Frånvaron av ett språk

Språket väcker ständigt mitt intresse. Ibland för att det är så träffsäkert, så briljant. Frågan är emellertid om jag inte blir än mer fängslad av tanken på vad språk egentligen är de stunder då jag är med om något som jag inte rättvist kan beskriva. Eller som det känns just då: inte kan beskriva alls. Jag talar om frånvaron av ett språk.

Människor som inte är så bra med orden fascinerar mig på ett alldeles särskilt sätt. Jag förstår mig sällan på dem. Det känns ibland som att de överlistar mig, . Ett slags obehaglig viktlöshet utmärker mitt tillstånd då. Vad är det som talar, vem är det som befaller, om det inte är orden som gör det? Det kan jag fråga mig. Ja, det som skrämmer en sådan som mig är då orden upphör att spela någon roll. Jag litar alltså för det mesta på att det alltid finns ett språk för upplevelsen, ett språk att ta till.

Detta för mig in på en annan fråga om språket som gäckar mig! Kräver ett avancerat tänkande ett avancerat språk? Nyligen fick jag lära mig att det var en av de frågor som sysselsatte Wittgenstein medan han levde. Hur som helst tror inte jag på ett avancerat språk som en absolut förutsättning för ett avancerat tänkande.

Och det gör enligt mig livet mer spännande att leva. Jag kan inte tänka mig att leva i en värld där det faktiskt finns ett språk att ta till för att beskriva varje enskild händelse.

Förkylningstider

Jag vaknar upp och känner efter, som man gärna gör så här års. Gör man över huvud taget något annat än känner efter så här års?

Sätter mig sedan upp i sängen. Är så utled på att passa upp på kroppen. Om förkylningen vill komma får den komma. Denna gång ska jag inte mota den i grind, inte kväva den i sin linda, med åtta timmars dygnsvila. Inte heller ska jag servera den te med honung eller unna den en bekymmerslös tillvaro hemma i soffan. I stället ska jag ut och promenera av och an i kölden, ta tag i saker, svettas, glädjas, ängslas – sätta mig själv i rörelse.

Avstannandet, den dödande stagnationen, kommer tids nog.

Laban

Jag läste Mutationer av Anna-Greta Leijon (2007) av Pär Thörn och blev inspirerad till att skriva något eget i hans anda:

Jag heter Laban. Mitt namn är problematiskt av flera skäl. Förutom att det omedelbart för tankarna till det ängsliga lakanspöket Laban, i Inger och Lasse Sandbergs prisbelönta barnboksserie ”Lilla spöket Laban” från 1965, är namnet ett ljudmässigt magplask. När jag i mina tonår bjöds in till röjiga hemmafester presenterade jag mig aldrig med mitt riktiga namn, i stället kunde jag säga att jag hette exempelvis Loui.

Det hände emellanåt att jag sa mitt riktiga namn, men då sa jag det både snabbt och sluddrande, så att den som verkligen försökte uppfatta vad jag sa lämnades i stort sett chanslös.

På en del fester har jag förstått det som att det finns de som inte dricker något alls. När jag står och introducerar mig artigt men avslappnat för vad som visar sig vara en nykterist, brukar jag låtsas att jag behöver gå och kräkas och springer därifrån. Hur är man egentligen funtad om man som nykter förväntar sig ett meningsfullt utbyte med någon på en fest? Det säger ju sig självt att det är just kravet på meningsfullhet och betydelse i mötet man flyr från när man berusar sig.

När språket inträdde i våra liv

Medan diskandet sker nästan av sig självt tänker jag en av mina favorittankar, en som verkligen roar mig.

Jag tror att det var hos Jacques Lacan jag en gång stötte på tanken: I samma stund som vi kom att tillägna oss ett språk, någon gång tidigt i barndomen, uppstod en glipa, ett avstånd, mellan oss och den omgivande världen. Språket som en hinna mellan vår direkta upplevelse av världen och världen i sig är enligt samma resonemang omöjligt att penetrera. Ingen upplevelse kan finnas utan att det otympliga språket blandar sig i. Språket finns där som en kloss, ett hinder.

