Det är inte du, det är jag

För att inte framstå som elak när du ringer säger jag att jag är fullbokad, igen. För att jag inte vågar säga som det är, att jag inte har lust att ses. Ja, jag vet, så typiskt va’, min enda lediga dag denna vecka och så ska jag hjälpa polaren att flytta, men du, vi kör en annan dag, säger jag och låter som en PT på ett gym, och du försöker snart igen, och när du ringer för andra gången i veckan får du samma svar av mig, uppbokad även denna gång, inte flytthjälp däremot födelsedagskalas, typiskt va’. 

Jag måste hitta en bättre strategi. Jag måste hitta sysselsättningar som är erkända som undanflykter, som fotbollsträning och kvällsjobb, ”sorry, knegar då”, ”sorry, det är en viktig träning”. Med min nuvarande taktik blir jag ju elak även när jag inte vill vara elak. För du uppfattar det som att jag inte vill hänga med just dig, att det är något fel på dig, att du har sagt något klumpigt, kanske något rasistiskt; att mina undanflykter i andra änden av telefonen är mitt sätt att säga att du har passerat en gräns. Att vi inte kan vara vänner längre. Men så är det ju inte! Jag vill bara vara själv!

Jag avvisar alla som ringer mig, hela mänskligheten, för det mesta i alla fall. Ta det inte personligt, det är inte personligt, det är inte som du tror, jag vill bara inte hänga, med någon, utom med mig själv. Men vem fan säger det, att man bara vill vara själv, vem säger det rakt ut, att man vill bli lämnad ifred, vill få tänka själv, vem medger det, är så öppen, naken och ärlig med andra? Alla är så raka – kanske du invänder, med sina vänner är man så uppriktig, för vänner har ju goda avsikter och vill en väl. Jag har inte så många sådana vänner tror jag, som skulle acceptera att jag dissade en öl, en bio och ett bad i Långholmen samma vecka för att jag vill läsa färdigt boken jag börjat på och fastnat för. Eller kanske har jag visst sådana vänner? Kanske är det bara jag som ser på relationerna på ett skevt sätt.

Kanske är det ljugandet jag stör mig på, att alltid behöva tänka ut en rimlig undanflykt när telefonen ringer, kanske är det bara själva ögonblicket då jag lanserar lögnen som tar emot.

Ibland tänker jag att jag sakta förgör mina relationer genom att jämt eller i varje fall ofta vara uppbokad, fulltecknad, men framför allt tänker jag och oroar mig för att jag kanske även lämnar ärr i deras självbild, att mina undanflykter slår upp små sår i deras självkänsla som snart börjar vara och lukta. De stackarna sniffar i luften och tror sig känna igen den unkna lukten av att inte vara så eftertraktade som kompisar som de tror att de är. 

Men det är inte ni, det är jag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s