De vuxnas språk

Jag övertog tidigt de vuxnas bekymmer. Om barndomen var en fotbollsmatch, en kamp mellan de vuxnas gränssättande och barnens vilda lekar i snödrivorna – stod jag på de vuxnas planhalva, jag kallade till mig bollen och spelade mot barnen. Jag kunde leka att jag såg tillvaron på samma sätt som de vuxna gjorde, och därför kom jag så småningom att dela deras problem och sorger, åtminstone upplevde jag det så. Det gav mig en del nya problem, verkliga eller imaginära.

Av de vuxna fick jag tidigt höra att jag var som dem eftersom att jag lät som dem. Kanske gjorde jag det, i alla fall ibland. Jag tror att jag lyckades uppfånga en hel del av deras ord och uttryck från utvecklingssamtal, middagsprat, långpromenader, telefonsamtal och utdragna föräldrakonversationer i samband med hämtningar från fotbollsträningar. Deras ord blev en viktig kunskap för mig, något jag försökte överföra till och tillämpa i min egen vardag. De jämnåriga kunde höja på ögonbrynen. Så här i efterhand tänker jag att det var väl ett sätt att fly från de jämnåriga, en protest och ett sätt att fjärma sig från dem genom att tala som dem som ville att de skulle komma hem och äta middag.

Som barn ville jag så gärna vara vuxen att jag till slut blev vuxen. Antagligen gick det snabbare för mig än för många andra. Nu undrar jag om jag hann vara barn tillräckligt mycket.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s