Kärlek enligt Khemiris romankaraktärer

Fyra perspektiv på kärlek anläggs i Jonas Hassen Khemiris nya roman ”Allt jag inte minns”.

Här följer de i nämnd ordning, i en så när på ordagrann återgivning:

Kärlek är en relation som hela tiden ger ökad avkastning. Som ett jävligt bra bankkonto, men inte som ett konto i en storbank utan i en liten, specialiserad nishbank. Men i och för sig finns inga garantier i kärlek, så antagligen är det ett ganska dåligt bankkonto.

Kärlek är när någon annan är huvudperson i filmen om ens liv och man själv blir en bifigur och alla andra blir statister.

Kärlek handlar inte om att man är ”glad och känner sig lycklig”. Kärlek är att lida och ha ont och må illa och samtidigt vara redo att ge upp allt för personen – allt!

Kärlek är när det som är soft blir extra soft för att personen som du är med är så pass soft.

Två decenniers självdestruktivitet

Självdestruktivitet är ett psykologiskt begrepp men det är också ett ord på femton bokstäver. Som en kuriosa i sammanhanget kan jag säga att jag tycker att själva ordet, självdestruktivitet, är behagligare att skriva än att uttala. Jag tror att det har att göra med ordets typografiska egenskaper mer än något annat.

Jag gissar att alla människor har självdestruktiva drag. Enligt Olof Rydén på NE.se har vi människor ägnat oss åt självdestruktiva beteendemönster i alla tider. Det ger ett visst stöd åt min gissning.

Innan man kan ta itu med sin egen självdestruktivitet måste man först och främst medge det själv, att man agerar som man gör för att man är självdestruktiv och inte för att man är ovanligt äventyrslysten eller obetänksam. Att göra det – att indirekt medge att man mår dåligt – kan uppfattas som ett tecken på svaghet, nästan som om man vore självdestruktiv, men det förhåller sig snarare tvärtom.

Det finns en enda låt som har en klart lugnande effekt på mitt mående och det är Robbie Williams ”Feelings”. Anledningen till det är naturligtvis helt ointressant för utomstående, men det har att göra med mitt första minne av ett självdestruktivt beteendemönster. Jag var i Mallorca med familjen, men själv just då. Jag morgonjoggade på en ändlös strand utan skor och hade ångest upp över öronen när jag satte på nämnda låt. När låten spelades upp sjönk ångesten ned till fotknölarna. Det gör den alltid när jag sätter på den låten.

Jag vill nu på samma gång ta avstånd från Robbie Williams musik och medge att jag ibland, i situationer som jag så här i efterhand kan tycka var bisarra, fått för mig att mejla honom för att förklara att hans låt ”Feelings” haft en alldeles speciell betydelse för mig. Om jag har gjort det någon gång? Det är mellan mig och Williams.

Liljeholmen i januari

På tunnelbaneperrongen en eftermiddag i början av januari: En skröplig tant med krökt rygg, uppskattningsvis en och femtio lång, jagar efter en gubbe som hon tycks vara i sällskap med. Han är hennes definitiva motsats: ranglig och lång som en flaggstång i blåsväder.

Jakten som utspelar sig framför mig får mig att stanna upp. Hon tycks vilja honom något och det med en gång. Hon formar läpparna och gör sig på så vis redo för att börja prata, men hon lyckas inte få ur sig några ord. Han fortsätter således framåt med väldiga kliv och svajande överkropp, medan hon skyndar efter med betydligt raskare men mindre steg. Som en följd av längdskillnaden når hennes krafsande med händerna knappt upp till midjan på hans olivgrå duffel.

Efter någon minut gör hon sig sedd och hörd och han vänder sig om. Hon säger då något för mig ohörbart varpå de vänder på klacken. De gick visst åt fel håll, mot fel uppgång. Sedan försvinner de iväg från mig – som ett förvittrat sexvåningshus i trä jämte en minimalistisk enplansvilla i slow motion.

Åsnor, får och människor

Möjligen finns det ett karaktärsdrag som är mer motbjudande än att bara vara åsneaktigt dum och fårskalligt korkad i största allmänhet: det skulle vara om man dessutom lider av en total brist på självinsikt. Inte bara uppvisar man då tecken på ett klent förstånd och ett svagt omdöme, man är även oförmögen att ta ansvar för sina handlingar och uttalanden – kanske framhåller man dem rentav som något eftersträvansvärt och ädelt.

