Våra självupptagna röster

Varje gång jag möter en människa, som istället för att vänta ut mig tills det på nytt finns utrymme för henne att tala, som istället för att ta varje chans att framhäva sig själv, svarar med ett inlägg som visar inte bara att hon har lyssnat, utan också reflekterat över det jag nyss sa, då rodnar jag.

Jag rodnar inte ofta men när någon om så bara för ett ögonblick ger mig sin fulla uppmärksamhet, då kan jag inte annat än att rodna.

Skulle jag omge mig med mer självupptagna människor än någon annan? Jag vet inte, jag tror inte det. Däremot tror jag att vi oftare än vad vi vill medge förfaller till självbespegling. Men vi ska inte vara så hårda mot oss själva på den punkten, självbespegling är en effekt av det samhälle vi lever i – så är det bara.

Sedan är det förstås mycket illa att de som sällan eller aldrig ges ordet är de som i större utsträckning än vad som är fallet idag borde föra vår talan i världen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s