Mitt trotsiga tonårsjag

När jag var femton ville jag vara tandpetarsmal, ha beniga axlar och utstickande höfter och se obrydd och punkig ut, precis som Joakim Thåström gjorde en gång i tiden. Jag ville att det skulle finnas så många likheter som möjligt mellan mig och min stora idol och jag ville att det skulle märkas så till den milda grad att någon mindre talför elev i klassen, som jag knappt pratade med annars, skulle känna sig tvungen att hugga tag i mig i skolkorridoren och säga: ”Du är så väldigt lik den där punklegenden, vad är det han heter nu igen… Thåström! Just det, så heter han. Ni kör lite samma stil.” Men det enda som märktes var mina hopplösa ansträngningar.

När jag blev sjutton eller arton ville jag plötsligt inte alls se ut så eller framstå som obrydd. Jag ville däremot se tuff ut, men nu ville jag även se stark och anständig ut. Jag visste inte hur man gymmade men jag köpte ett gymkort och började gymma. Att vandra runt i gymmet kändes som att trampa runt på en ny planet i rymden. Jag började äta kyckling och ris och tog så stora portioner att mamma trodde att jag fått ”en ätstörning fast åt andra hållet den här gången”. De nitarförsedda jackorna som jag fäst säkerhetsnålar i, trots att de inte var trasiga, byttes ut mot sportiga jackor som för en gångs skull både var rena och hela. Men återigen lurade jag inte någon annan än möjligen mig själv. Aldrig är väl personlighetsförändringar så definitiva som när man till och med lägger sig till med nya svordomar. Nya frisyrer och kläder är en sak, men uppdaterade svordomar är något annat, något större.

Någonstans mitt emellan de två extrema lägren hade jag en period när jag istället ville se ut som en svårfångad popkille. Då gällde det att ha stor svart lugg, svarta stuprörsbyxor och t-shirtar med otydbara budskap som bara en eller högst två andra i skolan förstod. Till den livsstilen var det även viktigt att inbilla sig att man mådde ganska dåligt. Ångesten var mer en attityd än ett faktiskt tillstånd på den tiden.

Det är märkligt hur idealen svänger. Innan jag blir fyrtio är jag säker på att jag har ändrat mig igen. Vad mina ideal är just nu? Jag vill vara mig själv, men det slutar med att jag blir någon annan. På så sätt är allting som vanligt. Man letar oupphörligt och jämt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s