Från möblerna hörs ett vrål

Bokhyllor, tevebord, trasigt soffbord, säng och böcker lite varstans. Jag ser allting när jag vaknar varje morgon i min etta. Denna morgon hörs ett vrål från möblerna: en dröm som oartigt dröjer sig kvar. När jag slår upp ögonen kommer jag genast att tänka på en rad i Katarina Frostenssons diktsamling, “Tankarna”, som jag läste i somras. I någon dikt skriver hon “jag vill smeka dig med blicken som jag stryker över tingen”.

Sätter mig upp i sängen. Låter på Frostenssonskt vis blicken fara ut över möblemanget. Kläderna på golvet. De gulnade böckerna på det sedan länge trasiga soffbordet. Jag fokuserar på linjerna och materialen. Bokryggarna. Ingen kan mäta eller väga den samlade mängden arbete som ligger fördold här, de bakomliggande drivkrafterna, kreativiteten och den individuella disciplinen. Med handen på bokhyllan tycker jag mig kunna ana de mödosamma ansträngningar som resulterat i att möblerna alls kan stå där de står i dag. Förhårdnaderna på händerna som burit, lyft och slagit in sängen och tevebordet i olika förpackningar och emballage. Händerna och fötterna, men också hjärnan, människornas drömmar. Omsorgen och slitet som sett till att böckerna i bokhyllan till slut blev färdiga manus och skickades iväg till förlag.

Blicken sveper på nytt över bokryggarna och jag får en hastig men intensiv förnimmelse av författarna i bokhyllans hårda arbete och deras värkande oro: oron över att skrivandet inte skulle vara bra nog, inte duga för utgivning. Och jag tar fram en bok och bläddrar, och erfar anhopningen av stark författarångest som finns insprängd mellan raderna, i orden som vi läser och njuter. Men, tänker jag samtidigt: det är deras väldiga ångest, energin och kraften däri, som håller bokpärmarna samman. Inte boklim eller tråd. 

Var man än befinner sig, i sin lägenhet eller på någon befolkad gata mitt i stan, har minst ett hundratal människor slitit hårt för att man alls ska kunna gå där. Tankspridd och utan större bekymmer trampar man samma mark: en gång stelfrusen och ofördärvad mark. Marken innan människor i omgångar värmde den med sina blanka skodon och annan utrustning. 

Och var man än går är man jämt och ständigt mitt bland många levande och döda människors gemensamma strävan efter att skapa något beständigt och tryggt. Från möblerna hörs ett vrål.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s