På bräcklig grund

Förr i livet var döden på sin höjd ett tragiskt livsöde i en sorglig film eller ett gråtmilt farväl av en åldrad släkting som dött en naturlig död. Men på senare tid har det skett flera dödsfall i min närhet, vänner och bekanta som plötsligt har gått bort.

Nu är döden istället något levande, något gripbart, något nära – ett tänkbart scenario. Det blottlägger på samma gång hur sköra vi är, hur bräckligt alltsammans är och hur sårbart livet är. Ena dagen kan man vara på blågult IKEA och äta varma kanelbullar, andra dagen kan man sitta i ett väntrum med vita betongväggar och få ett kallt dödsbesked.

Man får respekt för livet och för döden.

Tangentbordssamhället

Vi lever i ett tangentbordssamhälle. När vi upphörde att skriva för hand i skolan, när datoriseringen tog över på allvar, ändrade vi hela vårt tankesätt kring själva skrivprocessen. Förr formulerade vi våra meningar i huvudet så att de var färdiga när vi skrev ner dem på pappret. Nu skriver vi precis som vi tänker och kan dessutom unna oss att redigera meningarna ett oräkneligt antal gånger. Tankeprocessen och skrivprocessen är numera åtskilda.

Tangentbordssamhället är skoningslöst. Förutom att vi skriver allt fulare, skriver vi också allt sämre. Forskningen visar att barn som lär sig skriva med penna bättre memorerar bokstäver och ord. Det här lär ha sin grund i att hjärnan får gensvar från motoriken när vi skriver för hand.

Efter tangentbordssamhället kommer det verbala samhället. De röststyrda funktionerna i telefoner, datorer, bilar och på arbetsplatser kommer att ta över fullständigt. Då kommer tangentborden att vara något vi nostalgiskt blickar tillbaka på, medan handstilen finns bevarad på A4-ark på Historiska museet.

Telefonsamtal på Götgatan

Hon har vankat av och an i snart en timma nu. Jag tror att hon arbetar på Stories Götgatan men jag är långt ifrån säker på min sak. Hon har ett svart förkläde runt midjan men är i övrigt för tunt klädd för att existera i det här landet den här tiden på året, vilket tyder på att hon måste ha kastat sig ut i snöslasket när hon såg vilket namn som stod på displayen när det ringde. Jag har från min fönsterposition på fiket följt varje grimas och varje minspel i hennes ansikte. Under den knappa timmen som har gått har hon i skydd av skuggan från en närliggande byggnad både gråtit och skrattat.

Hon har vankat av och an i snart en timma nu. Jag undrar om hon kommer att ha träningsvärk imorgon.

The fish that got away

Aborren är Sveriges vanligaste fisk. Fiskar är en grupp vattenlevande ryggradsdjur som människan har ätit så länge det har funnits historier om oss att berätta.

På skolsköterskans rum på lågstadiet fanns en propagandistisk poster på väggen som förkunnade att fisk både är nyttigt och gott. Anledningen till att jag inte föredrar fisk i vuxen ålder är för att mamma serverade fiskgratäng med mandelflarn från Felix under stora delar av min uppväxt. Det var en gratäng som jag fann direkt motbjudande. Jag visste inte då att just det intrycket av fisk skulle bli bestående och komma att “spilla över” på mitt omdöme om fisk i allmänhet.

Hade jag vetat det, hade jag vänligt men bestämt tackat nej till hennes serveringsförslag.

Det finns en sorts fisk som vare sig är nyttig eller god. I andra sammanhang är “fisk” ett begrepp som beskriver relationen mellan dig och någon du stött på under din livstid men aldrig fick ett fast grepp om och inte heller kan släppa ur tankarna. The fish that got away.

Alla har en fisk, man vet kanske bara inte om man har träffat på den än. Det finns också de som går runt en hel livstid och är någons fisk utan att någonsin få veta det.

I andra fall kan man vara mycket väl medveten om att man har en fisk och vem det är. Trots att man har ett stabilt förhållande och barn, vet man att man aldrig kommer att kunna säga nej till sin fisk om den visar upp sig tjugo år senare och ”vill försöka igen”.

Livsfrågor på Folkets kebab

Kvart över tre på lördagsnatten spärrade han upp ögonen och höjde sitt pekfinger för att påkalla omvärldens uppmärksamhet. Lika rödögd som berusad utbrast han häftigt och sluddrande på målet: ”Livet ska vara som en kebabtallrik. Det ska vara proteinrikt kött, nyttig sallad och syndig vitlökssås. Man ska hitta sin egen kombination av sunda vanor och destruktiva beteendemönster. Det ska vara balans mellan den omedelbara driftstillfredsställelsen och det förnuftsmässiga, det eftertänksamma hos oss människor.”

