Människorna på bussen

Ibland tycks det som att jag har något i min blick som stör människorna på bussen, för när min blick landar på dem tittar de genast åt ett annat håll. Andra dagar är det som att jag inte finns: samma människor ser rakt igenom mig. Och med sina blickar håller de hårt i mig, som man greppar tag om de gula stödstängerna i bussen. Man måste inte, men det är bekvämt under resans gång.

Vad man inte tänker på är att detta har mycket lite att göra med vad som finns i ens egen blick från en dag till en annan. Det är motpartens blick som förändras, inte din.

Du stör ingen, och du finns inte.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s