Samma upplevelser, olika liv

Då och då slår vi ut med armarna och säger: ”Jag har inte ord för det här.” Efter en spelning med favoritartisten, eller när vi precis har landat efter en turbulent tid känslomässigt, kan vi känna det som att orden inte räcker till: ”Jag kan omöjligt beskriva det, det måste upplevas.”

Vad döljer sig bakom ett sådant uttalande? Avståndet mellan upplevelsen när vi är mitt i den och vår recension av det upplevda är ofta kort, som i det följande exemplet: ”Spelningen var helt otrolig, kanske den allra bästa jag varit på. Fick gåshud och började lipa flera gånger”. En väldigt imponerande spelning, som gav oss gåshud och rentav rörde oss vid tårar – kan beskrivas just så. Spelningen var ”magisk”, men inte obeskrivbar.

Ofta säger vi att en upplevelse är ”obeskrivlig” när det egentligen bara handlar om att vi inte har tid eller ork att rättvist återge den.  Ofta har vi faktiskt ord för upplevelserna som vi inte säger oss ha ord för. Samtidigt har vi nog alla varit med om något som i verklig mening har lämnat oss med en känsla av att vi aldrig kommer att kunna sätta ord på det vi nyss var med om.

Här blir språket avgörande. En människa med inga eller bristfälliga språkkunskaper (oavsett vilket språk det rör sig om) kan inte värdera, eller utvärdera, en upplevelse på samma sätt som vi med goda språkkunskaper kan. Det är väl självklart! tänker du irriterat nu. Men kan man utifrån det resonemanget också dra slutsatsen, att den som är sällsynt välformulerad och kunnig i språk bättre kan förstå en upplevelse dels när hon eller han är mitt i den, dels efteråt, när samma upplevelse recenseras för vännerna? Då borde det i så fall innebära att inte bara upplevelserna framstår som mer rika och mer mångbottnade för språkbegåvade människor, utan också att själva livet för dessa människor i förlängningen blir rikare, kanske rentav mer meningsfullt?

En sak är emellertid klar. Ju bättre språkkunskaper vi har – ju större vokabulär vi förfogar över – desto starkare kan upplevelserna komma till oss och mer korrekt förstås av oss – det tycker jag nog att man kan anta, även om jag självklart saknar belägg för mina påståenden.

En sak som är värd att påminna om är att våra allra första minnen ofta sammanfaller med att vi lär oss tala vårt modersmål flytande. Kanske är det som gäller, att ge sig in i böckernas värld för att sedan, med en kraftigt förstärkt vokabulär, kasta sig ut i den verkliga världen och samla på sig erfarenheter och upplevelser till, för att tala med Khemiri, erfarenhetsbanken. Erfarenheterna kan sedan delas med andra människor i såväl muntliga som skriftliga framställningar med ett precist och varierat språk. Är inte det meningen med livet ändå, att dela med sig till andra vad man har upplevt själv? Jag vill nog mena det.

Därför vore det verkligen synd om människorna som får erfarenheterna återberättade för sig inte förmår uppfatta detaljrikedomen och noggrannheten i referaten, för att de och berättaren skiljer sig för kraftigt åt när det gäller språkkunskaperna. De går då inte bara miste om mångfalden av färgstänk på himlen eller pianotoner i musiken, utan också om själva meningen med livet: att kunna ge och ta emot berättelser om det upplevda, om känslorna under och efter.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s