Ensammast i Sverige

När jag tidigare idag såg att jag fått en p-bot tog jag genast upp min telefon och ringde Trafikverket. När receptionisten i växeln svarade, var jag så upprörd att jag först inte hittade orden, utan bara stammade. När jag lyckats behärska mig något, frågade jag vem man ska tala med om man fått en felaktigt utskriven p-bot. Receptionisten parerade vant min vrede genom att koppla vidare mig i systemet. Efter en halv minuts tystnad hördes en röst på andra sidan: ”Hej, du har kommit till avdelningen för felanmälan angående gatubelysning och utemiljö”. Även den gången blev jag kopplad till en annan handläggare i systemet.

När jag för tredje gången förklarat mitt ärende och fått till svar att jag hamnat hos fel handläggare, lade jag på. Inte av ilska den här gången, utan av rädsla.  Visst tycker jag att p-boten utfärdades på felaktiga grunder, men det finns inget jag vill undvika mer än att fastna i ett rättshaveristiskt ekorrhjul.

Jag läste häromveckan ett reportage om en helt vanlig tvåbarnspappa i Aspudden som började med att kräva ersättning för glasbitar i ketchupflaskan. Nu sitter han i den kommunala växeltelefonen varje vecka för att klaga och lämna synpunkter i olika ärenden som både berör och inte berör honom. Hans fru har visst lämnat honom för en överviktig busschaufför och tagit med sig barnen till Falkenberg eller om det var Laholm.  Kvar i huvudstaden är i varje fall han, haveristen, med lagboken vid sin sida och telefonen som går varm.  Saklig i tonen, med rätten på sin sida – men ensammast i Sverige.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s