Vi måste sköta vår del

Jag sparkar av mig sandalerna, de hamnar en halvmeter från solstolen. “Jag gick faktiskt i simskola i ganska många år när jag var liten”, säger jag malligt. Marschen mot havskanten inleds storstilat men övergår snabbt i osäkra, trevande steg. När vågorna träffar knäskålarna stannar jag till, första gången. För varje meter jag avverkar vänder jag mig om minst en gång, sedan kröker jag ryggen och faller graciöst framåt. Mina simtag är förskräckliga, usla, antagligen också plågsamma att se på. Trots det tar jag mig en bra bit ut, längre än vad jag borde. I fonden höjer sig turkiska Bodrum som en charmig vykortskuliss, upptar hela mitt synfält. Det är bara jag, Turkiet och havet.

Då slår det mig att det var på en turkisk strand som den treåriga pojken Aylan Kurdi flöt upp död 2015. Allting blir tyst en lång stund. Jag får dessutom för mig att det var Kos i Grekland han var på väg till. När jag kommer upp ur vattnet fördjupar jag mig i Aylan Kurdis öde på nätet och det visar sig stämma. På morgonen den 2 september 2015 smög han och hans familj ombord på en liten gummibåt i Bodrum. Totalt var de 16 personer i båten, som egentligen bara tog åtta av dem. Målet var Kos, 30 minuter bort. Efter 5 minuter kapsejsade båten.

Aylan Kurdi och hans familj var alltså på väg till Kos, där jag nu är på chartersemester. Och de tog av från Bodrum, som jag nu ligger och stirrar på i vattnet. Jag stelnar till, ingenting hörs längre, inte ens vågorna finns. I en artikel från The Guardian från juni samma år läser jag att 600 flyktingar dagligen söker en dräglig tillvaro någonstans i Europa. De kommer från länder som Syrien, Afghanistan och Irak. Färden går via länder som Grekland och Italien, ofta i överfyllda båtar – ofta via öar som Kos. Alltid via ett strömt livsfarligt hav. För oss turister är ställen som Kos ett chartermål där vi kan återhämta oss och äta spännande mat. För dem är Kos bara är en av många platser på vägen som de måste korsa, som de måste vidare från. Som de måste överleva. När artikeln i The Guardian skrevs i juni 2015, hade 2000 människor redan rapporterats döda på sin resa över medelhavet.

Även om mina simtag inte är något att hurra för är jag uthållig, jag tränar regelbundet, men flera gånger på väg tillbaka till stranden faller jag ur rytmen, får kallsupar och mjölksyra i axlarna. Jag har nu vänt om och har Turkiet bakom mig och ”Lambi Beach” i Kos framför mig. På den sluttande stranden sticker hundratals gula solparasoller upp mot den heta solen, som på håll mest liknar smörstekta kantarellhattar, och under dem ligger minst lika många människor som svalkar sig med en Cola Zero eller kall öl. Ju närmare jag kommer, desto högre reser sig stranden som en läktare på en respektingivande fotbollsarena. Parasollerna är små gula prickar längs strandkanten, människorna små rosa streck – orörliga, uppradade, med blickarna vända mot mig. Förutom några småbarnsföräldrar som leker med sina barn i vattnet där det är grunt hörs inte ett ljud utom vågornas brus. Jämte barnen ligger några tonårstjejer på enorma plastkrokodiler och tar bilder på varandra. Medan jag bröstsimmar mot stranden funderar jag på hur länge jag skulle orka simma om det gällde mitt liv – om det verkligen gällde mitt liv och inte var någon fånig utmaning i kompisgänget. En helt omöjlig fråga för mig att ens ta till mig, än mindre besvara. En helt nödvändig fråga att förhålla sig till om man flyr från Syrien till Kos – för att nämna ett exempel.

Samos, Leros, Chios, Rhodos och Kos. Flyktingarna fortsätter komma den här vägen om än i mindre utsträckning än 2015. Ett stenkast från Bargatan, där inkastarna säger sig bjuda på de två första shotsen om man väljer just deras ställe, sitter en pojke längs huvudgatan och ber om pengar. Han kan inte vara äldre än 10 år. Föräldrar med barn i hans ålder småspringer förbi. Några skänker ett par euro, andra låtsas som ingenting. En dotter rycker i sin mammas arm när de passerar pojken, varpå mamman böjer sig ner och viskar något ohörbart tillbaka. Ett försök till förklaring, antar jag. Dottern ser inte ut att acceptera den fullt ut men rycker inte mer i mammans arm. Jag undrar vad pojken tänker, tanken gör ont. Jag försöker titta in i hans ögon, mina ögon fastnar i hans vänstra, studsar mot dess yttersta hinna. Törs inte penetrera djupare. Våra ögon kommunicerar något men jag vet inte vad. Jag funderar på var jag skulle ha varit någonstans om jag inte hade blivit adopterad från barnhemmet i Bolivia. Vad det skulle ha blivit av mig. Till utseendet är han lik många kompisars småsyskon i Sverige. Det är svårt skriva om detta, märker jag. Det är över huvud taget svårt att bearbeta detta, att rättfärdiga sin egen existens. Hur hanterar man så brutal fattigdom när man möter den på sin semester? Hur hanterar man den när den visar sig på hemmaplan? Jag vet inte, men jag vet att det inte räcker inte med att konstatera att världen är stor och människan liten. Då blir det ingen förändring alls, inte ens en symbolisk knuff i rätt riktning.

