Innan du talar

Hur låter det inom oss, inombords, vilken sång och vilket ackompanjemang förföljer oss, vilken musik spelas när gatorna töms och vi vandrar där ensamma, hur ser ljudbilden ut i rymden, den tankarna studsar mot, och rösterna, din röst särskilt, hur låter den i all sin ensamhet, i all sin ursprunglighet, när den är stolt och inte skamsen, hur låter den när den övar sig en sista gång i kostymrummet, sekunden innan scenrummet, när den fortfarande är hel, har kärnhuset kvar, innan den klyftas isär och saften pressas fram, hur låter den i sin råaste form, utan kläderna på, i oputsat skick, du till synes oklanderliga människa, hur låter du när du överlägger något viktigt och på samma gång blamerande med dig själv, hur låter det när du tvivlar i ditt hemlighetsfulla inre, hur låter fegheten när den överröstas av högmodet, hur låter fåfängan när den trängs undan av självbevarelsedriften, hur låter rösternas krig mot varandra, innan de hejdar sig, dämpar sig och formar sig till oförargliga ord?

Innan du talar, vem talar då?

Innan du stoppar undan den

När du känner en känsla, när den träffar dig, känn verkligen på den, omfamna den, acceptera den som en del av dig, som en del av din faktiska verklighet, som något du inte kan rymma från, lägg den under luppen och studera den i detalj, lägg den i ett kärl med kokande vatten och utvinn dess näringsämnen, dess goda värden, för trots allt finns det en essens av gott också i allt ont, ta sedan upp den och lägg på tidningspapper och låt den torka, kvar finns då fortfarande en besk smak men ge dig inte, förvalta den, ta till dig den, låt dig inte skrämmas av den, möt den hellre med en annan känsla än kväv den i sin linda, uttryck den till sist, du behöver inte sjunga ut den men uttala den, sätt ord på den, låt känslan gå från känsla till ord, välj de ord som kommer först, och uttala dem tyst för dig själv, det kan likna en bön eller förbannelse, tyst för dig själv eller för en vän – när du känner en känsla, när den träffar dig, känn den, hör den, se den, behandla den som en vän först: sedan kan du lägga undan den.

Bönderna i Bonde söker fru

2006 sände TV4 för första gången ”Bonde söker fru”. Ikväll sändes ytterligare ett avsnitt. Jag kan inte låta bli att undra vad Sveriges bönder egentligen tycker om programmet. Kanske rycker de bara på axlarna åt vad de kallar kommersiellt jippo; kanske är det ett känsligt ämne, rentav en källa till konflikt, något som splittrar dem. Någon borde, som det heter i dagligt tal, ”titta på det”. Jag skulle i alla fall läsa.

På engelska är programtiteln ”Farmer wants a wife”. Eller är det kanske först och främst produktionsbolaget Meter Film & Television som ”vill” något här, det vill säga tjäna så mycket pengar som möjligt genom att kapitalisera på påhittade behov och begär hos bönder såväl som tevetittare.

Ledsen för lagom cynisk kommentar, det är väl åldern, eller årstiden, eller bara sån jag är – eller en funktion av alltsammans.

De dövas krigshistoria

Hur upplever man som döv ett krig? Hur stor del av en krigsupplevelse utgörs av ljud? Vilken roll spelar ljud, och då inte främst musik, i krigföring? Har någon skrivit de dövas krigshistoria? Det är frågor jag på allvar vill utforska efter att ha läst Ilya Kaminskys diktsamling Deaf Republic (2019), som jag för övrigt rekommenderar på det varmaste.

En komplimang och något annat

Han sa en gång, det fick jag höra på omvägar, att han hyste respekt för mitt intellekt. Finns det något vackrare att säga om någon? Det till och med rimmar, respekt och intellekt.

Sedan sade han visst något mer, något annat, något mindre smickrande – eller det antar jag i alla fall, för en komplimang av den digniteten kommer sällan utan en förolämpning av något slag – men det är mig komplett egalt!

Musiken i musiken

Jag tycker jag är bra med ord men jag kan omöjligt göra anspråk på att beskriva musik så att det känns rättvist mot musiken.

Jag kan vara hur bra jag vill med orden men det betyder inte att jag kan återge en bestämd låt, så att det helt och fullt känns som att läsaren också hör vad jag hör. Jag skulle kunna skriva en hel bok om en enstaka låt men samtidigt känna att jag misslyckats med att förmedla den känsla eller snarare det tillstånd som jag anser att tonerna och sången försätter mig i.

