Oumbärlig svensk pop

Jag har svårt att föreställa mig hur det är möjligt att ungdomar i andra länder går igenom de underbara, vilda tonåren utan oumbärliga svenska popartister som Håkan Hellström, Broder Daniel och Kent.

Det är också en svindlande tanke att varje land har sin egen Håkan Hellström, Broder Daniel och Kent. Sina oumbärliga popartister som jag har gått igenom de underbara, vilda tonåren utan.

En miljon grundlurade män

När det är killens tur att betala för sin kaffe får han frågan av kassörskan om han vill ha något sött till fikat. Han uppfattar felaktigt hennes frejdiga tonfall som en förtäckt flirt och svarar ”nä, jag tycker jag är söt nog som det är”. Hon ler stort men motvilligt och svarar ”då blir det 54 kronor”. När han sträcker fram hundralappen ler han sitt charmigaste leende och försöker skimra sådär med ögonen som hans första flickvän i nian sa att han var bra på. Ja, det sa hon faktiskt.

När hon lämnar honom för en annan kund springer det runt små vackra varelser i magen på honom och inbillar honom att de två ”har något extra ihop”. Men i hennes kropp händer det absolut ingenting, inte en nerv berörs och inga vackra figurer dansar tango i maggropen. Han hör det inte, men hon säger exakt samma sak till personen efter honom i kön: ”Vill du ha något sött till fikat?”. Han är för självupptagen för att inse att hon är en säljare och bara säger saker som en säljare säger. Han är, enkelt uttryckt, för upptagen med att vara man för att förstå det.

Helt ovetandes går en miljon män omkring i Sverige och inbillar sig att tjejen i kassan runt hörnet stöter på dem. En miljon män tror på fullt allvar att de är så satans charmiga att tjejen i kassan på Ica när som helst skulle vilja hoppa på dem, bara de inte jobbade just då. Men så är det inte, de är bara en del av hundratusentals säljares slentrianmässiga och urtrista vardag. En miljon män, om inte fler, är grundlurade.

Inte en kontorsråtta

Jag har arbetat i en delikat organisation på vänsterkanten, jag har kokat kaffe åt tvåhundra personer på en matfestival för veganer, jag har kopierat papper på samma kontor som artistduon Rebecca & Fiona tidigare arbetade, jag har delat ut flygblad om gratis kollektivtrafik i Borås, jag har blockerat entrén till ett bankkontor i en mellanstor svensk kommun som en fackförening jag tidigare var medlem i låg i facklig konflikt med, jag har suttit i möte med en minister jag glömt namnet på, jag har i egenskap av politisk tjänsteman skrivit ett remissvar på en ny lag som tog mig en hel sommar att färdigställa vilket jag i efterhand insåg var alldeles för lång tid att lägga på ett remissvar av den storleken, jag har arbetat på en arbetsplats där man förväntades gå omkring i strumplästen, jag har som mest varit utan arbete i tre månader, jag har aldrig cyklat till jobbet, jag har aldrig kört bil till jobbet, jag har aldrig varit sjukskriven från jobbet, jag har flirtat på jobbet, jag har haft tre olika jobb, jag fick jobb dagen efter studenten, jag har somnat i och dreglat på en fåtölj i en kollegas arbetsrum och inte skämts efteråt, jag har haft arbetsledande ansvar men aldrig tagit det ansvaret på allvar, jag har arrangerat otaliga möten med det enda syftet att jag ska kunna köpa fika på företagskortet, jag har skrivit oviktiga mejl till viktiga personer utan substans bara för att få känna hur det känns att skriva mejl till viktiga personer, jag har en gång ljugit för mina chefer i telefon och sagt att jag varit sjuk när jag i själva verket har varit berusad men behärskad på Peace & Love-festivalen i Borlänge, jag har äventyrat mitt förtroende som lokalansvarig för en attraktiv och centralt belägen lokal på ett tidigare jobb genom att jag i strid med föreningens stadgar använde lokalen för en så kallad ”efterfest”, jag har kopierat upp över tvåtusen politiska flygblad på en och samma gång på en arbetsplats som jag hade tillgång till även nattetid, jag har klätt mig i kostym ett par gånger men aldrig riktigt trivts i det, jag har aldrig lärt mig knyta en slips ordentligt, jag har tagit en selfie med Carl Bildt och jag har efter alla dessa erfarenheter kommit fram till att jag helst inte arbetar på kontor i framtiden.

Kanelbulleliknelsen

En för snabbt upptinad kanelbulle som ligger och kokar i mikrovågsugnen efter trettio sekunder. Längst in i mitten är det fortfarande fruset och kallt.

Jag har alltid varit otålig med frysta kanelbullar. Jag är förhastad i mina slutsatser rent generellt, jag är utan tålamod och jag föredrar snabba lösningar framför att följa receptet i receptboken som tar minst sju gånger så lång tid.

Där jag drar fram går det undan, men det är fruset inuti, halvfärdigt och ofullbordat.

På bräcklig grund

Förr i livet var döden på sin höjd ett tragiskt livsöde i en sorglig film eller ett gråtmilt farväl av en åldrad släkting som dött en naturlig död. Men på senare tid har det skett flera dödsfall i min närhet, vänner och bekanta som plötsligt har gått bort.

