Nonsensanteckningar

När jag i min olyckliga tonår var på konfirmationsläger i Västgötatrakten, avled vår konfirmationspräst mycket tragiskt. Hans hjärta stannade och han föll till golvet i ett anonymt rum på lägergården. Som om det inte vore nog med det, var det just jag som hittade honom. Efteråt väntade jag på ”att chocken skulle släppa” men det gjorde den aldrig. Jag sade att det var okej med mig, säkert ett femtiotal gånger, men alla sade att jag minsann skulle ”vänta tills chocken har släppt”.

Hur som helst fick jag som en konsekvens av mitt makabra fynd gå och träffa en psykolog ett antal gånger. Vid varje möte, som skedde på tu man hand med en rödhårig tant i sextioårsåldern, antecknade samma rödhåriga tant frenetiskt i sin svarta bok. Det enda jag egentligen minns från våra möten var hennes hemlighetsfulla leenden, hennes förstående nickningar och hur hon ofta hejdade mig i mina utläggningar för att anteckna själv. ”Stopp”, kunde hon säga, för att sedan fatta pennan.

Vad hon verkligen antecknade har jag ingen aning om. Kanske gjorde hon bara nonsensanteckningar. Kanske väntade hon också på att chocken skulle släppa.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s