Ljuden vi inte längre minns

När Stina Ekblad sommarpratade i fjol påminde hon oss om att ”varje sommarlov är någons sista”. De orden är på samma gång tänkvärda och melankoliska, och det fick mig att fundera på alla de ljud från min barndoms sommarlov som jag inte längre minns. Bilder däremot, bilder på trasiga sommarben och pappa som står vid grillen, finns bevarade och arkiverade i stora kvantiteter på vinden – däremot få eller inga ljudupptagningar. Varför är det så?

Jag kan i och för sig tänka mig ett antal förklaringar till just det, men det gör inte saken bättre. Det sägs att en bild säger mer än tusen ord. Men ljud då? Rösten på telefonsvararen, som tillhör någon som inte längre finns bland oss – den rösten med alla sina säregna toner och nyanser ger tillträde till en minnesbank som inte kan nås genom bildmediet.

Själv minns jag framför allt en sak från min barndoms sommarlov, och det är ljudet av innebandybollar som studsar lätt på den provisoriska bandyplanen på gatan utanför föräldrahemmet. Gatan låg allt som oftast öde, så det enda ljud som hördes var det snärtiga ljudet av ihåliga innebandybollar mot stum asfalt – ackompanjerat av våra små sneakersskor som flängde än hit, än dit.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s