Jag förstod att det här var ett av hans berömda ögonblick och lyssnade därför noggrant.

Någons bluff

Om man redan är stressad till tunnelbanan och är nära på att börja småjogga, hjälper det inte direkt att få syn på någon som springer i full panik mot samma destination. Då tänker man att personen framför har bra koll på avgångstiderna och springer för att det verkligen är bråttom. Det gör att man själv börjar tokspringa.

Väl framme vid slutdestinationen inser man att det är hela tre minuter kvar till tåget avgår och att personen som började springa bara var en bluff. Runtomkring en står andra resenärer och pustar ut med händerna på knäna. Då slås man av insikten man själv är en bluff som sprang, någon annans bluff.

Bihålorna och verkligheten

Förut trodde jag att bihålorna var små håliga utrymmen under armarna. Jag trodde det av två orsaker: dels för att jag föreställde mig hålen lika små som storleken av ett bi, dels för att ordet bihåla och armhåla påminner om varandra.

Jag hade länge en förvirrad föreställning om att bihåleinflammation innebar nedsatt rörelseförmåga i armarna, att de blev svullna och tunga. Det var därför jag aldrig förstod varför man skulle luta sig framåt för att undersöka om man har bihåleinflammation.

Det hjälpte inte mig heller i mitt diagnostiserande att jag aldrig själv har drabbats av bihåleinflammation. Då hade jag fått en helt annan, om än ofrivillig, insyn i och förståelse för bihålornas anatomi.

Nu i efterhand inser jag att mina gissningar var vilda, kanske rentav bisarra och vilade på i stort sett verklighetsfrämmande antaganden.

Nakna tankar

Tankarna som kommer till en innan man somnar, det är de renaste tankarna.

De okonstlade tankarna av skam och ånger, av sorg och saknad är omöjliga att finta bort. När de kryper upp jämte en i sängen är man för trött för att putsa till dem, och det är för tyst i rummet för att spela upp andra tankar som kan tänkas överrösta dem. Man är så naken inför sig själv då, att varje tillrättaläggande avslöjas direkt.

I Malou efter tio intervjuade de idag en vuxen man som när han var 15 år gammal såg sin mamma bli mördad av pappan i familjen – ett brott som pappan sedan tvingade honom att ta på sig skulden för. I Malou efter tio berättade han om hur svårt det hade varit att lägga sig om kvällarna på behandlingshemmet och samtidigt hålla sanningen om mordkvällen inom sig. Det ger perspektiv.

Någon sade någon gång att bödlarna i Hitlers Tredje Rike fruktade en sak över allt annat: tankarna före läggdags. Då var de själva med minnet av sina illdåd, och då kom skuldkänslorna. Därför är tankarna som kommer till en innan man somnar också de viktigaste tankarna.

Klassens timma

För tjugo år sedan var året 1997 och mitt åttaåriga jag hade just funnit det tyska technobandet Scooter. Jag och några klasskompisar anmälde oss till ”Klassens timma” flera veckor i rad. I ett nedsläckt klassrum stod vi på borden och spelade våra favoritlåtar så högt att luktsuddigummen fick gåshud. Kompisarna spelade på imaginära synthar och jag mimade för allt jag var värd. I våra säckiga vindjackor, svarta jeans och oljefärgade solglasögon hoppade vi epileptiskt till den ryckiga musiken och tyckte att vi var världens coolaste åttaåringar.

Sedan tände någon ljuset och sade att ”Klassens timma” var över. Då återgick vi till att vara bortskämda kids från de sömniga villakvarteren i Sveriges regnigaste stad. Aldrig kändes väl pulsen från de tyska technoklubbarna längre bort än när vi tog av oss solglasögonen då.

Smörgåsen och margarinet

Först idag kom insikten till mig, att smörgåsmargarinet inte bara ger smörgåsen sin feta, lätt tempererade och saftiga karaktär, utan även fungerar som ett sammanbindande medel när det appliceras på ett torrt toastbröd eller luftiga limpsmörgåsar. Utan margarinet skulle väldigt många smörgåsar runtom i världen falla isär och gå förlorade.

Det är klart att smörgåsmargarinet, när det används på ett vårdslöst sätt, kan vålla enorma skador på smörgåsarna. Även den mest sammanhållna mackan kan ta stor skada av ett för hårt margarin. Men så är det väl med över huvud taget med allt vi människor befattar oss med. Fel använt är till och med äggulor livsfarligt för oss, som annars har en helt oumbärlig funktion i tillredningen av pannbiffar.