Jag tycker det är fantastiskt att vi tack vare vår språkliga förmåga kan förklara för varandra hur vår upplevelse av ett och samma fenomen kan skilja sig åt. Det fördjupar vår känsla för till exempel konst och musik, breddar den. Samtidigt kan det inte nog betonas att språket i någon mening håller oss fångna. Någon vars språkliga brister är stora har visserligen tillgång till samma värld som någon vars språk är utvecklat och förfinat, men gränserna är snäva, eftersom språket anger gränserna för vår föreställningsvärld.

Trots det jag nu skrivit om det ödesdigra ögonblick då språket trädde in i våra liv, ser jag naturligtvis till språkets emancipatoriska kraft. Inte bara skyddar språket oss: rätt använt kan det frigöra oss. Med språkets hjälp kan vi formulera krav.

Språket må skilja oss från den direkta upplevelsen av tingen i världen. Men språket kan också binda våra hjärtan samman.

Oxenstiernsgatan

Gula höstlöv låg stela och våta kring deras steg.

”Du kommer inte att träffa någon som är starkare än vad jag är”, sa han kort och omfamnade henne på samma gång. Syftet var att lugna henne. Vad hennes själ behövde var just styrka.

I själva verket visste han inte om han var särskilt stark, bara att han kände sig starkare av att få uttala den meningen.

Fredag på en torsdag

Det är torsdag men det känns som en fredag.

Hur ofta erfar vi inte något liknande? Det visar enligt mig på hur sköra våra kategorier är. Samtidigt säger det något om hur de känslor som vi förknippar med dagar som fredagar inte låter sig stoppas in i några kategorier. Vad vi känner inför, säg, fredagar utifrån gjorda erfarenheter överstiger vida den strama och konventionella syn vi har på konceptet fredagar. Ändå envisas vi med att försöka fastställa vad en fredag är.

När något som liknar en fredag inträffar på en torsdag blir det tydligt att våra kategorier inte bara är sköra utan också hjälplöst trånga. Kategorierna är fördomar. Och det händer att de fördummar oss. Och något som är typiskt för en fredag, något festligt som var på väg att blomma ut en torsdag, höll sig räddhågset borta, blev skrämt, eftersom vi klamrar oss fast vid föreställningen att en fredag är en fredag.

I stunder som denna kan jag med hela min kropp erfara en stark känsla av att allt vad vi håller för sant är byggt på lögn. Naturligtvis skulle det ställa till det för oss om vi inte kunde hålla isär dagarna, vad nu en kategori som dagar från början härstammar från.

Vad jag tror att jag försöker säga är att om alla våra begrepp, alla våra kategorier, all vår kunskap, en gång har skapats av oss, kan allt detta också kapas av oss, manipuleras. Till och med raderas.

Lika sant som det är att det idag finns en verklighet där dessa kategorier äger relevans och aktualitet, lika sant är det att en annan verklighet är möjlig, där andra kategorier kan uppstå och se ut på helt andra sätt. Det skulle kunna vara fredag oftare.

För att optimera njutningen

”Känn nu efter ordentligt”, säger jag uppfordrande till mig själv, medan jag tar en tugga av en kycklingwrap av ett bestämt märke: något som jag vet brukar smaka gott. Jag säger det i ett desperat försök att förhöja upplevelsen. Är rädd för att något går förlorat om jag inte stannar upp och tänker på att njuta. Och jag säger det för att dagens samhälle uppmanar mig att maximalt optimera och effektivisera vad helst jag än företar mig i stunden. (Sociologen Hartmut Rosa har sagt att allt vi senmoderna människor kan varsebli ”tendentiellt står under en optimeringspress”.)

Det är trist att det är så, för så är det. Å andra sidan känner jag inget annat förhållande till världen. Bara glimtvis kan jag finna mig i en äkta, verklig relation till tingen i världen. Det är de ögonblick vi brukar referera till som magiska. Stunder då vi hamnade i ett flow eller hade ett moment med någon. Då anar vi något annat, men vi kan inte fånga det. Det låter sig inte fångas, mätas, vägas, styras eller optimeras.

