Någonstans tänker jag att…

När någon säger något i stil med ”Jag tänker någonstans att…”, ”Här kan jag känna att vi någonstans…” eller ”Någonstans tycker jag att vi borde…” så kan jag inte låta bli att tänka ”Var då någonstans?”. Förlåt. För jag vet ju vad ni menar.

Annonser

Våldsamma barn mot fuskbyggare

Intuition är enligt Nationalencyklopedin en ”omedelbar uppfattning av ett objekt där alla moment uppfattas direkt”.

När jag var liten var jag blyg, försiktig och fredlig. En händelse i min barndom sticker ut som särskilt våldsam. Jag var 7-8 år och vi hade en målare hos oss på ett mindre arbete. När arbetet var färdigt och han och min pappa stod och småpratade precis utanför huset, fick jag syn på honom och sprang dit. Ingen hade kunnat förutse det – men plötsligt hade jag min fot på hans skenben. En hård spark.

Målaren skrek till, pappa med. Själv minns jag inte hur jag reagerade. Antar att jag skämdes.

Några veckor senare berättade pappa att målaren var en bedragare. Det hade stått om honom i lokaltidningen. Han var vad man kallar en fuskbyggare och var av polisen eftersökt för en rad brott. Honom hade jag sparkat.

Detta är en av de mest mystiska gärningarna som jag har gjort mig skyldig till i mitt liv. Kanske var det intuition.

Mitt bombnedsläpp

Jag satt och bläddrade i Jonas Gardells ”Torka aldrig tårar utan handskar”. Lekte sedan att jag var Gardell och skrev en dikt på temat:

 

Det var en salig söndag klockan ett

Det serverades gås med pajefterätt

Familjen satt nu tyst och mätt

Jag tänkte: dags för bombnedsläpp

 

Samma söndag omkring ett

”Jag är en bög som dansar jazzbalett!”

Det hade varit i hög grad oförberett

Jag tänkte: hoppas de förstår mig rätt

 

Senare samma söndag efter ett

plockade mor fram en blomassiett

Hon var chockad förstod vi andra

Vi som redan haft vår pajefterätt

 

Söndagen efter mitt bombnedsläpp

somnar mor på en sömntablett

Jag tänker: de kan inte ha det lätt

Det blir sig aldrig likt: gås med pajefterätt

 

På söndagar tävlar jag i jazzbalett

De accepterar det, alla på sitt fega sätt

De står där med en blombukett

Men innerst inne tänker de:

vår son har bara fått en knäpp

20 november 2008

Hittade en emo-anteckning i min telefon från 2008:

”Jag träffar dig i kväll och skjuter på fem betygsavgörande inlämningsuppgifter i naturkunskap och samhällsvetenskap. De är just nu mina livs största problem men du tycks vara den tillfälliga lösningen på allt.

Jag träffar dig i morgon igen.”

Dödsrike

Igenkänning, du trygga känsla av upprepning

Du saknas mig när allt känns farligt och främmande

Främling, du sprakande vita ljus av livfullhet

Väck de döda som bara sitter här och sitter

Missnöjesrösterna

Jag skulle vilja

ta kort på alla människor jag ser framför mig

i kön på Apoteket och i tunnelbanevagnen

Speciellt de som ser missnöjda ut

Jag skulle vilja veta allt om dem

Jag skulle vilja ta kort från så många olika vinklar att jag till slut

skulle börja tvivla på att de är

främlingar och i stället börja tro att

de är mina allra bästa vänner

Jag skulle vilja ta kort på mina allra bästa vänner

Jag skulle vilja titta in i deras kroppar och jämföra dem

med allt jag ser i människorna

framför mig i kön på Apoteket och i tunnelbanevagnen

Få en förklaring till missnöjet

dra en slutsats

om rösterna bakom missnöjesrösterna

Bakfylleklarsynt

Har du någonsin fått en oväntad energiboost på bakfyllan? Har du varit bakfull och känt att ett problem som tidigare slet dig itu nu tycks ha en given lösning? Har du fått en briljant idé – kanske kommit på att du måste ta upp gymmandet igen eller skicka iväg den där ansökan till universitetet – samtidigt som du kämpat med en sprängande bakfyllehuvudvärk? Då har du kanske varit bakfylleklarsynt.

