Kommunikationsproblem

I övermorgon ska jag och eleverna börja arbeta med minoritetsspråkens ställning i Sverige. På nätet googlar jag fram vad jag uppfattar som förbluffande fakta om minoritetsspråk. I huvudet omvandlar jag samma förbluffande fakta till korta påståenden eller frågor, som jag sedan skriver ned på höstfärgade Post-It-lappar. Post-It-lapparna, ett par dussintals blir de till slut, klistrar jag upp på toalettdörrar, speglar, pelare och bänkar runtom i skolan. Mitt kreativa tilltag tar drygt två timmar av min fritid (just det, jag gör det efter arbetstid).

Jag gör det med förhoppningen att eleverna ska reflektera över de påståenden och frågor som möter dem efter ett toalettbesök eller på väg till matsalen. Naturligtvis inser jag att ytterst få kommer att ta till sig innehållet på Post-It-lapparna; ännu färre kommer att lägga ner tid på att fundera kring dem. Men kanske kan de röra upp några slags känslor. Även irritation kan vara en fruktsam reaktion i det här fallet, som kan få vissa fakta att stanna kvar i minnet.

Alternativt lägger de inte ens märke till lapparna. Det vore i och för sig inte särskilt förvånande. Hur ofta når man verkligen fram med sitt budskap? Nu menar jag i största allmänhet. Mottagaren registrerar för det mesta inte ens att sändaren försöker kommunicera.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s