Startpunkt

Var i hjärnan, var exakt, börjar själva tanken ta form? Var rent anatomiskt och fysiologiskt utspelar sig en tankeprocess? Finns det en startpunkt, en urkälla, en sorts grund i vilken tankens själva rot är fästad? Jag föreställer mig en mörk håla djupt inom oss, där de skimrande tankarna både uppstår och dör, och en skorsten ur vilken det slår väldiga gnistor, en sorts sprakande urknall – en ännu icke-namngiven plats i hjärnan, varifrån allt intelligent och självständigt varande kan sägas ha sin initialpunkt, och där varje vardaglig händelse tar sin början.

Där varje vardaglig händelse tar sin början.

Gosedjur

Jag gillar tanken på att gosedjur har sina egna gosedjur. Det kan de väl tänkas ha, i någon av de miljontals världar som finns och inte finns.

Efter boken

När jag just slagit igen en bok eller, som i det här fallet, kan markera en e-bok som färdigläst i bokappen, förblir jag tyst ett par minuter. Låter de sista raderna sjunka in; bokens slutgiltiga utfasning ur systemet. Efteråt uppstår alltid en tystnad. En präst skulle kalla det en vördnadsfull sådan. En tystnad som talar in i min egen tystnad: den väldiga tystnaden inom mig.

Något mer händer. Jag sätter mig upp i sängen om jag legat ner och läst, eller lägger mig ner om jag suttit upp. Är ännu kvar i det som fram till nyss härskat i rummet: författarens tankar och språk. Så plötsligt upphör det inflytande som boken haft över tillvaron, förtrollningen är bruten.

När ytterligare några minuter har passerat kliver jag ut i världen, redo att möta det sorl av röster och ljud, och det vimmel av människor och djur, som alltid finns där, utanför bokläsningens temporära rum.

Eller så ligger jag kvar i sängen. Kanske omfamnar jag någon som ligger jämte. Någon som somnat för länge sedan och nu drömmer. Drömmens värld förresten, den skuggtillvaro som medvetandet för där: en värld större och märkligare än någon annan.

Mamman i Bolivia

I slutet av joggingturen springer jag upp för en brant backe, allt vad jag orkar. Med några få meter kvar till toppen tänker jag på min biologiska mamma. Jag undrar hur hon ser ut, eller kanske snarare såg ut, för det fall hon inte längre är i livet.

Om hon lever eller är död är däremot inget som upptar min tid och mina tankar. Det är kanske talande, det med.

Ett lila skimmer

En vän till mig upplever klassisk musik som stressande. Hon brukar säga att det känns som att springa mot ett mål men aldrig komma fram, oavsett kompositör. Själv finner jag lugn och arbetsro, nästan alltid.

Någon gång lyssnade jag till en hjärnforskare som sa att människors hjärnor beter sig så olika varandra att det är snudd på ohederligt att tala om den mänskliga hjärnan. Jag vet själv mycket lite om hjärnan, så jag törs inte uttala mig vidare om det men visst ser det olika ut, i våra respektive inre världar. Vi kan aldrig veta, och det är så spännande tycker jag.

Samma vän, som blir stressad av klassisk musik, påstår också att människor hon känner har olika färger i den mentala föreställningsvärld som bara är hennes. När hon tänker på mig är jag lila. Det är lila runt mig, brukar hon säga, ett lila skimmer runt miniatyrbilden av mig som hon får upp i huvudet när någon påminner om min existens.

Prettospråk

Det finns stunder då jag inbillar mig att i stort sett allt jag formulerar som en tanke i huvudet har potential att bli en mening i en framtida roman. Bortsett från att det visar på drag av storhetsvansinne, påminns jag därmed om min stora förkärlek för ord.

Jag låter mig ofta förföras av ord som inte är särskilt märkvärdiga.

Det att en människa tänkt igenom vad hon ska säga, valt sina ord med omsorg, det tillför helt enkelt något till situationen, laddar den med en sorts magi. Det måste inte vara lekar med ord eller ens särskilt avancerade ord, men när jag stöter på ett språk med lite ambitionsnivå, då blir jag glad. Jag gillar komplexiteten.

Två sorters elever

I betygsättningstider presenterar sig två sorters elever. De som inte tror att de kan få mer än godkänt hur de än bär sig åt, farligt låg självkänsla, ”jag vill bara veta om jag blir godkänd”. Och de som inte kan tänka sig något annat än ett A eller B. Obstinata och snudd på ohanterliga personer. Dessa sistnämnda elever –  antar jag – fick vid någon tidpunkt i livet något enstaka högt betyg och har sedan dess fullständigt integrerat attributet ”högpresterande elev” i självbilden. Farliga de också, fast på motsatt sätt.

Släpp ut mig nu

Hon hakar sig fast och vi talar en stund, pratar på tills jag börja säga fel saker. I mitt tycke säger jag inget dumt men hon känner inte längre igen sig.

Och för en kort stund blir det tyst. Och trots att samtalet fortsätter en stund till, trycker hon rätt som det är på den osynliga knappen ”Släpp ut mig nu”, den knapp som dyker upp i huvudet när hjärnan misstänker att samtalet kan komma att stranda.

Hon är nu redan långt borta.

Samtalets villkor

Berätta om samtalets villkor

skörheten i stipulerandet av dessa villkor,

grunden de vilar på, och

om vem som tar initiativ

och vem som anpassar sig

Torleif

Hans namn lästes motvilligt upp, ett uråldrigt svenskklingande namn.

Det var hans tur nu. Hon var färdig med sitt anförande och han hade begärt replik och äntrat talarstolen.

Med sina väldiga kavajärmar av grå filt och den storväxta kroppen hängandes tungt på pulpeten tog han till orda.

Han drog in ett djupt andetag och blåste ut den gamla luften som stank leverpastej och inlagd gurka.

Ett osynligt oväder härjade plötsligt i det instängda sammanträdesrummet.

Alla som suttit och halvsovit lutandes mot sin bordskamrat vaknade nu till.

Han skulle bli oförskämd och börja skrika, tänkte några. Andra sköt bak stolen och gick ut ur rummet för att hämta vatten, fastän de inte var törstiga.

Hon ville hålla för öronen men kunde inte, det vore att avslöja sig för mycket.

Nu harklade han sig och satte igång det långa anförandet som varken skulle göra till eller från i debatten, eftersom ingen lyssnade.