Tusendelar

I ett gammalt nummer av tidningen Folket i Bild (nr 8 från 1958) finns en kort men tänkvärd insändare som jag fastnade lite för. Här är den i sin helhet:

”Men det finns också några människor, du möter dem inte var dag, som har en avundsvärd förmåga att bortse från strunt och omöjligheter. De har något i kikaren. I en enögd kikare. De må möta eld, vatten eller kall välling, de märker det inte. När vanligt folk snällt lägger sig och dör går, rullar eller bärs de iväg mot sitt valda mål, de har inte tid att vara sjuka, att ligga och dö. De dör också, men vem vet om de ens märker det.”

Signaturen ”Kvällsstunder”

Kanske är det så att vissa människor helt enkelt är födda mindre känsliga än andra. Vardagens skärande oljud, vännernas oväntade svek, kroppsliga infektioner – ingenting bekommer dem riktigt.

Somliga andra tycks bära på en vibrerande känslighet och uppmärksamhet för det mesta. Jag tänker mig dem som skälvande händer. Eller som sekunder. Om vi människor vore tidsenheter istället för levande varelser, vore dessa sistnämnda personer sekunder, kanske hundradelar. Jag har mött människor som är tusendelar. De har alltid så mycket att bearbeta, de tar slut snabbt.

Jag känner mig ibland som en sölig hel timma, foten är klumpig och jag kan fastna länge på ett bestämt område, snöa in saker – jag har den läggningen. Men fingrarna är rappa, jag kan skriva snabbt på tangentbordet så att det knappt hörs, missar sällan en tangent.

Om tankar del 2

Jag tror att vi är många som allt för ofta nöjer oss med en slarvigt tänkt tanke och inte bemödar oss att så att säga träda i dialog med oss själva. Helt enkelt för att vi för tillfället inte vistas i en miljö med människor som utmanar oss i vårt tänkande.

Men det är också den stressiga arbetsmiljön. Kravet på resultat. Vi är så ivriga med att få sagt något alls, så vi fyrar av.

Att sparka en korrekt spark, som i de flesta kampsporter innebär en betydande höftrotation, är mer fysiskt krävande än man kan tro, jämfört med när sparktekniken utförs slarvigt. Detsamma gäller för tänkandet.

Om tankar del 1

När har man kommit till tankens ände? Tar en tanke någonsin slut?

Jag gillar synsättet att tankar är som flöden som i sig skapar synergier. En tanke kan mycket väl överges men går alltid att ta upp igen och utveckla.

Frågan om huruvida tankar har rötter får jag eventuellt anledning att återkomma till i ett senare inlägg, men jag rekommenderar Helena Granströms långessä i OBS i P1, ”Att nå fram till världen” (2019). Den börjar med en utläggning om hur vi kan förstå tanken, där den börjar.

Peter

Jag kan sakna Peter, en lärare som jobbade här förut och som egentligen heter något annat.

Peter jobbade på till synes outtröttligt. Han var mycket flitig, och på detta sällsynt ämneskunnig, men inte det minsta lyhörd. För mycket uppe i sig själv. Eleverna tyckte att han var obegriplig: ”Vi förstår inte vad han säger.”

Ungdomen är lyhörd. Jag tror aldrig att han fattade innebörden av det. Vem gör det? Det är inte lätt att vara lyhörd.

Är du inte lyhörd inom det här yrket är du chanslös.

Känner du inte igen ett äkta tonfall är du chanslös.

Eleverna känner av om du är äkta. Du kan aldrig lura dem. Tror du det är du chanslös.

Jag saknar Peter, för som konstverk betraktat var han underhållande. Det sägs att läraryrket är ett hantverk, vilket är sant, men det är också en konstyttring. Hur troget man som lärare än förhåller sig till kurs- och ämnesplanerna är vi ytterst sett konstnärer. Varje dag skapar vi något nytt. Samspelet med eleverna är viktigt; publiken är som man säger allt.

Jag vill också säga att Peter var kul av en annan anledning. Det finns nämligen inte något som är mer komiskt än när en man tar sig själv på för stort allvar. Jag tror att det är Ernst-Hugo Järegård som har sagt det.

Christoffer

Varför vi minns vissa händelser medan andra faller i glömska är såvitt jag vet inte klarlagt.

Då och då, men inte så ofta, återvänder jag till en i grund och botten ganska vardaglig händelse från årskurs 5 i grundskolan. Jag satt på min vanliga plats i klassrummet, ganska långt bak, när en av klassens bråkiga elever kom in och stal all uppmärksamhet. Han hette Christoffer och hade dittills gjort sig känd för att vara anhängare av raggarkulturen, men den här gången överraskade han oss alla. Iförd både byxa och tröja i silvermetallic från hiphopmärket Wu-Tang Clan Wu äntrade han rummet utan att se det minsta självsäker ut. Det var plågsamt att se, för ska man bära upp den typen av kläder krävs pondus. Ska man dessutom genomföra ett stilbyte från raggare till hiphopare fordras ännu mer pondus.

Det blev inte som han hade tänkt sig. Innan han mötte våra blickar i klassrummet måste outfiten ha känts rätt. Kanske var han hög på sin egen fantasi av hur det hela skulle utspela sig i klassrummet. Hur det skulle bli sedan: en knuff uppåt i den sociala hierarkin. Jag har nog aldrig sett någon bli så förvånad som han blev då.

Jag minns att det var någon i klassen som inte kunde hålla sig för skratt utan skrattade rakt ut. Jag kan fortfarande höra det skrattet.