Nu är döden istället något levande, något gripbart, något nära – ett tänkbart scenario. Det blottlägger på samma gång hur sköra vi är, hur bräckligt alltsammans är och hur sårbart livet är. Ena dagen kan man vara på blågult IKEA och äta varma kanelbullar, andra dagen kan man sitta i ett väntrum med vita betongväggar och få ett kallt dödsbesked.

Man får respekt för livet och för döden.

Tangentbordssamhället

Vi lever i ett tangentbordssamhälle. När vi upphörde att skriva för hand i skolan, när datoriseringen tog över på allvar, ändrade vi hela vårt tankesätt kring själva skrivprocessen. Förr formulerade vi våra meningar i huvudet så att de var färdiga när vi skrev ner dem på pappret. Nu skriver vi precis som vi tänker och kan dessutom unna oss att redigera meningarna ett oräkneligt antal gånger. Tankeprocessen och skrivprocessen är numera åtskilda.

Tangentbordssamhället är skoningslöst. Förutom att vi skriver allt fulare, skriver vi också allt sämre. Forskningen visar att barn som lär sig skriva med penna bättre memorerar bokstäver och ord. Det här lär ha sin grund i att hjärnan får gensvar från motoriken när vi skriver för hand.

Efter tangentbordssamhället kommer det verbala samhället. De röststyrda funktionerna i telefoner, datorer, bilar och på arbetsplatser kommer att ta över fullständigt. Då kommer tangentborden att vara något vi nostalgiskt blickar tillbaka på, medan handstilen finns bevarad på A4-ark på Historiska museet.

Telefonsamtal på Götgatan

Hon har vankat av och an i snart en timma nu. Jag tror att hon arbetar på Stories Götgatan men jag är långt ifrån säker på min sak. Hon har ett svart förkläde runt midjan men är i övrigt för tunt klädd för att existera i det här landet den här tiden på året, vilket tyder på att hon måste ha kastat sig ut i snöslasket när hon såg vilket namn som stod på displayen när det ringde. Jag har från min fönsterposition på fiket följt varje grimas och varje minspel i hennes ansikte. Under den knappa timmen som har gått har hon i skydd av skuggan från en närliggande byggnad både gråtit och skrattat.

Hon har vankat av och an i snart en timma nu. Jag undrar om hon kommer att ha träningsvärk imorgon.

The fish that got away

Aborren är Sveriges vanligaste fisk. Fiskar är en grupp vattenlevande ryggradsdjur som människan har ätit så länge det har funnits historier om oss att berätta.

På skolsköterskans rum på lågstadiet fanns en propagandistisk poster på väggen som förkunnade att fisk både är nyttigt och gott. Anledningen till att jag inte föredrar fisk i vuxen ålder är för att mamma serverade fiskgratäng med mandelflarn från Felix under stora delar av min uppväxt. Det var en gratäng som jag fann direkt motbjudande. Jag visste inte då att just det intrycket av fisk skulle bli bestående och komma att “spilla över” på mitt omdöme om fisk i allmänhet.

Hade jag vetat det, hade jag vänligt men bestämt tackat nej till hennes serveringsförslag.

Det finns en sorts fisk som vare sig är nyttig eller god. I andra sammanhang är “fisk” ett begrepp som beskriver relationen mellan dig och någon du stött på under din livstid men aldrig fick ett fast grepp om och inte heller kan släppa ur tankarna. The fish that got away.

Alla har en fisk, man vet kanske bara inte om man har träffat på den än. Det finns också de som går runt en hel livstid och är någons fisk utan att någonsin få veta det.

I andra fall kan man vara mycket väl medveten om att man har en fisk och vem det är. Trots att man har ett stabilt förhållande och barn, vet man att man aldrig kommer att kunna säga nej till sin fisk om den visar upp sig tjugo år senare och ”vill försöka igen”.

Livsfrågor på Folkets kebab

Kvart över tre på lördagsnatten spärrade han upp ögonen och höjde sitt pekfinger för att påkalla omvärldens uppmärksamhet. Lika rödögd som berusad utbrast han häftigt och sluddrande på målet: ”Livet ska vara som en kebabtallrik. Det ska vara proteinrikt kött, nyttig sallad och syndig vitlökssås. Man ska hitta sin egen kombination av sunda vanor och destruktiva beteendemönster. Det ska vara balans mellan den omedelbara driftstillfredsställelsen och det förnuftsmässiga, det eftertänksamma hos oss människor.”

Jag förstod att det här var ett av hans berömda ögonblick och lyssnade därför noggrant.

Någons bluff

Om man redan är stressad till tunnelbanan och är nära på att börja småjogga, hjälper det inte direkt att få syn på någon som springer i full panik mot samma destination. Då tänker man att personen framför har bra koll på avgångstiderna och springer för att det verkligen är bråttom. Det gör att man själv börjar tokspringa.

Väl framme vid slutdestinationen inser man att det är hela tre minuter kvar till tåget avgår och att personen som började springa bara var en bluff. Runtomkring en står andra resenärer och pustar ut med händerna på knäna. Då slås man av insikten man själv är en bluff som sprang, någon annans bluff.