Frontlinjeman

Jag har aldrig tidigare lyckats balansera med en förkylning så som jag gör nu. Den bryter aldrig ut, den lägger sig bara farligt nära utbrytningsgränden och gäckar mig.

Frågan är om jag inte hellre föredrar förkylningar som drabbar mig omedelbart och med full kraft. Strider, där utgången för min del är högst oviss, väjer jag gärna för.

Om mig talade man under grundskoleåren som en kämpe, som någon som kan uthärda och som tål kyla. Idrottsläraren uppmanade mig först av alla att bada i isvaken – jag skulle, som han sa, gå före – medan min mentor ansåg att jag allt för ofta drog igång små revolutioner i skolkorridorerna, bråkade för minsta lilla, i min roll som elevrådsrepresentant.

Antagligen är det en grov missuppfattning att jag skulle kämpa mer än någon annan: ett resultat av att jag är skicklig på att framställa det som att jag gärna blandar mig i konflikter. I själva verket ställer mig i frontlinjen bara en kort stund, för att sedan ta rygg på kamrater flera led bak i formationen. I de bakre leden kan jag vara trygg och samtidigt skaffa mig en överblick av kraftmätningen i fronten, som jag i efterhand ska recensera som vore jag där, som vore jag en frontlinjeman.

Jag är en överlevare och en recensent, om än förkyld alldeles för ofta.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s