Har vi kontroll över vårt beroende?

Å ena sidan, att som social varelse bli accepterad och känna sig behövd av andra sociala varelser är, precis som för miljontals år sedan, grundläggande för det sociala samspelet, för att gruppen, flocken, arten, ska fungera och utvecklas. 

Å andra sidan, sättet vi reagerar på kändisarnas liv när det presenteras för oss i våra sociala medier, avunden som då letar sig in i våra blickar, har vi kontroll på det? I och med globaliseringen och digitaliseringen, som är relativt nya fenomen, purunga sett i relation till vår arts historia, sköljer nu en tsunami av förebilder och berättelser om framgång över oss, som många av oss inte klarar av. Vi kan lura oss att tro att vi är starka och självständiga men inför reklampelarna i tunnelbanan mjuknar vi snabbt, avundas ibland, skäms ibland, och så fort tankarna eller konversationerna gör ett uppehåll faller blicken på de retuscherande ansiktena och vi blir bräckliga, små, svaga, fåfänga, lätta att förföra, lätta att förstöra.

Jag tror att vi långt ifrån har kontroll över vad innehållet, bilderna och berättelserna, i kändisprogrammen och Instagramkontona har för effekt på oss. Att vi, eller i alla fall somliga av oss, är beredda att gå nästan hur långt som helst för det där erkännandet, klicken, liksen, är inte det en evolutionär svaghet? Bekräftelse är viktigt, men också oviktigt, vårt behov av den har tagit människan ända hit, men måttstockarna har blivit skeva, extrema.

Dukar vi inte under av klimatförändringarna, dukar vi under av inre stress. Jag tror inte vi kommer att märka det förrän det är försent, som vanligt. Utvecklingen går så snabbt och vi är mitt i den. Även om det finns gott om debattörer och forskare som försöker höja ett varningens finger för att vi inte ska spegla oss för mycket i kändisarnas omsorgsfullt redigerade verklighet, kommer vi att vara för insyltade i allt när vi fullt ut inser faran i det. Kanske är vi redan för beroende för att kunna lösgöra oss?

Ut i arbetslivet igen

Det är soligt den sjunde augusti trots att meteorologerna har lovat regn. De ljuger, alltså är allt som vanligt. Men det gör inget att de ljuger, som vanligt.

Det är en vecka kvar på semestern och jag har gått ner i varv,  gått ner i vikt, gått in i mig själv men inte ut, aldrig ut, halva kroppen ligger flämtandes på land, strandad tycks det som, den andra halvan stirrar tomt framåt, inåt, sovande och sömnlös på samma gång, jag behöver vakna till, jag behöver krångla mig upp på land hela jag, jag behöver komma upp, hitta ut, hitta fram, hitta till ett dansgolv, hitta värmen, bli full och efteråt äta salt och fet mat, så att jag orkar hem och in i sömnen, upp ur sängen och ut i arbetslivet, igen.

Kokkonsten och hjärnan

Onsdag lunch, en rejäl laxbit, varmrökt, till det potatis, färsk och rykande, och jag tänker hur tursamt var det inte ändå, att vi för ett par miljoner år sedan lärde oss tillaga maten genom att hetta upp den, så att vi idag slipper äta maten rå, så att våra magar slipper arbeta fullt lika hårt med att smälta den som för miljoner år sedan, så att vi kan äta asiatisk lunchbuffé och sedan träna på gym ett par timmar senare istället för att spendera resterande vecka i horisontellt läge som nylunchade lejon på en savann, så att vi kan skära maten i snygga prydliga tärningsformade bitar med våra moderna bestick och se någorlunda civiliserade ut medan vi äter, kalla det en konst att tillaga maten, ”kokkonst”, så att vi kan förfina teknikerna, sjuda, tranchera, bräsera, flambera, och tävla i kockprogram på teve.

Förresten tror jag inte att jag hade pallat äta rått kött, jag som är så känslig för blod, det hade blivit rötter för hela slanten. Och hade jag varit en förhistorisk människa hade mina köttätande vänner snabbt skaffat sig ett ansenligt evolutionärt försprång, med tanke på alla de näringsämnen som finns exklusivt i kött och som jag inte hade kunnat ersätta med Apotekets vitamintillskott för vegetarianer som lanserades först några miljoner år senare. Mina förhistoriska vänner hade dragit ifrån mig, inte minst i fråga om intelligensen, eftersom hjärnans storlek blev både större och skarpare i och med den tillagade matens epok.

