Frisören

Idag sjönk jag ned i en trött frisörstol på Södermalm utan att yppa ett enda ord. Jag hade drabbats av solsting och orkade inte öppna munnen för att förklara hur jag ville ha det. Av respektfull ömsesidighet, eller om det var på grund av bristande kunskaper i det svenska språket, sade inte min frisör heller någonting.

Efter fyrtio minuters rakning och klippning, som nog måste betraktas som fria påhitt och improvisationer, var hantverket fullbordat – det lät frisören mig förstå på sitt demonstrativa gestikulerande, som på samma gång stod för ett avsked. Jag överräckte honom två hundra kronor i kontanter och kunde inte med att avbryta vår perfekta, ljudlösa kommunikation för att be om några futtiga växelpengar, så jag vände på klacken och gick därifrån.

Om jag blev nöjd? Självklart.

Disciplinära rim

I klassrummet är det jag som ensam bestämmer.

I klassrummet är det jag som tålmodigt eleverna tämjer.

I klassrummet är det jag som snicksnackarna skrämmer, jag som i skolbänken drämmer, jag som den förmanande lärarrösten osäkrar och spänner, jag som den finniga tonårshuden griper tag i och klämmer.

Och det är då allvarskänslan sticker till i både fingertoppar, ben och akademikerhänder, då som maktbalansen plötsligt vänder, då som eleverna sina smutsiga klassrumssynder för mig bekänner och jag förnöjt slår mig ned och till församlingen följande råd översänder: ”Den som pratar mera, honom eller henne jag underkänner.”

Nu min lärarroll ni förhoppningsvis både sympatiserar med och känner.

Litet j

Jag avskyr hur man behandlar litet j. Om man ser på alfabetet utifrån ser det ut som om hon fallit genom golvet och slagit sig. Ingen har någonsin hjälpt henne upp, hon sitter fast med halva kroppen kvar i parketten, genomborrad av fotsbreda golvplankor och dinglar med fötterna.

Litet j överlever, men hon lever inte.

Kärlek som koncept

Det var på vägen till Mariatorget som jag bekände för Martin att jag var förälskad i Lovisa. Lovisa var i sin tur förblindad av kärlek till Martin, det visste jag. För henne var Martin allting. Martin sade då något till mig som jag har kommit att sätta stort värde på senare i livet, för att det var så träffsäkert formulerat:

Jag kan önska att jag kände detsamma för henne, men det gör jag inte. Det vore bekvämt om det vore fallet. Vi träffas ju jämt och har samma intressen. Däremot är jag nog kär i själva idén om oss två. Vi hade passat ihop – det kan man åtminstone tro på håll. Det har faktiskt hänt att jag dagdrömt om oss två som ett koncept. Jag har alltid velat ha en flickvän som henne, det hade varit så praktiskt på så många nivåer, och jag vet att vi hade utgjort en perfekt värld. Men hon är dessvärre ingenting för mig, jag är inte attraherad, inte det allra minsta.

Några år senare är Martin fortfarande olyckligt kär i konceptet.

Ögonblick som kunde ha förändrat våra liv

Det är lätt att bli cynisk. Som den uttråkade vakten i babylå väktarskjorta vid entrén till Åhléns City som ser ut att avsky sitt jobb. Man kan bli cynisk för mindre, tänker han.

Ibland är man så cynisk, att rent subversiva ögonblick i ens liv förgås, ögonblick som  kunde ha kullkastat allt om man bara hade uppfattat dem rätt. Det finns en förmåga som vi människor besitter, och som vi kan utveckla i all evinnerlighet, som går ut på att lära sig uppfatta och registrera de där tillfällena i livet då människor omkring oss visar att de faktiskt bryr sig. Ofta fungerar den där förmågan dåligt hos oss. Ibland fungerar den inte alls. Det kan vara en uppriktig omtanke (”Hur mår du?”) som vi tar för en artighet eller en betänksam komplimang (”Ditt ansikte förändras helt när du ler”) som vi tror är en förklädd förolämpning. Alla de där orden som trillar ur munnarna på våra medmänniskor, slumpmässigt tror vi, kan i själva verket vara en inbjudan till ett samtal eller sammanhang som vi annars inte skulle ha kommit i närheten av.

Jag tittar länge på den uttråkade vakten i babyblå väktarskjorta vid entrén till Åhléns City och tänker: le lite då. Och plötsligt skrattar han till. I tysthet förstås, nästan rodnande.

Ibland finns det där, allt det du vill se.

Bögnoja

Det har blivit ett jävla liv om att jag har ett rosa mobilskal med Hello Kitty-katter på. Visst kan det tyckas lustigt, men själva inköpet av skalet var inte tänkt som något socialt experiment eller så, jag kan bara konstatera att reaktionerna och kommentarerna de senaste veckorna tyder på att det finns en påtaglig bögnoja i min absoluta närhet.

Kan då tillägga att det är eleverna som har stått för det positiva gensvaret medan de jämnåriga respektive den äldre generationen menande höjt på ögonbrynen och ifrågasatt om en kille verkligen ska ha rosa skal till sin telefon.

