Utan synbart varsel

Idag under föreläsningen om något viktigt
kretsade tankarna kring min kropp

och kring det faktum
att jag de senaste tio åren sett i stort sett likadan ut
och hur detta faktum
påverkar sättet jag ser 
mig själv 
i relation till andra
vilka både ständigt och synbart
åldras

En process
inför vilken många tycks synbart
traumatiserade

För när det kommer till hud
är jag ännu len som en dröm och mitt ansiktshår
det kan jag avlägsna med en pincett
precis som jag kunde
när Sverigedemokraterna kom in i riksdagen
Året var 2010

Vad gör det med min självuppfattning
att ett parti som Sverigedemokraterna
tycks ha genomgått större förändringar
– en viss mognadsprocess
och åldrats mer
åtminstone synbart
än vad jag har?

Min kropp uttrycker sitt
radikala avståndstagande 
från
den ofrånkomliga
nedbrytningsprocess
som väntar den

Och dessa mina ska vi säga
utmärkta försvarsmekanismer samspelar
inte bara med 
kroppens organ utan
är också med och skapar
ett oroligt och rörligt
subjekt
på flykt från cellulär
ålderdom

Varför kan jag inte någonsin få vara
se ut, tilltalas
eller tala

åldersadekvat?

Ålderdomen för min del
när den kommer om än
utan synbart varsel
– när den till slut möter mig och jag vågar
se på den
Hur ska jag vara
då?
Hur ska jag uppträda
se ut och tala
sedan den omringat mig och på nytt lyckats
forma mig?

Ålderdomen
när den väl kommer
då kommer den närma sig
framfusigt, ha bråttom och vara
ivrig, 
slänga i sig vad den behöver och sådant den
inte behöver
– den ska äta först, tala sen
tala ut
tala forcerat
ta ut sin hämnd,
vara orädd

Ålderdomen gör mig ärligt talat
livrädd

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s