Balkonghäng i Bagartorp

Jag står vänd med blicken på de kalla, blanka fasaderna på Fridensborgsvägen i Solna. På sin hemsida beskriver en mäklarfirma nyproduktionerna i området som levande och inkluderande. De passar också på att hälsa välkommen hem. Jag går över en stig som leder bort från Järvastaden och in i hyreshusområdet i Bagartorp. Skillnaden är påtaglig, jag vill kalla det en klassresa. 

I Bagartorp tittar jag upp på en balkong. Där sitter några som liknar Dennis och Maja, men det är några andra. De röker samma cigg som en gammal flickvän. Men det är varken Dennis eller Maja, inte heller är det min gamla flickväns cigg, det ser jag när jag tittar efter. Jag tittar för länge på paret på balkongen, så länge att de känner sig iakttagna och tittar tillbaka, men blicken är inte avvisande, inte heller välkomnande, istället iakttar den mig tillbaka, utforskande, sökande, blicken känns nästan nyfiken. Jag grips av tanken: Hur kommer det sig att jag inte känner jag de här människorna? De verkar ju gilla något hos mig! Omständigheterna ville något annat. Kort därpå kontrar en annan röst inom mig: Räcker det inte med vännerna du har, Johan? Klart det räcker, svarar jag lika snabbt. 

Klart vännerna jag har räcker, det är klart jag är nöjd, tacksam och lycklig med dem, det är klart jag inte behöver några andra, men tänk om jag har fel på just den sista punkten? Tänk om jag behöver fler vänner, tänk om jag faktiskt behöver paret på balkongen i min krets av vänner som jag kan ringa om jag behöver prata om hur tråkigt väluppfostrad Lars Winnerbäck låter eller om något fruktansvärt har hänt och jag behöver att de tar mitt parti, min sida, utan förbehåll. Tänk om paret på balkongen är just den kritiska röst jag saknar i planeringen av min 30-årsfest, invändningar som skulle rädda festen undan fiasko, och i förlängningen rädda också de efterföljande tio åren då jag annars minst en gång i veckan ska titta tillbaka på floppen till 30-årsfest och undra vad som gick snett. Med paret på balkongen i min vänkrets kanske jag istället kan komma att betrakta 30-årsfesten en som en milstolpe i mitt liv, som ett värdigt minne om skänker styrka i den svåraste av tider.

Tänk om paret på balkongen sitter inne på funderingar och sedan länge formulerade analyser av min favoritserie Rederiet och som dessutom skulle komplettera min analys, eller motsäga den. Tänk om paret kan slå hål på myter om evolutionsläran som jag inte ens visste var myter.

Men Johan, vill du verkligen krossa själva grundfundamentet i din tillvaro, slå sönder marken du står på? Ja, bara de vänliga balkongmänniskorna vill hjälpa till med byggandet av en ny husgrund. Förresten behöver det inte bli så dramatiskt! Det kan väl räcka med att jag får lägga en ny grusgång till ytterdörren för att det ska kännas nytt och fräscht.

Varför går du bara inte upp till dem, säger rösten igen, och det är ingen riktig fråga hör jag, utan en retorisk fråga, hånfullt ställd, för frågeställaren vet att jag inte vågar. Jag har inte det modet eller den pondusen, replikerar min egen röst skamset. Och tänk om det inte är paret på balkongen utan den ensamma hyresgästen jämte jag behöver, och som behöver mig, försöker jag. Jag kan ju inte gärna knacka på alla dörrar.

Så, jag finner mig i att endast finnas till i en skärva av världen.

Jag tycker jag känner många – men jag känner ju inte mina egna grannar en gång, inser jag, jag hejar knappt på dem, och de hejar knappt på mig. Johan, du har hängt på hundratals balkonger och träffat fantastiska människor, sluta leka socialt svältfödd – men, avbryter jag den inre rösten, tänk om det finns en balkong jag bara måste besöka, tänk om det finns ett balkonhäng som skulle förändra mitt liv, tänk om det finns en person där som är på rätt humör för att prata ut och tänk om jag, som är en så bra lyssnare, kan komma med något, som i sin tur kan ge upphov till ett nytt resonemang i den andra änden, som bearbetas personen i den andra änden och sedan skickas tillbaka till mig – och vips är vi oskiljaktiga tills någon av oss dör före den andra.

Då ska en av oss, så orättvist egentligen, behöva sörja själv tills döden tar den andra också.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s