Balkonghäng i Bagartorp

Jag utgår från de kalla, blanka fasaderna på Fridensborgsvägen i Solna. På sin hemsida beskriver en mäklarfirma nyproduktionerna i området som levande och inkluderande och passar på att hälsa välkommen hem. Jag går över en stig som leder bort från Järvastaden och in i hyreshusområdet i Bagartorp. Skillnaden är påtaglig, jag vill kalla det klassresa. 

I Bagartorp tittar jag upp på en balkong. Där sitter några som liknar Dennis och Maja, men det är några andra. De röker samma cigg som en gammal flickvän. Men det är inte Dennis eller Maja eller min gamla flickväns cigg, ser jag när jag tittar noggrannare. Jag tittar för länge, så länge att de känner sig iakttagna och tittar tillbaka, men blicken är inte avvisande, inte heller välkomnande, istället iakttar den mig tillbaka, utforskande men bara lagom mycket, inte integritetskränkande. Jag grips av tanken: Varför känner jag inte de här människorna? För att omständigheterna ville något annat. En röst inom mig kontrar snabbt: Räcker det inte med vännerna du har, Johan? Klart det gör, svarar jag lika snabbt. 

Klart vännerna jag har räcker, klart jag är nöjd, tacksam och lycklig med dem, klart jag inte behöver några andra, men tänk om jag har fel? Tänk om jag behöver fler vänner, tänk om jag behöver dem på balkongen i min krets av vänner som jag kan ringa om något fruktansvärt har hänt och jag behöver att de ovillkorligen tar mitt parti, min sida. Tänk om balkongmänniskorna besitter viktiga perspektiv på utformandet av min 30-årsfest som skulle revolutionera festen och i förlängningen de efterföljande åren när jag tittar tillbaka på festen och betraktar den som en milstolpe i samlingen av ögonblick som skänker styrka i den tröga vardagslunken, tänk om de har kommentarer, sedan länge uttänkta analyser på min favoritserie Rederiet som kompletterar mina, tänk om de slår hål på myter som jag inte visste var myter utan hängde upp mitt liv på. Vill jag krossa själva fundamenten, slå sönder marken jag står på? Ja, om de vänliga balkongmänniskorna hjälper till och bygger en ny husgrund. Varför går du bara inte upp till dem, säger rösten och det är ingen riktig fråga eller ens en befallning utan en retorisk fråga, med inslag av hån, för den vet att jag inte vågar. Jag har inte det modet, den pondusen, replikerar jag rösten. Och tänk om det inte är paret på balkongen utan den ensamma hyresgästen jämte som jag behöver, som behöver mig. Och jag kan ju inte gärna knacka på alla dörrar.

Så, jag finner mig i att endast finnas till i en skärva av världen. Jag tycker jag känner många men jag känner ju inte ens mina egna grannar, hejar knappt på dem, och de hejar knappt på mig. Johan, du har hängt på hundratals balkonger och träffat fantastiska människor… men, avbryter jag den inre rösten, tänk om det finns en balkong jag måste besöka, tänk om det finns ett balkonhäng som skulle förändra mitt liv, tänk om det finns en person där som är på rätt humör för att prata ut och tänk om jag, som är en så bra lyssnare, kan komma med något som i sin tur kan ge upphov till ett nytt resonemang i den andra änden som sedan skickas tillbaka till mig – och vips är vi oskiljaktiga tills någon av oss dör före den andra. Då ska en av oss sörja tills döden tar den andra också.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s