Bakfylleklarsynen är en utopisk och filantropisk sinnesstämning som gör människan skarpsinnig samtidigt som den låter henne se möjligheter snarare än problem i tillvaron. I regel slår den till strax efter lunchtid dagen efter en kväll med ett i storleksordningen astronomiskt alkoholintag.

När man hamnar i ett tillstånd av bakfylleklarsyn säger vi att man är bakfylleklarsynt. Det är egentligen ett omständligt ord, men jag har aldrig stött på en smidigare formulering som avser samma sinnestillstånd. När jag var femton och för första gången kom i kontakt bakfylleklarsynen sade jag att jag var ”dagen efter-klok.”

Bakfylleklarsynen skärper våra sinnen på en rad områden och gör oss ovanligt uppmärksamma på detaljer i vår omedelbara närhet. Åsynen av ett cheeseburgarpapper från Mcdonalds som ligger och fladdrar elegant på marken kan i bakfylleklarsynens namn ge uppov till stora filosofiska frågor såsom ”Vem är jag?”. Bakfylleklarsynen har också förmågan att låta oss se det finstilta i livet samtidigt som vi är smärtsamt medvetna om allt som är ångestfyllt. Bakfylleklarsynen struntar i att du kysste fel person på Bishops Arms igår eller att du gav bort din plånbok till en 15-åring på nattbussen. När du är bakfylleklarsynt penetrerar du livets alla betungande områden.

Bakfylleklarsynen är trots allt inte eftersträvansvärd. Att aktivt försöka söka sig till ett tillstånd av bakfylleklarsyn kan vara förenat med allvarliga konsekvenser för ens hälsa och välbefinnande. Jag hör inte heller till dem som tror att man presterar bättre inom något område om man är berusad – låt det vara idrott, sex, författande eller Jeopoardy.  Däremot tror jag att de första fröna till att ta fram botemedlet till cancer kommer att sås i ett insiktfullt bakfyllerus. Bakfylleklarsynen är ett uppvaknande och en insikt om livet.

Frisören

Idag sjönk jag ned i en trött frisörstol på Södermalm utan att yppa ett enda ord. Jag hade drabbats av solsting och orkade inte öppna munnen för att förklara hur jag ville ha det. Av respektfull ömsesidighet, eller om det var på grund av bristande kunskaper i det svenska språket, sade inte min frisör heller någonting.

Efter fyrtio minuters rakning och klippning, som nog måste betraktas som fria påhitt och improvisationer, var hantverket fullbordat – det lät frisören mig förstå på sitt demonstrativa gestikulerande, som på samma gång stod för ett avsked. Jag överräckte honom två hundra kronor i kontanter och kunde inte med att avbryta vår perfekta, ljudlösa kommunikation för att be om några futtiga växelpengar, så jag vände på klacken och gick därifrån.

Om jag blev nöjd? Självklart.

Disciplinära rim

I klassrummet är det jag som ensam bestämmer.

I klassrummet är det jag som tålmodigt eleverna tämjer.

I klassrummet är det jag som snicksnackarna skrämmer, jag som i skolbänken drämmer, jag som den förmanande lärarrösten osäkrar och spänner, jag som den finniga tonårshuden griper tag i och klämmer.

Och det är då allvarskänslan sticker till i både fingertoppar, ben och akademikerhänder, då som maktbalansen plötsligt vänder, då som eleverna sina smutsiga klassrumssynder för mig bekänner och jag förnöjt slår mig ned och till församlingen följande råd översänder: ”Den som pratar mera, honom eller henne jag underkänner.”

Nu min lärarroll ni förhoppningsvis både sympatiserar med och känner.

Litet j

Jag avskyr hur man behandlar litet j. Om man ser på alfabetet utifrån ser det ut som om hon fallit genom golvet och slagit sig. Ingen har någonsin hjälpt henne upp, hon sitter fast med halva kroppen kvar i parketten, genomborrad av fotsbreda golvplankor och dinglar med fötterna.

Litet j överlever, men hon lever inte.