Om att orka bära sitt arv

1. Kanske är det så att tyngden i arvet är för massivt.

Socialdemokraterna. Jag har jagat efter en förklaring.

Över stad och land.

Ingenting kan längre födas.

Privilegiet att bära arvet efter de som en gång byggde välfärdslandet Sverige. Är det för tungt?

Jag ser arbetarledare som har gett upp, i kommun efter kommun.

Till en början reformiver och livfullhet. Sedan en sorts tyngd ovanpå.

Folkrörelsepartiet svävandes i ett tvivlande tillstånd.

2. Kanske är det så att tyngden i arvet är för massivt.

Ingen vill förvalta arvet, och ingen vill reformera. Få arvtagare tänker ännu långt in i framtiden. De stora planerna, de vilar som bekant i framtiden.

För trots att de är så mjuka för intryck utifrån och därmed öppna för nya idéer, tränger inga nya socialdemokratiska idéer fram under resans gång.

Här och i Europa finns det ingen som riktigt vågar, känns det som.

Ingen som lovar att de ska göra oss fria, som förr.

3. Kanske är det så att tyngden i arvet är för massivt. De kan sin historia, men orkar inte bära.

De vet att det är deras tid nu. De har utsetts på kongresser. De har fina kontor nu.

Och de kan vila lugnt och stilla ovanpå meningen: Det var vi som byggde det här en gång.

Men nu.

Det är en existentiell tyngd.

Tyngden i berättelsen.

En berättelse som de själva gärna berättar.

Om hur de en gång förvandlade. Hur vi blev ett välfärdsland. Och om vart vi skulle.

Är berättelsen slut nu?

Har vi gått på grund?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: