Den gemensamma partsviljan

Jag tänker på
Arlandarånet 2002

Jag tänker på
rånoffer som blir lugna när de förstår
att deras rånare är erfarna proffs som vet vad de gör

Jag tänker på
rånare som blir lugna när de förstår
att deras offer litar till sina rånares förmåga i fråga om
att fullfölja de riskfyllda åtaganden som ett rån medför

Jag tänker på
kroppens otroliga förmåga till självbehärskning och disciplinering också under extrema förhållanden

Jag tänker på
vikten av att inte bortse från det växelspel mellan rånare och rånoffer, deras tankar och tillstånd, anpassningar och motstånd, som präglar situationen vid ett rån av det slag
som inträffade på Arlanda 2002

Jag tänker på
de inblandade i ett rån som parter i ett avtal

Jag tänker på
behovet av en viss ömsesidighet i relationen mellan dessa bägge parter, på de stundom gemensamma intressena, på bägge parters mänsklighet, deras behov i övrigt, deras behov framledes

Jag tänker på
den gemensamma partsviljan som primärt konstituerar händelser som
Arlandarånet 2002

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s