Här sitter jag och överväger identitetsstöld. Det är elvakaffe i LO-borgen.
Har du någon identitet till mig? Någon som spelar sin roll dåligt, som jag kan ta över.
Jag räcker självklart upp handen när seminariet om en ny prognos för svensk ekonomi efter coronakrisen är över och publiken får möjlighet att ställa frågor.
Jag får ordet.
Sedan går jag ut och köper en grillad korv med senap.
”Ty det snöar”, tänker jag och dyker ner bland delvis bortglömda författare för att göra dem sällskap till elvakaffet.
Det finns alltid något att säga, och någon att sörja, en process som står redo, redo när jag är redo att ta itu med den.
Men vem skulle jag vilja vara, eftersom jag nu får välja? En hängmatta?
I skottlinjen 