Smörgåsen och margarinet

Först idag kom insikten till mig, att smörgåsmargarinet inte bara ger smörgåsen sin feta, lätt tempererade och saftiga karaktär, utan även fungerar som ett sammanbindande medel när det appliceras på ett torrt toastbröd eller luftiga limpsmörgåsar. Utan margarinet skulle väldigt många smörgåsar runtom i världen falla isär och gå förlorade.

Det är klart att smörgåsmargarinet, när det används på ett vårdslöst sätt, kan vålla enorma skador på smörgåsarna. Även den mest sammanhållna mackan kan ta stor skada av ett för hårt margarin. Men så är det väl med över huvud taget med allt vi människor befattar oss med. Fel använt är till och med äggulor livsfarligt för oss, som annars har en helt oumbärlig funktion i tillredningen av pannbiffar.

Dessa fantasifoster

Jag kan inte sticka under stolen med att jag ibland fantiserar om att jag befinner mig i helt absurda situationer som antagligen aldrig skulle inträffa i verkligheten. Till fantasierna hör också att jag försöker prata mig ur de jobbiga situationerna – och det är själva pratet som är centralt för min fantasi.

Ofta rabblar jag de tänkte konversationerna högt för mig själv när jag är hemma i lägenheten och väntar på att pastavattnet ska koka upp. Jag kan till exempel inbilla mig att jag behöver förklara för någon som jag bara träffat fyra-fem gånger att jag nu, dessvärre, vill begära skilsmässa och det genast. Eller jag kan stjäla en scen ur en film, pausa precis innan scenen kommer och låtsas som att jag – och inte skådespelaren i filmen – förväntas säga en viss replik. Jag lägger mig även till med ett minspel och med gester som jag tror skulle passa min rollkaraktär bättre.

Inte sällan är det brutala och utmanande scenarion jag fantiserar om. Ibland skiljer jag mig, ibland driver jag in skulder, ibland hamnar jag i aggressiva diskussioner med min framtida körskolelärare och ibland håller jag högtravande advokatpläderingar i en amerikansk rättegångssal från 1950-talet.

Jag vet inte om den här fritidssysslan som jag ägnar mig åt är en del av någon akut sjukdomsbild, men det är spännande och underhållande och faktiskt helt harmlöst.

Pinsamheter

Ingenting är så pinsamt som när eleverna påpekar att man lämnat otydliga och motsägelsefulla instruktioner, kort efter att man skällt ut eleverna i klassen för att vara otydliga och motsägelsefulla i sina inlämningsuppgifter.

Ingenting är så pinsamt som när någon säger sin gamla partners namn till sin nya partner.

Ingenting är så pinsamt som när någon sträcker fram knytnäven för att hälsa samtidigt som man nickhälsar på samma person.

Ingenting är så pinsamt som när man försöker justera sitt misstag genom att försöka hälsa knytnäve mot knytnäve i efterhand och personen redan är på väg därifrån.

Blip-blop

En gång berättade en indisk krögare på Hornstull för mig att han hade en son som hette ”Blip-blop” (ska uttalas med indisk accent). Han förstod inte alls det roliga och tyckte jag var dum som skrattade.

Min allra första dikt

Det här är den första dikt jag kan minnas att jag har skrivit. Året var nog 2004?

Jag vill följa dig
varendaste steg du tar
Jag vill finnas med
i dina drömmar.
Jag vill känna mer
än bara doften av dig
Och jag vill vara något mer
än bra att ha

Vill du följa mig den vägen tillbaks
eller var det bara något impulsivt som sas

Vill du låta mig finnas med
I ditt förflutna
som en skön tid
att sakna

Eller finns jag bara här
som något drömmarna lämnat kvar
som du aldrig
vill ska vakna

Mitt trotsiga tonårsjag

När jag var femton ville jag vara tandpetarsmal, ha beniga axlar och utstickande höfter och se obrydd och punkig ut, precis som Joakim Thåström gjorde en gång i tiden. Jag ville att det skulle finnas så många likheter som möjligt mellan mig och min stora idol och jag ville att det skulle märkas så till den milda grad att någon mindre talför elev i klassen, som jag knappt pratade med annars, skulle känna sig tvungen att hugga tag i mig i skolkorridoren och säga: ”Du är så väldigt lik den där punklegenden, vad är det han heter nu igen… Thåström! Just det, så heter han. Ni kör lite samma stil.” Men det enda som märktes var mina hopplösa ansträngningar.

När jag blev sjutton eller arton ville jag plötsligt inte alls se ut så eller framstå som obrydd. Jag ville däremot se tuff ut, men nu ville jag även se stark och anständig ut. Jag visste inte hur man gymmade men jag köpte ett gymkort och började gymma. Att vandra runt i gymmet kändes som att trampa runt på en ny planet i rymden. Jag började äta kyckling och ris och tog så stora portioner att mamma trodde att jag fått ”en ätstörning fast åt andra hållet den här gången”. De nitarförsedda jackorna som jag fäst säkerhetsnålar i, trots att de inte var trasiga, byttes ut mot sportiga jackor som för en gångs skull både var rena och hela. Men återigen lurade jag inte någon annan än möjligen mig själv. Aldrig är väl personlighetsförändringar så definitiva som när man till och med lägger sig till med nya svordomar. Nya frisyrer och kläder är en sak, men uppdaterade svordomar är något annat, något större.