Mina förhistoriska barn och deras förhistoriska barn och barnbarn hade fått det tufft i konkurrensen mot mina förhistoriska köttätande vänner. Det hade varit ren utklassning, spel mot ett mål, stor köttig och förnuftig hjärna mot liten vegetabilisk och primitiv hjärna. Det var tur att vi lärde oss hetta upp maten. Det hade gått åt helvete annars, för alla, men inte minst för mig, jag som är så känslig för blod, det hade blivit rötter för hela slanten.

Ingen slåss för dem längre

I rulltrappan tänker jag på alla bokmanus, pjäser och dikter som refuseras, en gång, två gånger, tio gånger, varpå författaren, pjäsförfattaren, poeten till slut ger upp, byter bana, skolar om sig, lägger om hela sin personlighet, anmäler sig till ett lopp, blir en matbloggare och struntar i den där författardrömmen, stänger ned hela verkstaden i hjärnan som förr producerade romanidéer och repliker på löpande band. Ja, många av de där idéerna var kanske skräp, var för skruvade, för fega, för djärva eller hade tänkts av någon annan redan, visats på scen förr, före du var född – men alla de goda idéerna, då?

I rulltrappan tänker jag på alla bokmanus, pjäser och dikter som aldrig hittade hem till någon, som är kvar i sina boningar, sina kvarter, de springer runt till varandra om kvällarna, hänger i en lusangripen soffa hos någon och zappar rastlöst mellan kanalerna i digitalboxen och frågar sig varför de inte fick komma därifrån, till något större och bättre, varför deras skapare övergav dem, varför skaparen inte slogs för dem, varför de inte var värda att slåss för, varför de blev kvarlämnade, varför ingen gav dem en chans att få visa upp sig.

I rulltrappan tänker jag på alla bokmanus, pjäser och dikter som inte vet sitt eget värde. Som kunde ha blivit något, pekat ut en ny riktning för samtidskonsten. Men nu ligger de på romankonstens kyrkogård och viskar till varandra att de ska ta revansch i nästa liv, med en ny skapare, som vågar slåss för dem och så småningom ställas inför en publik som ska förstå dem, acceptera dem, omfamna dem, älska dem.

Det är inte du, det är jag

För att inte framstå som elak när du ringer säger jag att jag är fullbokad, igen. För att jag inte vågar säga som det är, att jag inte har lust att ses. Ja, jag vet, så typiskt va’, min enda lediga dag denna vecka och så ska jag hjälpa polaren att flytta, men du, vi kör en annan dag, säger jag och låter som en PT på ett gym, och du försöker snart igen, och när du ringer för andra gången i veckan får du samma svar av mig, uppbokad även denna gång, inte flytthjälp däremot födelsedagskalas, typiskt va’. 

Jag måste hitta en bättre strategi. Jag måste hitta sysselsättningar som är erkända som undanflykter, som fotbollsträning och kvällsjobb, ”sorry, knegar då”, ”sorry, det är en viktig träning”. Med min nuvarande taktik blir jag ju elak även när jag inte vill vara elak. För du uppfattar det som att jag inte vill hänga med just dig, att det är något fel på dig, att du har sagt något klumpigt, kanske något rasistiskt; att mina undanflykter i andra änden av telefonen är mitt sätt att säga att du har passerat en gräns. Att vi inte kan vara vänner längre. Men så är det ju inte! Jag vill bara vara själv!

Jag avvisar alla som ringer mig, hela mänskligheten, för det mesta i alla fall. Ta det inte personligt, det är inte personligt, det är inte som du tror, jag vill bara inte hänga, med någon, utom med mig själv. Men vem fan säger det, att man bara vill vara själv, vem säger det rakt ut, att man vill bli lämnad ifred, vill få tänka själv, vem medger det, är så öppen, naken och ärlig med andra? Alla är så raka – kanske du invänder, med sina vänner är man så uppriktig, för vänner har ju goda avsikter och vill en väl. Jag har inte så många sådana vänner tror jag, som skulle acceptera att jag dissade en öl, en bio och ett bad i Långholmen samma vecka för att jag vill läsa färdigt boken jag börjat på och fastnat för. Eller kanske har jag visst sådana vänner? Kanske är det bara jag som ser på relationerna på ett skevt sätt.

