Flykten från personalloungen

På min arbetsplats finns det en personallounge. Där sitter alltid minst en ur personalstyrkan och läppjar på sitt kaffe. Ibland sitter även ett större sällskap ur personalstyrkan där och ljuger om vad de ska göra den kommande helgen. Ofta är helgplanerna så hisnande, att de är praktiskt taget ogenomförbara. Men det är inte det som avslöjar lögnen, utan det är detaljrikedomen när helgplanerna skissas upp för kollegorna.

Till personalloungen kan man komma genom två dörrar, som finns i varsin ände av rummet. När man kommer in i loungen, ofta fylld av förväntan, och ser att det inte sitter någon där av intresse, promenerar man förbi alla bord och stolar och ut genom dörr nummer två.

Det här odiskreta flyktbeteendet är något som alla i personalstyrkan har lagt sig till med, det är varken kontroversiellt eller särskilt excentriskt. Det som skiljer oss kollegor åt är hur väl vi maskerar vår besvikelse under promenaden genom personalloungen. Somliga suckar högt vid anblicken av ointressanta kollegor i loungen och passerar med målmedveten blick. Andra tar sig tid för artighetsfraser och hämtar en mugg med kranvatten från loungens köksavdelning, som de sedan dricker demonstrativt ur innan de lämnar rummet.

Från åskådarplats är det här beteendet naturligtvis ren underhållning, att se besvikelsen ta sig nästintill våldsamma uttryck i blickarna och minspelet hos kollegorna när de äntrar loungen.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s