Den svåra konsten att få syn på sig själv

De fåfänga stunderna framför spegeln – i själva verket är det ju bara då som vi faktiskt kan få syn på oss själva och studera det vi ser. Hur vi ska komma att tolkas av andra under resten av dagen, efter att vi vänt bort blicken från spegeln, kan vi omöjligen veta. Inte heller kan vi veta hur vi ser ut när vi går den där korta sträckan från lägenheten till busshållplatsen eller om vi ser trovärdiga ut när vi ljuger, vilket somliga av oss tycks tro.

Visst vore det lärorikt, om än väldigt underligt, om man skulle be någon följa en med en filmkamera en dag på jobbet, dokumentera allt. Men vad man inte tänker på då är att det är omöjligt att hacka tillvaron i bitar på det viset. För när jag sedan sätter mig dagen därpå och tolkar vad jag ser på videobandet, är jag färgad av nya intryck, erfarenheter och förväntningar. Detta, tillsammans med den inverkan en filmkamera har på mitt beteende, gör förstås videobandet odugligt som vetenskaplig källa.

Om jag vid ett visst tillfälle ser trovärdig ut när jag ljuger är därför omöjligt att utreda. Dels för att händelsen är över i samma stund som jag försöker utreda den, dels för att jag aldrig kan skilja på händelsen, utredandet av händelsen och utredaren själv, det vill säga jag – vi är ett.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s