Kanske är det ljugandet jag stör mig på, att alltid behöva tänka ut en rimlig undanflykt när telefonen ringer, kanske är det bara själva ögonblicket då jag lanserar lögnen som tar emot.

Ibland tänker jag att jag sakta förgör mina relationer genom att jämt eller i varje fall ofta vara uppbokad, fulltecknad, men framför allt tänker jag och oroar mig för att jag kanske även lämnar ärr i deras självbild, att mina undanflykter slår upp små sår i deras självkänsla som snart börjar vara och lukta. De stackarna sniffar i luften och tror sig känna igen den unkna lukten av att inte vara så eftertraktade som kompisar som de tror att de är. 

Men det är inte ni, det är jag.

Apelsinkladd

Här sitter jag i vardagsrummet och försöker äta apelsin. Efter flera aggressiva utfall mot apelsinen ger skalet till slut vika, men jag får apelsinsaft i hela ansiktet och på skjortkragen. För 25 miljoner år sedan slutade vår kropp producera egen C-vitamin. Vi har alltså en gen för egentillverkning av denna vitamin, men tillförseln är strypt sedan 25 miljoner år tillbaka i tiden.

På samma tema kan nämnas att vi de senaste 7000 åren har lärt oss att dricka mjölk i vuxen ålder, dvs. vi har utvecklat en gen som gör det möjligt för oss att bryta ner mjölksocker. Tyvärr hör jag till dem som inte heller kan göra det, jag är laktosintolerant och känner mig på något konstigt sätt inte längre så särskilt… evolutionärt fulländad?

Porer mot omvärlden

För varje mänsklig cell finns det – brukar man säga – tio bakterieceller. Man brukar också säga att vi bara till 10 procent är människa, de resterande 90 procenten av oss består av olika sorters bakterier. Bara i näsan kan forskarna hitta 800 olika slags bakterier.

Ett annat sätt att se på bakterierna i våra kroppar är att se det som att vi aldrig riktigt står för oss själva. Vi är aldrig riktigt ensamma. En tröstande tanke för alla ofrivilligt ensamlevande! Hela tiden interagerar vi med andra individer, genom våra bakterier på tungan, i underlivet, via porerna på huden – med eller mot dessa andra individers vilja. Bakterieutbytet sker i tunnelbanan, på bussen men också när vi klappar katten som stryker omkring i kvarteret.

Våra kroppar skyddar oss mot kemikalier och tryck utifrån och reglerar kroppstemperaturen men är på intet sätt någon sluten kapsel som definitivt stänger inne de celler, svampar och bakterier som rent fysiologiskt utgör oss. Hudens porer är små hål mot omvärlden som både gör oss mer världsvana och mer sårbara, och när vår hud möter främmande hud är det skönt men också livsviktigt. Många studier visar att kortvarig beröring tenderar att göra oss mer samarbetsvilliga.

Studierna visar också att utan beröring kan man drabbas av hudhunger, en sorts längtan efter hud.

Vi måste sköta vår del

Jag sparkar av mig sandalerna, de hamnar en halvmeter från solstolen. “Jag gick faktiskt i simskola i ganska många år när jag var liten”, säger jag malligt. Marschen mot havskanten inleds storstilat men övergår snabbt i osäkra, trevande steg. När vågorna träffar knäskålarna stannar jag till, första gången. För varje meter jag avverkar vänder jag mig om minst en gång, sedan kröker jag ryggen och faller graciöst framåt. Mina simtag är förskräckliga, usla, antagligen också plågsamma att se på. Trots det tar jag mig en bra bit ut, längre än vad jag borde. I fonden höjer sig turkiska Bodrum som en charmig vykortskuliss, upptar hela mitt synfält. Det är bara jag, Turkiet och havet.

Då slår det mig att det var på en turkisk strand som den treåriga pojken Aylan Kurdi flöt upp död 2015. Allting blir tyst en lång stund. Jag får dessutom för mig att det var Kos i Grekland han var på väg till. När jag kommer upp ur vattnet fördjupar jag mig i Aylan Kurdis öde på nätet och det visar sig stämma. På morgonen den 2 september 2015 smög han och hans familj ombord på en liten gummibåt i Bodrum. Totalt var de 16 personer i båten, som egentligen bara tog åtta av dem. Målet var Kos, 30 minuter bort. Efter 5 minuter kapsejsade båten.