Om jag lutar huvudet mot stolens nackstöd och blundar, om jag sätter på Abbas Lay all your love on me och gör mitt allra bästa för att försöka klä själva musikupplevelsen i ord överväldigas jag av intryck och associationer redan efter tjugo sekunder. För mitt inre spelas en enstaka scen ur min barndom upp, jag är sju år och står på en grusplan där jag för första gången får syn på en tjej som jag i samma stund inser är onåbar för mig, jag ser på henne och hon på mig men hon tittar med samma närvaro – eller ska vi säga frånvaro – som man tar notis om en obetydlig detalj i rummet. Hon begriper inte alls att min blick på henne är den hos en nyförälskad, både skrämd och överlycklig på samma gång: hon har ingen aning om vilka krafter hon satt i rörelse. Och än i dag, tjugofem år senare, väcker hon samma känslor till liv när jag lyssnar på Lay all your love on me. Minnesbilderna träffar mig likt giftpilar och i takt med låtens rytm. Men också andra sekvenser ur livet besöker och hemsöker mig.

Det faktum att musik kan vara så svårt att exakt sätta fingret på uppfattar jag som en klar brist både när det gäller min egen formuleringsförmåga och språket som sådant. Varför kan jag inte på ett tillfredställande sätt beskriva de sinnesstämningar som musiken ger upphov till? Det är så frustrerande! Kan inte språket bättre än så här? Hur bör musik rätt förstås och tolkas av oss människor om inte med ord? Kanske är det endast genom att själv musicera som man kan gestalta musiken i musiken.

Konsekvenserna av mitt handlande

Är det opportunt eller pragmatiskt att göra si eller så? Av vänner och ovänner har jag kallats såväl opportun som pragmatisk. Vad jag verkligen är? Jag tror att de som sagt opportun många gånger menat pragmatisk och tvärtom. Jag kan omöjligt veta, och ska därför icke uttala mig därom. Men det är klart, hellre John Dewey än Ian Wachtmeister, förstås.

Var inte det opportunt sagt, så säg!

Gärna dialog men

Klokt folk påstår att vi människor behöver en social gemenskap och en känsla av tillhörighet för vår överlevnad. Så känns det emellertid inte alla dagar, även om jag inte skulle komma på tanken att försöka bestrida det.

Väl så ofta tycker jag mig klara tillvaron utmärkt på egen hand, jag tycker närmast det är skönt när jag råkar bli själv en hel helg för att någon social sammankomst ställts in. Kanske är det lätt för mig att säga att jag vill vara mer själv, att jag trivs bäst ensam – jag som har ett så socialt yrke, det vill säga jag som arbetar med ungdomar. Men ibland vill jag fly även från det. Jag har nog alltid inom mig burit en längtan efter att få vara mer själv, i alla fall i mycket högre utsträckning än vad jag hittills har varit och är.

Klokt folk påstår vidare att introvert är den som efter socialt umgänge känner det som att energi har tagits från en snarare än tvärtom. Det kan nog stämma att jag är mer eller mindre introvert, synd bara att jag inte agerat efter det alla gånger, jag känner nämligen ganska ofta en känsla av att ligga efter och att vara försenad: en inre stress, ett slags kamp mot tiden.

Denna samhällsnorm, som uppmanar oss till socialt umgänge i tid och otid, kommer obönhörligen och ofta på kollisionskurs med mina förhoppningar om att lyckas utöka antalet timmar i veckan då jag är absolut ensam, fri. Att denna konflikt både obönhörligen och ofta rivs upp på nytt för mig torde ha sin grund i att jag, åtminstone i detta avseende, är ett tacksamt offer för sociala förväntningar och grupptryck. Annorlunda uttryckt: jag tror jag är rätt svag för vad jag uppfattar som omvärldens blick på mig. Jag anpassar mig illa kvickt efter krängningar och missljud som jag tycker mig höra i den sociala samvaron med mig som deltagare, stum eller högljudd.

Kanske skulle min vän- och bekantskapskrets ha sett totalt annorlunda ut om det vore mer accepterat att vara enstöring? Känner man inte mig vid det här laget framstår jag här och nu som enstöring, jag inser det! Känner man å andra sidan mig väl och läser detta, förbryllas man kanske en aning. Jag vet inte ens om bilden jag själv förmedlar här stämmer, men en sak är säker: i den här bloggen läggs inget till eller dras bort från den känsla som i alla fall för stunden infinner sig.

Avslutningsvis vill jag säga, att även om jag utan reservation ansluter mig till påve Franciskus ord om vikten av att befrämja en dialogens kultur i denna oroliga, polariserade tid, är jag gärna själv ett tag till.

 

Vi visste ingenting

Jag både minns och saknar den tidiga fumligheten på Facebook, den kollektiva tafattheten i slutet på 00-talet. Vi var alla unga och dumma på Facebook då. Vi var det där nyförälskade paret, 20-någonting, i soffan hemma hos någon, vi var blyga men ganska modiga på samma gång och pratade högt efter väldigt många ”okej, en öl till då” på stan.