Någonstans mitt emellan de två extrema lägren hade jag en period när jag istället ville se ut som en svårfångad popkille. Då gällde det att ha stor svart lugg, svarta stuprörsbyxor och t-shirtar med otydbara budskap som bara en eller högst två andra i skolan förstod. Till den livsstilen var det även viktigt att inbilla sig att man mådde ganska dåligt. Ångesten var mer en attityd än ett faktiskt tillstånd på den tiden.

Det är märkligt hur idealen svänger. Innan jag blir fyrtio är jag säker på att jag har ändrat mig igen. Vad mina ideal är just nu? Jag vill vara mig själv, men det slutar med att jag blir någon annan. På så sätt är allting som vanligt. Man letar oupphörligt och jämt.

Lärarlivet möter agentlivet

Ungefär en gång i månaden händer det att jag plötsligt avviker från en cykelbana, gångbana, lokalbuss, tunnelbanevagn eller byter butik i en galleria om jag får syn på och förutspår ett ansträngt möte med någon som jag, i min roll som lärare, gett kursbetyget ”F”.

Eftersom jag är ny som lärare är också denna erfarenhet ny för mig, men på samma gång är det spännande. Att behöva göra plötsliga förändringar i sitt tidigare så invanda rörelsemönster skulle också, om man använder fantasin en smula, kunna vara ett tecken på att man efter tjugo års väntan äntligen blivit hemlig superagent. Som en följd av det behöver man vidta försiktighetsåtgärder som till exempel plötsliga avvikelser i kollektivtrafiken. Någon kanske faktiskt har för avsikt att avrätta en med sniper från ett närliggande hustak eller så.

Kärlek enligt Khemiris romankaraktärer

Fyra perspektiv på kärlek anläggs i Jonas Hassen Khemiris nya roman ”Allt jag inte minns”.

Här följer de i nämnd ordning, i en så när på ordagrann återgivning:

Kärlek är en relation som hela tiden ger ökad avkastning. Som ett jävligt bra bankkonto, men inte som ett konto i en storbank utan i en liten, specialiserad nishbank. Men i och för sig finns inga garantier i kärlek, så antagligen är det ett ganska dåligt bankkonto.

Kärlek är när någon annan är huvudperson i filmen om ens liv och man själv blir en bifigur och alla andra blir statister.

Kärlek handlar inte om att man är ”glad och känner sig lycklig”. Kärlek är att lida och ha ont och må illa och samtidigt vara redo att ge upp allt för personen – allt!

Kärlek är när det som är soft blir extra soft för att personen som du är med är så pass soft.

Två decenniers självdestruktivitet

Självdestruktivitet är ett psykologiskt begrepp men det är också ett ord på femton bokstäver. Som en kuriosa i sammanhanget kan jag säga att jag tycker att själva ordet, självdestruktivitet, är behagligare att skriva än att uttala. Jag tror att det har att göra med ordets typografiska egenskaper mer än något annat.

Jag gissar att alla människor har självdestruktiva drag. Enligt Olof Rydén på NE.se har vi människor ägnat oss åt självdestruktiva beteendemönster i alla tider. Det ger ett visst stöd åt min gissning.

Innan man kan ta itu med sin egen självdestruktivitet måste man först och främst medge det själv, att man agerar som man gör för att man är självdestruktiv och inte för att man är ovanligt äventyrslysten eller obetänksam. Att göra det – att indirekt medge att man mår dåligt – kan uppfattas som ett tecken på svaghet, nästan som om man vore självdestruktiv, men det förhåller sig snarare tvärtom.

Det finns en enda låt som har en klart lugnande effekt på mitt mående och det är Robbie Williams ”Feelings”. Anledningen till det är naturligtvis helt ointressant för utomstående, men det har att göra med mitt första minne av ett självdestruktivt beteendemönster. Jag var i Mallorca med familjen, men själv just då. Jag morgonjoggade på en ändlös strand utan skor och hade ångest upp över öronen när jag satte på nämnda låt. När låten spelades upp sjönk ångesten ned till fotknölarna. Det gör den alltid när jag sätter på den låten.

Jag vill nu på samma gång ta avstånd från Robbie Williams musik och medge att jag ibland, i situationer som jag så här i efterhand kan tycka var bisarra, fått för mig att mejla honom för att förklara att hans låt ”Feelings” haft en alldeles speciell betydelse för mig. Om jag har gjort det någon gång? Det är mellan mig och Williams.

Liljeholmen i januari

På tunnelbaneperrongen en eftermiddag i början av januari: En skröplig tant med krökt rygg, uppskattningsvis en och femtio lång, jagar efter en gubbe som hon tycks vara i sällskap med. Han är hennes definitiva motsats: ranglig och lång som en flaggstång i blåsväder.

Jakten som utspelar sig framför mig får mig att stanna upp. Hon tycks vilja honom något och det med en gång. Hon formar läpparna och gör sig på så vis redo för att börja prata, men hon lyckas inte få ur sig några ord. Han fortsätter således framåt med väldiga kliv och svajande överkropp, medan hon skyndar efter med betydligt raskare men mindre steg. Som en följd av längdskillnaden når hennes krafsande med händerna knappt upp till midjan på hans olivgrå duffel.

Efter någon minut gör hon sig sedd och hörd och han vänder sig om. Hon säger då något för mig ohörbart varpå de vänder på klacken. De gick visst åt fel håll, mot fel uppgång. Sedan försvinner de iväg från mig – som ett förvittrat sexvåningshus i trä jämte en minimalistisk enplansvilla i slow motion.