Fan, nu åkte jag för långt med tunnelbanan.

Senaste nytt

Godkväll.

I Skåne län drabbas skolorna av tre inbrott om dagen. Märk väl: inbrott, inte stölder. Det är många.

I Stockholm pågår förberedelserna inför Eurovision. En medelålders svensk man tittar in i tevekameran och förklarar stolt att han tagit ut två veckors semester för att få vara oavlönad volontär på Eurovision. Två veckors semester. Oavlönat. Mannen lider av vad Marx skulle ha kallat falskt medvetande.

I mitt liv förekommer en katt som dricker svart kaffe från ett litet fat. När jag sluter ögonen kan jag se samma katt sitta och sörpla sitt kaffe vid ett träbord i en nyproducerad lägenhet i Hammarby Sjöstad och hummande läsa Kultur-delen i Dagens Nyheter.

Nu över till vädret.

Dumma saker jag gjort nykter

En gång lyssnade jag på Sias låt ”Cheap Thrills” i två dygn i sträck utan några egentliga avbrott. Min flickvän tillika sambo fick en panikattack för att jag inte kunde sluta lyssna på den. Till historien hör att jag givetvis avskyr låten nu. Slutledning: Mitt liv hade varit fullkomligt även utan de där två dygnen.

En gång åt jag 32 ägg i skolmatsalen på Bäckängsgymnasiet. Det var någon form av tävling och jag ställde upp, dumdristig som jag är.

En annan gång, ungefär samtidigt i min karriär, åt jag över 30 clementiner på en svensklektion. Skolan hade just förbjudit förtäring av samtliga livsmedel i klassrummen – utom frukt. På rent jävulskap tänkte jag utnyttja detta kryphål för att störa undervisningen i största möjliga mån. Sagt och gjort, jag tog med mig två gigantiska påsar med clementiner till lektionen och påbörjade ett gigantiskt berg av clementinskal på bänken. Det ska sägas att det här clementinskalsberget var mycket estetiskt tilltalande.

En gång för inte så länge sedan åt jag världens starkaste korv – Harakirikorven i Gamla stan. Efter några tuggor började jag att hicka. Hickan var ohejdbar, ett tecken på att kroppen sa nej även om huvudet sa ja. Fick även andningssvårigheter. När jag hade lagt ifrån mig korven – jag åt kanske nära på hälften – tänkte jag tankar som ”Men det här var väl inte så himla farligt ändå” och ”Okej, det var det”. Det skulle jag inte ha gjort. Det kom mer.

När jag gått hundra meter från korvkiosken började jag yra. Synen blev bokstavligt talat suddig. Benen vek sig under mina sjuttiofem bolivianska kilon och jag var tvungen att sätta mig ner. Från maggropen och uppåt började då en smärta ta vid som jag aldrig har känt tidigare. Jag har aldrig känt att jag velat avsluta mitt liv, men där och då var det just vad jag sa till mina vänner som följt med mig. De stod vid min sida när jag låg på kullerstenarna och spydde. Till och med spyan brändes som färsk chili på den sköraste av tungor.

Det åkte förbi bilar med ungdomar som filmade mig med sina mobiltelefoner. Mitt i allt behövde jag även gå på toa och var då, enligt säkra uppgifter, väldigt nära på att ramla i vattnet på grund av min skakiga hållning. Ja, jag skakade av smärta. Och ja, jag kissade på mina skor men vet ni? Just då var det mitt minsta problem.

The rest is, as they say, history. Sensmoralen av allt detta? Lyssna gärna på Sia, ät hur många ägg och clementiner du vill men smaka aldrig Harakirikorven i Gamla stan.

Inbrott igen

Med hög feber gjorde jag idag inbrott i min egen bostad via ett köksfönster. Detta för att jag låst ute mig själv när jag var i tvättstugan och hade ett extremt pressat tidsschema.

Senaste gången jag gjorde mig skyldig till den här typen av kriminella beteende var i sjuan på högstadiet när jag slet upp en sovrumsdörr på min allra första lunchrast (känslan var obeskrivlig, både att få röra sig utanför skolans område på rasten och att göra inbrott, trots att det var hos en själv). Var då sugen på Hönökakepizza och tänkte inte låta något i världen stoppa mig.

Levande i dina armar

Slänger mig hänsynslöst fram, i skottlinjen och spelar död
Ligger där bara, andas pollen
Väntar där bara, tills du kommer förbi med hundarna och upptäcker mig
Kom in under mig med dina händer
Prata vänligt till mig och ställ mig upp

Du flyttar på dem som står i publikhavet så att jag ska se
Jag önskar att jag kunde göra det jag ser att andra gör
Jag önskar att jag kunde röra vid det jag hör
Ibland säger du andra kvinnors namn när vi älskar
Men det gör inget
Du kommer alltid under mig med dina händer
när jag kastar mig fram död

Jag är levande i dina armar