Kanterna först

Självbiografier, essäer, avhandlingar och läromedel – ja, de flesta böcker som kan räknas till den facklitterära genren – tar jag mig an på ett sätt som jag menar påminner om hur somliga äter sin smörgås (kanterna först, mitten sist). Sällan går jag igenom fackböckerna från pärm till pärm. Jag sniffar försiktigt på dem i förordet, sedan tar jag – fortfarande en smula trevande – möjligen itu med inledningen, om någon sådan finns och jag inte skrämdes iväg av ett för desperat eller utsiktslöst förord. Därefter går jag direkt till avslutningen eller slutet på boken och penetrerar stoffet från det hållet.

Texter författade enligt den gängse akademiska dispositionen angrips bäst på det sättet. Alla fackböcker är för det mesta strukturerade på samma sätt. I början presenterar författaren, eller forskaren, sin frågeställning och i slutet besvaras den. Om svaret, eller slutsatserna, väcker vidare tankar hos läsaren kan hon eller han göra ytterligare nedslag i boken – antingen genom att nyttja innehållsförteckningen eller sakregistret, eller läser hon eller han helt sonika boken i omvänd ordning: äter sig in i den fördjupade diskussionen från bokens sista sidor till bokens mitt, där läsaren stöter på ett avskräckande diagram och ger sig av.

Hur jag närmar mig en skönlitterär bok? I enlighet med rådande konventioner: jag hoppar över förordet och går direkt på handlingen, läser boken från vänster till höger. Inga konstigheter där, inte.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s