Ingen slåss för dem längre

I rulltrappan tänker jag på alla bokmanus, pjäser och dikter som refuseras, en gång, två gånger, tio gånger, varpå författaren, pjäsförfattaren, poeten till slut ger upp, byter bana, skolar om sig, lägger om hela sin personlighet, anmäler sig till ett lopp, blir en matbloggare och struntar i den där författardrömmen, stänger ned hela verkstaden i hjärnan som förr producerade romanidéer och repliker på löpande band. Ja, många av de där idéerna var kanske skräp, var för skruvade, för fega, för djärva eller hade tänkts av någon annan redan, visats på scen förr, före du var född – men alla de goda idéerna, då?

I rulltrappan tänker jag på alla bokmanus, pjäser och dikter som aldrig hittade hem till någon, som är kvar i sina boningar, sina kvarter, de springer runt till varandra om kvällarna, hänger i en lusangripen soffa hos någon och zappar rastlöst mellan kanalerna i digitalboxen och frågar sig varför de inte fick komma därifrån, till något större och bättre, varför deras skapare övergav dem, varför skaparen inte slogs för dem, varför de inte var värda att slåss för, varför de blev kvarlämnade, varför ingen gav dem en chans att få visa upp sig.

I rulltrappan tänker jag på alla bokmanus, pjäser och dikter som inte vet sitt eget värde. Som kunde ha blivit något, pekat ut en ny riktning för samtidskonsten. Men nu ligger de på romankonstens kyrkogård och viskar till varandra att de ska ta revansch i nästa liv, med en ny skapare, som vågar slåss för dem och så småningom ställas inför en publik som ska förstå dem, acceptera dem, omfamna dem, älska dem.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s