När språket inträdde i våra liv

Medan diskandet sker nästan av sig självt tänker jag en av mina favorittankar, en som verkligen roar mig.

Jag tror att det var hos Jacques Lacan jag en gång stötte på tanken: I samma stund som vi kom att tillägna oss ett språk, någon gång tidigt i barndomen, uppstod en glipa, ett avstånd, mellan oss och den omgivande världen. Språket som en hinna mellan vår direkta upplevelse av världen och världen i sig är enligt samma resonemang omöjligt att penetrera. Ingen upplevelse kan finnas utan att det otympliga språket blandar sig i. Språket finns där som en kloss, ett hinder.

Jag tycker det är fantastiskt att vi tack vare vår språkliga förmåga kan förklara för varandra hur vår upplevelse av ett och samma fenomen kan skilja sig åt. Det fördjupar vår känsla för till exempel konst och musik, breddar den. Samtidigt kan det inte nog betonas att språket i någon mening håller oss fångna. Någon vars språkliga brister är stora har visserligen tillgång till samma värld som någon vars språk är utvecklat och förfinat, men gränserna är snäva, eftersom språket anger gränserna för vår föreställningsvärld.

Trots det jag nu skrivit om det ödesdigra ögonblick då språket trädde in i våra liv, ser jag naturligtvis till språkets emancipatoriska kraft. Inte bara skyddar språket oss: rätt använt kan det frigöra oss. Med språkets hjälp kan vi formulera krav.

Språket må skilja oss från den direkta upplevelsen av tingen i världen. Men språket kan också binda våra hjärtan samman.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: