Jag kan vänta

Hur många gånger har jag inte efter ett nederlag tänkt tanken att jag i det långa loppet kommer att gå segrande ur detta eller i varje fall starkare? Innan jag kan minnas att jag tänkte så, tror jag att jag kände det. Helt klart ett slags grundläggande, återkommande känsla hos mig. Utan att jag tidigare tillmätt den något egentligt värde inser jag nu att den räddat livet på mig, säkert flera gånger.

Har mitt liv varit hotat, är det det jag sitter här och påstår? Jag tror att allas liv hotas i stort sett oupphörligen. Hela tiden sker nog något någonstans som kan döda en på något sätt. Och jag vill inte föreställa mig hur mitt liv hade tett sig om jag hade gått runt i trettio år och tänkt det rakt motsatta, att jag i det långa loppet kommer att förlora och inte ens ha chansen i ett returmöte.

Kort sagt är jag en hygglig kontraboxare. Jag kan vänta. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s