Annars ska allt gå så snabbt, vara så effektivt som möjligt och ge så goda resultat som möjligt. Kan ingenting få finnas och existera bara för sin egen skull?

Böcker

Osökt kommer jag att tänka på ordet bibliotekskänsla. Det att kliva in i ett rum och överallt se böcker och känna att det faktiskt gör något med en.

På hemmafester i tonåren kunde jag söka mig till mina kompisars bokhyllor men framför allt tittade jag länge i deras föräldrars bokhyllor. Delvis för att undersöka om de läser något som jag känner till, men också för att det är ett ställe som alltid har känts som hemma för mig. Mina föräldrar läser inte så mycket, nej, men någonstans har jag fått det ifrån.

Jag vet att jag delar det här med många människor runtom i världen, som också läser en del. I veckan stod jag en lång stund inne på Söderbokhandeln och letade efter en särskild bok. Under tiden hann jag observera en annan kund, som tycktes ha ett väldigt kärleksfullt förhållande till böckerna hon tog ner och bläddrade i. Hon omfamnade dem inte eller pussade omslagen, men ögonen på henne glittrade när hon hittade en bok hon verkade tycka om. Som ögon kan göra när de är i ett tidigt stadie i förälskelsefasen och mest ser fascinerade ut, eller smått galna.

Dessutom stod hon länge i butiken, precis som jag. Vem vet, hon kanske bara var glad över att hitta eftertraktad kurslitteratur, men det tror jag inte på.

Förändring del 2

Hon kom tillbaka efter ett sommarlov och berättade att hon blivit utsatt för en våldtäkt i början av sommaren. Det var en elev jag hade 2015, mitt första läsår som lärare.

Det hade hunnit gå flera veckor inpå höstterminen när hon bad att få prata enskilt med mig, sin mentor, och berättade om det fruktansvärda. Jag hade tyckt att hon verkade förändrad på något sätt efter sommarlovet, men kunde inte sätta fingret på vad. Jag kunde se det i ögonen. Det är ofta där förändring syns tydligast. En blick anger bland mycket annat graden av skydd mot ljus som tränger in när en mur har fallit. Den här blicken hade blivit slö och frånvarande, flickan var värnlös men spelade klar, pigg, alert.

Men det var när vi stod där i grupprummet och hon precis skulle ta till orda, som jag såg ögonen blinka till och personen som just stått framför mig försvann och kom tillbaka som någon annan. Och när jag nu tänker tillbaka på det mötet, tänker jag att ögonen verkligen är vårt öde.

Förändring del 1

Vi växlar några ord om något vi ofta återkommer till. Det kvittar vad, men jag tror det gällde hennes jobb. Plötsligt säger hon något som överraskar mig, som jag tycker går stick i stäv med hennes person, men låter inte förvånad själv, och blinkar till när hon är färdig, som en signal.

Och blinkningen – avsiktlig eller inte – markerar ändå något: här slutar en berättelse om mig, men här börjar också en ny. Varje blinkning, tänker jag vidare, har faktiskt potentialen att bli en historia om förvandling: den äger subversiv potential.

Och det kommer för mig: förändring pågår hela tiden. Allt flyter, så är det.

Och vad som kan tyckas som en förändring på ytan, en knappt märkbar skiftning i ögonens uttryck, hos någon man älskar och därför tror sig känna på djupet – alltid och i alla lägen tror sig känna – rör sig inte sällan om en förändring av mer genomgripande karaktär. Man är bara allt för ouppmärksam för att se det, fånga upp det. Man är för mycket uppe i sig själv, tror jag. Och något som kunde bli, blir inte.

”Träd rycks upp med rötterna”, diktade Gustaf Fröding i ”Om hösten” från 1951. Oupphörligen pågår detta: ett gigantiskt förändringsarbete, under huden.

Jag betraktar henne från sidan. Hon ser tankfull ut, allt blev stilla, och jag undrar vad som kommer sedan.