Apelsinkladd

Här sitter jag i vardagsrummet och försöker äta apelsin. Efter flera aggressiva utfall mot apelsinen ger skalet till slut vika, men jag får apelsinsaft i hela ansiktet och på skjortkragen. För 25 miljoner år sedan slutade vår kropp producera egen C-vitamin. Vi har alltså en gen för egentillverkning av denna vitamin, men tillförseln är strypt sedan 25 miljoner år tillbaka i tiden. På samma tema kan nämnas att vi de senaste 7000 åren har lärt oss att dricka mjölk i vuxen ålder, dvs. vi har utvecklat en gen som gör det möjligt för oss att bryta ner mjölksocker. Tyvärr hör jag till dem som inte heller kan göra det, jag är laktosintolerant och känner mig på något konstigt sett inte längre så särskilt… evolutionärt fulländad?

Annonser

Porer mot omvärlden

För varje mänsklig cell finns det – brukar man säga – tio bakterieceller. Man brukar också säga att vi bara till 10 procent är människa, de resterande 90 procenten av oss består av olika sorters bakterier. Bara i näsan kan forskarna hitta 800 olika slags bakterier.

Ett annat sätt att se på bakterierna i våra kroppar är att se det som att vi aldrig riktigt står för oss själva. Vi är aldrig riktigt ensamma. En tröstande tanke för alla ofrivilligt ensamlevande! Hela tiden interagerar vi med andra individer, genom våra bakterier på tungan, i underlivet, via porerna på huden – med eller mot dessa andra individers vilja. Bakterieutbytet sker i tunnelbanan, på bussen men också när vi klappar katten som stryker omkring i kvarteret.

Våra kroppar skyddar oss mot kemikalier och tryck utifrån och reglerar kroppstemperaturen men är på intet sätt någon sluten kapsel som definitivt stänger inne de celler, svampar och bakterier som rent fysiologiskt utgör oss. Hudens porer är små hål mot omvärlden som både gör oss mer världsvana och mer sårbara, och när vår hud möter främmande hud är det skönt men också livsviktigt. Många studier visar att kortvarig beröring tenderar att göra oss mer samarbetsvilliga. Men studierna visar också att utan beröring kan man drabbas av hudhunger, en sorts längtan efter hud.

Vi måste sköta vår del

Jag sparkar av mig sandalerna, de hamnar en halvmeter från solstolen. “Jag gick faktiskt i simskola i ganska många år när jag var liten”, säger jag malligt. Marschen mot havskanten inleds storstilat men övergår snabbt i osäkra, trevande steg. När vågorna träffar knäskålarna stannar jag till, första gången. För varje meter jag avverkar vänder jag mig om minst en gång, sedan kröker jag ryggen och faller graciöst framåt. Mina simtag är förskräckliga, usla, antagligen också plågsamma att se på. Trots det tar jag mig en bra bit ut, längre än vad jag borde. I fonden höjer sig turkiska Bodrum som en charmig vykortskuliss, upptar hela mitt synfält. Det är bara jag, Turkiet och havet.

Då slår det mig att det var på en turkisk strand som den treåriga pojken Aylan Kurdi flöt upp död 2015. Allting blir tyst en lång stund. Jag får dessutom för mig att det var Kos i Grekland han var på väg till. När jag kommer upp ur vattnet fördjupar jag mig i Aylan Kurdis öde på nätet och det visar sig stämma. På morgonen den 2 september 2015 smög han och hans familj ombord på en liten gummibåt i Bodrum. Totalt var de 16 personer i båten, som egentligen bara tog åtta av dem. Målet var Kos, 30 minuter bort. Efter 5 minuter kapsejsade båten.

Aylan Kurdi och hans familj var alltså på väg till Kos, där jag nu är på chartersemester. Och de tog av från Bodrum, som jag nu ligger och stirrar på i vattnet. Jag stelnar till, ingenting hörs längre, inte ens vågorna finns. I en artikel från The Guardian från juni samma år läser jag att 600 flyktingar dagligen söker en dräglig tillvaro någonstans i Europa. De kommer från länder som Syrien, Afghanistan och Irak. Färden går via länder som Grekland och Italien, ofta i överfyllda båtar – ofta via öar som Kos. Alltid via ett strömt livsfarligt hav. För oss turister är ställen som Kos ett chartermål där vi kan återhämta oss och äta spännande mat. För dem är Kos bara är en av många platser på vägen som de måste korsa, som de måste vidare från. Som de måste överleva. När artikeln i The Guardian skrevs i juni 2015, hade 2000 människor redan rapporterats döda på sin resa över medelhavet.