Jag menar, det finns ju faktiskt de som har så pass mycket självinsikt att de, visserligen en smula skamset, kan medge att de inte är den vassaste kniven i lådan. Då tar man ju ändå någon form av ansvar, anser jag.

Trehundra yards från land

 

Den här dikten är från 2007. Jag vet att jag skrev stycket med isen när jag samma år var väldigt berusad och försökte lokalisera bussen hem, det var nog natten till annandagen och jag upplevde det som halt på Södra torget – inga jämförelser i övrigt.

Hela mitt kvarter är täckt i snö
De små legostöpta husen är gömda
En vindpust flyger tystnaden till mig
Jag ser min chans och tar den

Jag går ut i stormen och in i en annan
Väl på isen på den stora sjön
spränger jag snöhyddor i luften
Jag dansar mig synlig, dansar mig yr

I bergen skälver trädtopparna
Snön glittrar och jag är full, det är fritt fall
Jag är på väg mot ett mirakel
Om du bara ville öppna din mun

Du kan öppna dig för mig
Du får om du vill, du kan om du vill
Storma in i min själ
Komma lite närmare intill

Den svåra konsten att inte prokrastinera

Från en anteckning i min mobil från 2008:

”Jag träffar dig i kväll – och skjuter på fem betygsavgörande inlämningsuppgifter i naturkunskap och geografi. De är just nu mina livs största problem men när jag kisar med ögonen och lägger huvudet på sned tycks du vara den tillfälliga lösningen på allt.

Jag träffar dig i morgon igen.”

”Alla äter väl pasta”

Föreställ er alla de singlar i världen som inför den första pirriga dejten tänkte tanken ”Alla äter väl pasta” och som därför ringde och bokade bord på en italiensk restaurang.

Föreställ er också alla de som fick in en alldeles för gräddig Carbonara och motvilligt tryckte i sig hela rätten, trots att mättnadskänslan infann sig redan efter fem tuggor.

Föreställ er när samma nervösa och mätta singlar efter middagen satt på helspänn i en olivgrön IKEA-soffa hemma hos någon och försökte leda in samtalet på sex. Föreställ när de, fulla av förväntan, närmade sig varandra med tungorna och en i paret kräktes upp en del av maginnehållet i den andres mun.

Föreställ er den dåliga stämningen som måste ha uppstått. Allt man ville var att bjuda på en okomplicerad pastarätt och få hångla lite efter det.

Det här har inte hänt mig men någon måste det ju hänt någon gång, någonstans i något av världens alla hörn, föreställer jag mig.

”Kan man läsa juridik i Stockholm?”

Här kommer några elevcitat från veckan som gått.

En elev summerar höstterminens skolprestationer och säger hoppfullt: ”Jag är ju i alla fall duktig för att vara dålig i skolan”.

En annan elev när hon får höra att juristprogrammet finns i Stockholm: ”Vadå, kan man läsa juridik i Stockholm? Vad roligt. Då behöver jag ju inte göra slut med Erik.”

Något som kullkastar allt

När jag levde i ett tryggt och stadigvarande förhållande sökte jag efter ett mode som blott och bart upprätthöll stilen. Jag var ute efter att förfina vad jag uppfattade som en fungerande helhet.

Nu när jag har blivit singel, söker jag efter ett mode som kan tänkas ha en rent subversiv inverkan på min tillvaro och min person. Jag skiter i om det är gröna Lacostekrokodiler, gubbiga Ganttröjor eller enfärgade basplagg från HM – jag vill bara ha något som kullkastar allt.

Ögon jämsides med bron

Mitt tåg ankommer till Slussen när ett tåg på den andra sidan plattformen börjar tjuta och stänga om sig. Jag sitter och ser in i ögonen på en främling i det andra tåget när vi glider upp jämsides på bron mellan Slussen och Gamla stan. En liten upphetsad eldslåga tänds i mina ögon och jag tänker: mitt tåg åker snabbare än ditt.

Jag ler förnöjt åt det, jag rentav ser en tjusning i det och jag får en kick av farten – av omkörningen. Jag blir vild av tävlingsmomentet som uppstår, om än bara i mitt huvud.

Mitt tåg vann.

Sedan blev vi omkörda.