Samma upplevelser, olika liv

Då och då slår vi ut med armarna och säger: ”Jag har inte ord för det här.” Efter en bra spelning eller när vi har kommit ur en känslomässigt krävande period kan vi känna det som att orden inte räcker till: ”Jag kan omöjligt beskriva det, det måste upplevas.” Vad döljer sig bakom ett sådant uttalande? Avståndet mellan upplevelsen när vi är mitt i den och vår recension av det upplevda är ofta kort.

Ofta tror jag att vi säger att en upplevelse är ”obeskrivlig”, när det egentligen bara handlar om att vi inte har tid eller ork att rättvist återge den. För det mesta tror jag att vi har ord för upplevelserna som vi inte säger oss ha ord för. Samtidigt har vi nog alla varit med om något som i verklig mening har lämnat oss med en känsla av att vi aldrig kommer att kunna sätta ord på det vi nyss var med om.

Här blir språket avgörande. En människa med inga eller bristfälliga språkkunskaper kan inte värdera, eller utvärdera en upplevelse på samma sätt som den med goda språkkunskaper kan. Kan man dessutom hävda att den som är sällsynt välformulerad och kunnig i språk bättre kan förstå och har större behållning av en upplevelse dels när hon eller han är mitt i den, dels efteråt, när samma upplevelse ska recenseras för vännerna? Då borde det i så fall innebära att inte bara upplevelserna i sig tycks vara mer mångbottnade för de språkbegåvade, utan också att själva livet för dessa människor i förlängningen upplevs som rikare, kanske rentav mer meningsfullt?

En sak är emellertid klar. Ju bättre språkkunskaper vi har – ju större vokabulär vi förfogar över – desto starkare kan upplevelserna komma till oss och mer korrekt förstås av oss – det tycker jag nog att man kan anta, även om jag självklart saknar belägg för mina påståenden.

En annan sak som är värd att påminna om är att våra allra första minnen ofta sammanfaller med att vi lär oss tala vårt modersmål flytande. Kanske borde man därför ge sig in i böckernas värld och sedan, med förstärkt ordförråd, kasta sig ut i verkligheten och samla på sig erfarenheter. Erfarenheterna kan därefter delas med andra människor på ett precist och varierat språk. Är inte det meningen med livet ändå, att dela med sig till andra vad man har upplevt själv? Jag vill nog mena det. Därför vore det verkligen synd om de som får sina vänners erfarenheter återberättade för sig inte förmår uppfatta detaljrikedomen och noggrannheten i referaten, för att de och vännerna skiljer sig allt för mycket åt när det gäller språkkunskaperna. De går då inte bara miste om mångfalden av färgstänk på himlen och pianotoner i musiken, utan också om själva meningen med livet: att kunna ge och ta emot berättelser om det upplevda, om känslorna under och efter.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s