Vårt kritiska flyktbeteende i kollektivtrafiken

Allting är en flykt från någonting. Vem tackar exempelvis nej till ett ledigt fyrsäte på tunnelbanan? Ingen svensk gör det. Det där fyrsätet är så förbannat eftertraktat att vi tycks vara villiga att gå nästan hur långt som helst för att få det för oss själva. I morgonrusningen – jag åker från en ändstation ska tilläggas – ser jag en del rusningsresenärer promenera genom en hel tunnelbanevagn i jakten på ett ledigt fyrsäte. När färden till slut börjar sitter det en person på varje fyrsäte i hela vagnen – och alla ser de så vansinnigt belåtna ut.

Det är också en sorts flykt, tänker jag, om än en liten flykt. Kanske är det samtidigt ett uttryck för en mycket större flykt i det svenska medvetandet – rentav en existentiell flykt. En kollektiv flykt från de befolkade fyrsätena i tunnelbanan. 

Allting är en flykt från någonting. Men var går flykten? Förvånansvärt ofta tycks också tillflyktsorten vara den ensamma vrån på kafét, i bussen, i trapphuset, i källaren. Kanske rör det sig inte om ren och skär blygsel från vår sida. Kanske vill vi helt enkelt bara ha mer ensamtid.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s