Försiktigt, det var vad vi trodde i alla fall, grävde vi med våra grova nybörjarhänder i varandras tidslinjer och profilbilder – begreppen var nyupptäckta planeter utanför vårt solsystem. Vi ville alla vara i framkant men vi var okunniga om allt. Vi föreläste om nya häftiga funktioner som vi läst om på Nyheter24 men vi visste knappt någonting. Så ett ömt ord eller två kunde ta sats framför en laptop i en förväntansfull kropp och hoppa rakt ner i någons offentliga tidslinje och sedan vidare ut i världsrymden. Där hånades det som kommit ut rätt men i fel kanaler – det som förut, före 00-talet, kallades privat. Var går nu gränsen mellan privat och offentligt? Kan man vara privat på Facebook? Kan det kallas privat trots att våra privatmeddelanden kan komma att nyttjas av ”politiskt obundna” dataanalysföretag som Cambrigde Analytica? Vore det inte för att nämnda företag haft tillgång till 87 miljoner amerikanska medborgares Facebookdata hade Trump antagligen inte vunnit valet 2017, påstås det i ”The Great Hack”, en Netflix-dokumentär som släpptes i januari tidigare i år.

Kanske saknar jag trots allt inte den tidiga fumligheten på Facebook. Vi var många som var naiva då, och är fortfarande förresten, för att inte säga okunniga, och ovetandes om hur vår Facebookdata används av tredje part för politiska ändamål. Nej, jag är inte särskilt konspiratoriskt lagd men jag är bekymrad, jag är faktiskt ganska ordentligt oroad, å demokratins vägnar.

Balkonghäng i Bagartorp

Jag utgår från de kalla, blanka fasaderna på Fridensborgsvägen i Solna. På sin hemsida beskriver en mäklarfirma nyproduktionerna i området som levande och inkluderande och passar på att hälsa välkommen hem. Jag går över en stig som leder bort från Järvastaden och in i hyreshusområdet i Bagartorp. Skillnaden är påtaglig, jag vill kalla det klassresa. 

I Bagartorp tittar jag upp på en balkong. Där sitter några som liknar Dennis och Maja, men det är några andra. De röker samma cigg som en gammal flickvän. Men det är inte Dennis eller Maja eller min gamla flickväns cigg, ser jag när jag tittar noggrannare. Jag tittar för länge, så länge att de känner sig iakttagna och tittar tillbaka, men blicken är inte avvisande, inte heller välkomnande, istället iakttar den mig tillbaka, utforskande men bara lagom mycket, inte integritetskränkande. Jag grips av tanken: Varför känner jag inte de här människorna? För att omständigheterna ville något annat. En röst inom mig kontrar snabbt: Räcker det inte med vännerna du har, Johan? Klart det gör, svarar jag lika snabbt. 

Klart vännerna jag har räcker, klart jag är nöjd, tacksam och lycklig med dem, klart jag inte behöver några andra, men tänk om jag har fel? Tänk om jag behöver fler vänner, tänk om jag behöver dem på balkongen i min krets av vänner som jag kan ringa om något fruktansvärt har hänt och jag behöver att de ovillkorligen tar mitt parti, min sida. Tänk om balkongmänniskorna besitter viktiga perspektiv på utformandet av min 30-årsfest som skulle revolutionera festen och i förlängningen de efterföljande åren när jag tittar tillbaka på festen och betraktar den som en milstolpe i samlingen av ögonblick som skänker styrka i den tröga vardagslunken, tänk om de har kommentarer, sedan länge uttänkta analyser på min favoritserie Rederiet som kompletterar mina, tänk om de slår hål på myter som jag inte visste var myter utan hängde upp mitt liv på. Vill jag krossa själva fundamenten, slå sönder marken jag står på? Ja, om de vänliga balkongmänniskorna hjälper till och bygger en ny husgrund. Varför går du bara inte upp till dem, säger rösten och det är ingen riktig fråga eller ens en befallning utan en retorisk fråga, med inslag av hån, för den vet att jag inte vågar. Jag har inte det modet, den pondusen, replikerar jag rösten. Och tänk om det inte är paret på balkongen utan den ensamma hyresgästen jämte som jag behöver, som behöver mig. Och jag kan ju inte gärna knacka på alla dörrar.

Så, jag finner mig i att endast finnas till i en skärva av världen. Jag tycker jag känner många men jag känner ju inte ens mina egna grannar, hejar knappt på dem, och de hejar knappt på mig. Johan, du har hängt på hundratals balkonger och träffat fantastiska människor… men, avbryter jag den inre rösten, tänk om det finns en balkong jag måste besöka, tänk om det finns ett balkonhäng som skulle förändra mitt liv, tänk om det finns en person där som är på rätt humör för att prata ut och tänk om jag, som är en så bra lyssnare, kan komma med något som i sin tur kan ge upphov till ett nytt resonemang i den andra änden som sedan skickas tillbaka till mig – och vips är vi oskiljaktiga tills någon av oss dör före den andra. Då ska en av oss sörja tills döden tar den andra också.