Även om mina simtag inte är något att hurra för är jag uthållig, jag tränar regelbundet, men flera gånger på väg tillbaka till stranden faller jag ur rytmen, får kallsupar och mjölksyra i axlarna. Jag har nu vänt om och har Turkiet bakom mig och ”Lambi Beach” i Kos framför mig. På den sluttande stranden sticker hundratals gula solparasoller upp mot den heta solen, som på håll mest liknar smörstekta kantarellhattar, och under dem ligger minst lika många människor som svalkar sig med en Cola Zero eller kall öl. Ju närmare jag kommer, desto högre reser sig stranden som en läktare på en respektingivande fotbollsarena. Parasollerna är små gula prickar längs strandkanten, människorna små rosa streck – orörliga, uppradade, med blickarna vända mot mig. Förutom några småbarnsföräldrar som leker med sina barn i vattnet där det är grunt hörs inte ett ljud utom vågornas brus. Jämte barnen ligger några tonårstjejer på enorma plastkrokodiler och tar bilder på varandra. Medan jag bröstsimmar mot stranden funderar jag på hur länge jag skulle orka simma om det gällde mitt liv – om det verkligen gällde mitt liv och inte var någon fånig utmaning i kompisgänget. En helt omöjlig fråga för mig att ens ta till mig, än mindre besvara. En helt nödvändig fråga att förhålla sig till om man flyr från Syrien till Kos – för att nämna ett exempel.

Samos, Leros, Chios, Rhodos och Kos. Flyktingarna fortsätter komma den här vägen om än i mindre utsträckning än 2015. Ett stenkast från Bargatan, där inkastarna säger sig bjuda på de två första shotsen om man väljer just deras ställe, sitter en pojke längs huvudgatan och ber om pengar. Han kan inte vara äldre än 10 år. Föräldrar med barn i hans ålder småspringer förbi. Några skänker ett par euro, andra låtsas som ingenting. En dotter rycker i sin mammas arm när de passerar pojken, varpå mamman böjer sig ner och viskar något ohörbart tillbaka. Ett försök till förklaring, antar jag. Dottern ser inte ut att acceptera den fullt ut men rycker inte mer i mammans arm. Jag undrar vad pojken tänker, tanken gör ont. Jag försöker titta in i hans ögon, mina ögon fastnar i hans vänstra, studsar mot dess yttersta hinna. Törs inte penetrera djupare. Våra ögon kommunicerar något men jag vet inte vad. Jag funderar på var jag skulle ha varit någonstans om jag inte hade blivit adopterad från barnhemmet i Bolivia. Vad det skulle ha blivit av mig. Till utseendet är han lik många kompisars småsyskon i Sverige. Det är svårt skriva om detta, märker jag. Det är över huvud taget svårt att bearbeta detta, att rättfärdiga sin egen existens. Hur hanterar man så brutal fattigdom när man möter den på sin semester? Hur hanterar man den när den visar sig på hemmaplan? Jag vet inte, men jag vet att det inte räcker inte med att konstatera att världen är stor och människan liten. Då blir det ingen förändring alls, inte ens en symbolisk knuff i rätt riktning.

På en vägg intill hotellet finns ett rött hakkors målat. På väggen jämte finns en annan målning med ett budskap på grekiska. Jag skriver till en grek jag känner som översätter texten för mig. ”Fascismen kommer inte att självdö. Du måste krossa den.” Jag känner igen retoriken från flygblad jag delat ut inför antifascistiska demonstrationer i Salem på 00-talet. Orsaken till att människor flyr kan vara många, men det är ytterst EU-ländernas migrationspolitik som omöjliggör säkra vägar in i Europa. Vid gränserna vaktar EU:s gränskontrollsmyndighet Frontex, som verkställer den politik som vi i Sverige är med och beslutar om. Det är medlemsländernas idé om ett “Fort Europa” som skördar liv på medelhavet. På öar som Kos, där politiken omsätts i praktisk handling, bedriver volontärer och lokala antifascister en daglig kamp mot polisen och fascister i Gyllene Gryning. Alla måste göra sin del. På hemmaplan, långt från Kos och Bryssel, tampas vi med de militanta nazisterna i Nordiska Motståndsrörelsen och slipsrasisterna i Sverigedemokraterna och Moderaterna. Vi måste sköta vår del. Också andra partier och krafter i samhället agerar som om Aylan Kurdi inte fanns, som om flyktingars liv inte spelar någon roll. De antidemokratiska krafterna ändrar ständigt skepnad och form. Det gäller att hänga med.

Vågorna på “Lambi Beach” kan vara vackra att se på och härliga att kasta sig ut i, men hur bisarr tanken än kan te sig man måste komma ihåg att samma vågor kastar upp människoliv runtom i Europa, och att EU och i förlängningen Sverige gör mycket lite åt det. Vilket är då det individuella ansvaret? Borde man avstå från att åka till de grekiska (och italienska, och turkiska) semesteröarna? Ja, kanske. Blir flyktingsituationen bättre om chartersemestrarna upphör? Jag vet inte. Bara det egna samvetet sätter gränserna för de individuella handlingarna. Hur som helst tror jag inte att det viktiga är huruvida vi åker på chartersemestrar eller inte, om vi skäms eller inte skäms över vår relation till EU-migranterna vid tunnelbanan på väg till jobbet. Individuell skuld får inte EU:s migrationspolitik att ändra kurs.