Vid den här tiden lyssnade vi alla på Blink 182 och Offspring. En låt som spelades mycket den här tiden var Offspring-låten Pretty Fly (For a white guy).

Om tid del 2

På teve visas en fotbollsmatch som jag tror är en repris. En expertkommentator säger uppgivet att det saknas tempo i det tyska spelet. Underförstått: högt tempo är att föredra. Även i boxning är snabbhet positivt.

Någon skulle säga att det är tempoväxlingen och inte nödvändigtvis det höga tempot i sig som ger de flesta idrottsutövare en fördel. Men det är uppenbart att det är snabbheten som är nyckelfaktorn i sammanhanget.

Motsvarande kan sägas gälla livet i stort. Endast under vissa bestämda omständigheter kan vardagliga göromål och rutiner som tar mycket tid i anspråk och varar länge accepteras. ”Stanna hemma om du är sjuk och ta det lugnt.” Underförstått: vårt behov av långsamhet och varaktighet är så stort och så näraliggande för oss att vi inte kan uppfatta det, hörsamma det, förrän det är försent.

En känd motrörelse mot det allt snabbare tempot är de drygt 400 städer i världen som går under beteckningen långsamma städer och som är medlemmar i organisationen Cittaslow. Dessa städer finns utspridda över hela världen. Fram till nyss var Falköping en av dem.

Att beskriva ”slow cities” som att det enbart handlar om hållbarhet räcker inte; inte heller duger det att säga att organisationen främst syftar till bevarandet av traditionella seder och bruk. Bakom idén finns en livsfilosofi som motsätter sig det uppskruvade livstempot, med följden att allt fler stressar och blir utbrända.

Men långsamhet är ett privilegium. Jag känner flera som har två jobb och behöver ha det för att kunna försörja sig. De har inte tid, det vill säga de har inte råd, att sakta ner tempot. Och världen har inte lust att omfördela resurserna, utan nöjer sig med att hävda att alla har samma fri- och rättigheter. I Sverige behöver ingen svälta, brukar det heta. Men är det verkligen sant? Och är det förresten sant att vi väljer vårt eget tempo?

Jag tror att det sociala arvet också kan beskrivas i termer av tempo och tidsuppfattning.

Det är i någon mening tempot som avgör hur långt livet varar.

Det gäller att hitta sitt eget tempo.

Det är tempot som skiljer oss åt.

Men ibland tror jag att det inte är vi som väljer vilket tempo vi vill leva i, utan att det istället är tempot som väljer oss.

Om tid del 1

Mest av allt är jag fascinerad av vad tid är.

I höstas var jag på Stockholms stadsteater och såg ”Tiden är vårt hem”, en Norén-pjäs som satts upp i olika omgångar sedan 1992.

2019 gav den italienska fysikern Carlo Rovelli ut boken ”Om tiden inte finns” i vilken han för fram påståendet att tiden som vi känner den inte existerar. Att det är vår hjärnas fel att vi uppfattar den som linjär. Men vad är då tid för något? Det vet vi inte riktigt, menar Rovelli.

Jag ser tiden som mitt hem. Det är möjligt att vetenskapen inte kan besvara frågan om vad tid egentligen är, men jag vet definitivt något om hur jag själv upplever tiden, min tid, och jag vet helt säkert i vilket tempo jag föredrar att gå och strosa, precis som jag vet i vilket tempo jag föredrar att tänka och konversera. Jag är alltså på sätt och vis fången i min egen tid, i min egen mänsklighet. Tiden är mitt hem, för att travestera Norén.

Det vi är och det vi inte är

För det mesta tycker jag att det är enbart roligt när unga människor beter sig som om de vore äldre än vad de egentligen är. Jag menar nu inte främst de som vill vara äldre, utan de som tror att de redan är det. De ska alltid tala ner sina jämnåriga. Så fort det blir läge tar de spjärn mot sina kamraters kroppar för att ta sig upp. Ofta är det tjejer, men det kan vara killar också. Den högdragna tonen i kombination med den totalt falska tryggheten i leveransen avslöjar dem.

Men det är sannerligen inte så farligt med den saken. Värre är det med alla vita medelklassmänniskor som bor i Aspudden och försöker inbilla oss andra att de skulle vara toleranta i frågor som rör migration och boendesegregation. Inflyttade från Borlänge och hemmahörande på Åsögatan vistas de bara i någon av Stockholms förorter när de ska hämta någon begagnad kursbok eller möbel. Och har de någon icke-vit vän, är det helt säkert någon som genom att anamma så många traditionellt svenska attribut som möjligt – musik, klädstil, accessoarer – försöker passa in i den vita gemenskapen. Tillsammans stärker de varandras positioner. Vem behöver inte en icke-vit vän i dagens samhälle?

Jag tycker att det är gräsligt att de kommer undan, att de får hållas. Inte ungdomarna som snart är vuxna, utan människorna som försöker komma undan alla problem genom att stänga in sig, resa murar av dyra bostadsrätter runt sig.

En icke-vit vän som nyligen flyttat till Kungsholms strand säger att flera boende i huset stänger portdörren snabbt efter sig när de ser att han också är på väg in. En gång tog han diskussionen med en granne som gjorde så och frågade varför hon inte släppte in honom, varpå grannen svarade att hon inte har sett honom här förut. Min vän sa då: ”Jag har inte sett dig heller.”

Vem är jag själv? Också någon som desperat försöker vara någon. Men den kampen – vad den än må handla om – är jag inte själv förmögen att se på det sätt som bara en utomstående person kan. Det är nog tur, tänker jag, och behagligt för min del.