känner mig riktigt uttråkad brukar jag tänka att det just nu, någonstans i Sverige, sitter  någon eller några runt ett soffbord från IKEA och planerar ett spektakulärt rån. Kanske sitter det en handfull unga män i ett spartanskt inrett hem med fördragna persienner och svartvitt vinylgolv och drömmer om ett liv där pengar har upphört att vara ett bekymmer. Kanske delar någon i rånarligan ut kartor till de andra, kartor över en bortglömd värdedepå.

Jag tänker mig att de som sitter runt det där bordet är så upphetsade av stundens allvar, att svetten rinner längs med ryggarna som om de har sprungit ett maratonlopp. Inget får gå snett, tänker de. Allt kan gå snett, tänker de också.

Jag säger inte att jag vill befinna mig i det där rummet med rånare, jag bara säger: det är en tanke, en fantasi, som får mig mindre uttråkad. Kriminalitet kan väl ändå inte vara straffbart på drömstadiet?