Aylan Kurdis öde hedrar vi bäst genom att simma i land och engagera oss för ett mer medmänskligt och solidariskt samhälle. Det viktiga är att vi gör något. Att vi gör så mycket som vi uppfattar att det är möjligt för oss att göra vid en given tidpunkt i livet. Kanske framför allt: Att vi deltar i något som är större än oss själva. Att vi skriver under den där namnlistan som går runt på demonstrationen, att vi hjälper till och affischerar inför den där klimatprotesten, att vi sluter upp på 1 maj, att vi ser till att bli många när nazisterna står på våra torg och väsnas, att vi betalar in fackavgiften, att vi gör en överföring till en hjälporganisation vi tror på, att vi skickar in den där insändaren vi filat på i veckor, att vi skriver den där motionen vi funderat på så länge, att vi går upp i den där talarstolen hur skakiga benen än känns, att vi stöttar och hjälper dem som kämpar i vårt ställe när vi inte kan, där vi inte är. Papperslösa som blir uppsagda för att de krävt kollektivavtal, kollegor som varslas på tveksamma grunder, vänner som tar sig ur destruktiva relationer, kvinnor som tvingas betala rättegångskostnaderna efter nederlag mot våldtäktsmän i rätten, antifascister som blir av med jobbet för att de slagit en nazist på käften.

Till sist bör vi fortsätta dela de viktiga berättelserna om vår samtid, så att de kan nå ut till så många som möjligt, så att fler kan förstå vad var och en av oss ser. Så att vår gemensamma kunskap om samhället kan breddas, fördjupas och spridas. Så att vi kan agera därefter. Göra något tillsammans.

Sommarlovslyx

Nu hinner jag tänka efter, för jag har sommarlov. Nu hinner jag tänka tanken fullt ut. Nu hinner jag följa den från ung och bångstyrig tanke till dess den mjuknar, murknar, börjar lukta och faller isär, som alla tankar gör förr eller senare.

För mig själv lanserar jag och prövar också nya, djärva tankar. Somliga lyckas jag tämja, andra sliter sig lösa och skenar iväg.

Vulgärtankar, olusttankar och misstankar – allihop sorterar jag prydligt efter tema, motiv och årstid. I botten på kistan borrar jag ett andningshål och ovanpå det lägger jag ett tjockt täcke välbekanta tröstetanker – en sorts grund att stå på när sommarlovet är slut och ingen tid finns mer för fri tankelek.

De vuxnas språk

Jag övertog tidigt de vuxnas bekymmer. Om barndomen var en fotbollsmatch, en kamp mellan de vuxnas gränssättande och barnens vilda lekar i snödrivorna – stod jag på de vuxnas planhalva, jag kallade till mig bollen och spelade mot barnen. Jag kunde leka att jag såg tillvaron på samma sätt som de vuxna gjorde, och därför kom jag så småningom att dela deras problem och sorger, åtminstone upplevde jag det så. Det gav mig en del nya problem, verkliga eller imaginära.

Av de vuxna fick jag tidigt höra att jag var som dem eftersom att jag lät som dem. Kanske gjorde jag det, i alla fall ibland. Jag tror att jag lyckades uppfånga en hel del av deras ord och uttryck från utvecklingssamtal, middagsprat, långpromenader, telefonsamtal och utdragna föräldrakonversationer i samband med hämtningar från fotbollsträningar. Deras ord blev en viktig kunskap för mig, något jag försökte överföra till och tillämpa i min egen vardag. De jämnåriga kunde höja på ögonbrynen. Så här i efterhand tänker jag att det var väl ett sätt att fly från de jämnåriga, en protest och ett sätt att fjärma sig från dem genom att tala som dem som ville att de skulle komma hem och äta middag.

Som barn ville jag så gärna vara vuxen att jag till slut blev vuxen. Antagligen gick det snabbare för mig än för många andra. Nu undrar jag om jag hann vara barn tillräckligt mycket.

Så gör lärare

Lärare är mot sina elever som de är mot sina kollegor – sanningen ligger åtminstone inte långt därifrån. Om man bara anstränger sig, kan man nog intuitivt känna på sig vilka lärare som har eleverna med sig och inte. Samtidigt vet jag att det finns lärare som genomgår en nästan fullkomlig förvandling när de stänger klassrumsdörren om sig och  får vara med eleverna i enrum, som uppträder med en helt annan pondus från katedern än vad de visar upp i kontakten med sina kollegor. Men de lärare som vanemässigt smiter från disken och visar sig föga villiga till samarbete, de smiter gissningsvis också från rättning och ställer allt för ofta in sina lektioner.