På en vägg intill hotellet finns ett rött hakkors målat. På väggen jämte finns en annan målning med ett budskap på grekiska. Jag skriver till en grek jag känner som översätter texten för mig. ”Fascismen kommer inte att självdö. Du måste krossa den.” Jag känner igen retoriken från flygblad jag delat ut inför antifascistiska demonstrationer i Salem på 00-talet. Orsaken till att människor flyr kan vara många, men det är ytterst EU-ländernas migrationspolitik som omöjliggör säkra vägar in i Europa. Vid gränserna vaktar EU:s gränskontrollsmyndighet Frontex, som verkställer den politik som vi i Sverige är med och beslutar om. Det är medlemsländernas idé om ett “Fort Europa” som skördar liv på medelhavet. På öar som Kos, där politiken omsätts i praktisk handling, bedriver volontärer och lokala antifascister en daglig kamp mot polisen och fascister i Gyllene Gryning. Alla måste göra sin del. På hemmaplan, långt från Kos och Bryssel, tampas vi med de militanta nazisterna i Nordiska Motståndsrörelsen och slipsrasisterna i Sverigedemokraterna och Moderaterna. Vi måste sköta vår del. Också andra partier och krafter i samhället agerar som om Aylan Kurdi inte fanns, som om flyktingars liv inte spelar någon roll. De antidemokratiska krafterna ändrar ständigt skepnad och form. Det gäller att hänga med.

Vågorna på “Lambi Beach” kan vara vackra att se på och härliga att kasta sig ut i, men hur bisarr tanken än kan te sig man måste komma ihåg att samma vågor kastar upp människoliv runtom i Europa, och att EU och i förlängningen Sverige gör mycket lite åt det. Vilket är då det individuella ansvaret? Borde man avstå från att åka till de grekiska (och italienska, och turkiska) semesteröarna? Ja, kanske. Blir flyktingsituationen bättre om chartersemestrarna upphör? Jag vet inte. Bara det egna samvetet sätter gränserna för de individuella handlingarna. Hur som helst tror jag inte att det viktiga är huruvida vi åker på chartersemestrar eller inte, om vi skäms eller inte skäms över vår relation till EU-migranterna vid tunnelbanan på väg till jobbet. Individuell skuld får inte EU:s migrationspolitik att ändra kurs.

Aylan Kurdis öde hedrar vi bäst genom att simma i land och engagera oss för ett mer medmänskligt och solidariskt samhälle. Det viktiga är att vi gör något. Att vi gör så mycket som vi uppfattar att det är möjligt för oss att göra vid en given tidpunkt i livet. Kanske framför allt: Att vi deltar i något som är större än oss själva. Att vi skriver under den där namnlistan som går runt på demonstrationen, att vi hjälper till och affischerar inför den där klimatprotesten, att vi sluter upp på 1 maj, att vi ser till att bli många när nazisterna står på våra torg och väsnas, att vi betalar in fackavgiften, att vi gör en överföring till en hjälporganisation vi tror på, att vi skickar in den där insändaren vi filat på i veckor, att vi skriver den där motionen vi funderat på så länge, att vi går upp i den där talarstolen hur skakiga benen än känns, att vi stöttar och hjälper dem som kämpar i vårt ställe när vi inte kan, där vi inte är. Papperslösa som blir uppsagda för att de krävt kollektivavtal, kollegor som varslas på tveksamma grunder, vänner som tar sig ur destruktiva relationer, kvinnor som tvingas betala rättegångskostnaderna efter nederlag mot våldtäktsmän i rätten, antifascister som blir av med jobbet för att de slagit en nazist på käften.

Till sist bör vi fortsätta dela de viktiga berättelserna om vår samtid, så att de kan nå ut till så många som möjligt, så att fler kan förstå vad var och en av oss ser. Så att vår gemensamma kunskap om samhället kan breddas, fördjupas och spridas. Så att vi kan agera därefter. Göra något tillsammans.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s