Men vad vet jag? Jag bara spekulerar, som alltid.

 

Informationen som sipprar ut

Varje dag spelas ljudfrekvenser upp som våra mänskliga organ inte kan uppfatta.  Det är känt sedan länge att vi till exempel inte kan höra alla frekvenser av delfinljud.  Nu kanske inte just de ljuden, om vi kunde uppfatta dem, hade haft så stor inverkan på våra vardagliga liv, men det kan vi å andra sidan inte veta.

Varje dag – så gott som varje dag i alla fall – tillägnas vi små gester av ömhet som vi möjligen kan se i efterhand men aldrig fullt ut se eller känna. Inte ens om vi uppmärksammades på allt det finstilta i andra människors bemötande medan det skedde skulle vi fullt ut förstå de bakomliggande avsikterna och önskningarna. På ett mer direkt sätt går vi här miste om något väsentligt, somliga mer än andra.

Informationen som sipprar ut är fragmentarisk, kommer till oss stötvis och är därför omöjlig för oss att arbeta vidare med.

Ord men ingen samordning

Det är rent ut sagt bedrövligt att jag från och till finner mig raljerande i situationer som snarare kräver det rakt motsatta av mig. Var är mitt allvar, var är min timing, var är min sensibilitet när jag behöver den som mest? Vad ska jag med alla ord till, om jag inte vet när jag ska föra fram dem?

Vad som är vad

Om jag pekar på en känsla i mitt bröst, hur kan jag säkert veta vad den är ett uttryck för, vad den är sprungen ur? Kanske lyssnar jag efter fel ljud, kanske behandlar jag symptomen orätt.

Tvestjärtsnypen i hjärtgropen, anspänningen i kroppen, den underliga kylan i världen – är det samtiden eller årstiden eller bara sådan jag är?

Ytterligare ett lager kan läggas på diskussionen. Där jag står nu, där jag är verksam, i vilken roll det än må gälla – är det för att jag förtjänar platsen eller är jag bara ett medel för någon annans långtgående planer? Kanske är det alltid lite av varje.

 

Samma upplevelser, olika uppfattningar

Då och då slår vi ut med armarna och säger: ”Jag har inte ord för det här.” Efter en bra spelning eller när vi har kommit ur en känslomässigt krävande period kan vi känna det som att orden inte räcker till: ”Jag kan omöjligt beskriva det, jag tror det är en sån sak som måste upplevas” Vad döljer sig bakom ett sådant uttalande? Avståndet mellan upplevelsen när vi är mitt i den och vår recension av det upplevda är ofta kort.

Ofta tror jag att vi säger att en upplevelse är ”obeskrivlig”, när det egentligen bara handlar om att vi inte har tid eller ork att rättvist återge den. För det mesta tror jag att vi har ord för upplevelserna som vi inte säger oss ha ord för. Här blir språket avgörande. En människa med bristfälliga språkkunskaper kan inte värdera eller utvärdera en upplevelse på samma sätt som den med goda språkkunskaper.

Kan man hävda att den som är sällsynt språkkunnig bättre kan förstå och har större behållning av en upplevelse? Dels när hon eller han är mitt i den, dels efteråt, när samma upplevelse ska recenseras för vännerna. Det borde i så fall innebära att inte bara upplevelserna i sig tycks vara mer mångbottnade för de språkbegåvade, utan också att själva livet för dessa människor i förlängningen upplevs som rikare, kanske rentav mer meningsfullt.

En sak är emellertid klar. Ju bättre språkkunskaper vi har, ju större vokabulär vi förfogar över, desto rikare kan upplevelserna uppfattas och tolkas av oss – det tycker jag nog att man kan anta, även om jag självklart saknar belägg för mina påståenden.

En sak som är värd att påminna om är att människans allra första minnen ofta sammanfaller med att vi lär oss tala vårt modersmål flytande. Kanske borde man öka lästakten och se till att bättra både sitt ordförråd och språk överlag. Därefter kan de samlade livserfarenheterna delas med omgivningen på ett mer precist och varierat språk. Är inte det meningen med livet ändå, att dela med sig till andra vad man har upplevt själv? Jag vill nog mena det. Därför vore det verkligen synd om de som får sina vänners erfarenheter rikt återberättade för sig inte förmår uppfatta detaljrikedomen och noggrannheten i referaten, för att de inte är utrustade med tillräckliga språkkunskaper. De går då inte bara miste om mångfalden av färgstänk på himlen och skiftande toner i musiken, utan också om själva meningen med livet: att kunna ge och ta emot berättelser om det upplevda. Om känslorna före, under och efter.