Aylan Kurdi och hans familj var alltså på väg till Kos, där jag nu är på chartersemester. Och de tog av från Bodrum, som jag nu ligger och stirrar på i vattnet. Jag stelnar till, ingenting hörs längre, inte ens vågorna finns. I en artikel från The Guardian från juni samma år läser jag att 600 flyktingar dagligen söker en dräglig tillvaro någonstans i Europa. De kommer från länder som Syrien, Afghanistan och Irak. Färden går via länder som Grekland och Italien, ofta i överfyllda båtar – ofta via öar som Kos. Alltid via ett strömt livsfarligt hav. För oss turister är ställen som Kos ett chartermål där vi kan återhämta oss och äta spännande mat. För dem är Kos bara är en av många platser på vägen som de måste korsa, som de måste vidare från. Som de måste överleva. När artikeln i The Guardian skrevs i juni 2015, hade 2000 människor redan rapporterats döda på sin resa över medelhavet.

Även om mina simtag inte är något att hurra för är jag uthållig, jag tränar regelbundet, men flera gånger på väg tillbaka till stranden faller jag ur rytmen, får kallsupar och mjölksyra i axlarna. Jag har nu vänt om och har Turkiet bakom mig och ”Lambi Beach” i Kos framför mig. På den sluttande stranden sticker hundratals gula solparasoller upp mot den heta solen, som på håll mest liknar smörstekta kantarellhattar, och under dem ligger minst lika många människor som svalkar sig med en Cola Zero eller kall öl. Ju närmare jag kommer, desto högre reser sig stranden som en läktare på en respektingivande fotbollsarena. Parasollerna är små gula prickar längs strandkanten, människorna små rosa streck – orörliga, uppradade, med blickarna vända mot mig. Förutom några småbarnsföräldrar som leker med sina barn i vattnet där det är grunt hörs inte ett ljud utom vågornas brus. Jämte barnen ligger några tonårstjejer på enorma plastkrokodiler och tar bilder på varandra. Medan jag bröstsimmar mot stranden funderar jag på hur länge jag skulle orka simma om det gällde mitt liv – om det verkligen gällde mitt liv och inte var någon fånig utmaning i kompisgänget. En helt omöjlig fråga för mig att ens ta till mig, än mindre besvara. En helt nödvändig fråga att förhålla sig till om man flyr från Syrien till Kos – för att nämna ett exempel.

Samos, Leros, Chios, Rhodos och Kos. Flyktingarna fortsätter komma den här vägen om än i mindre utsträckning än 2015. Ett stenkast från Bargatan, där inkastarna säger sig bjuda på de två första shotsen om man väljer just deras ställe, sitter en pojke längs huvudgatan och ber om pengar. Han kan inte vara äldre än 10 år. Föräldrar med barn i hans ålder småspringer förbi. Några skänker ett par euro, andra låtsas som ingenting. En dotter rycker i sin mammas arm när de passerar pojken, varpå mamman böjer sig ner och viskar något ohörbart tillbaka. Ett försök till förklaring, antar jag. Dottern ser inte ut att acceptera den fullt ut men rycker inte mer i mammans arm. Jag undrar vad pojken tänker, tanken gör ont. Jag försöker titta in i hans ögon, mina ögon fastnar i hans vänstra, studsar mot dess yttersta hinna. Törs inte penetrera djupare. Våra ögon kommunicerar något men jag vet inte vad. Jag funderar på var jag skulle ha varit någonstans om jag inte hade blivit adopterad från barnhemmet i Bolivia. Vad det skulle ha blivit av mig. Till utseendet är han lik många kompisars småsyskon i Sverige. Det är svårt skriva om detta, märker jag. Det är över huvud taget svårt att bearbeta detta, att rättfärdiga sin egen existens. Hur hanterar man så brutal fattigdom när man möter den på sin semester? Hur hanterar man den när den visar sig på hemmaplan? Jag vet inte, men jag vet att det inte räcker inte med att konstatera att världen är stor och människan liten. Då blir det ingen förändring alls, inte ens en symbolisk knuff i rätt riktning.

På en vägg intill hotellet finns ett rött hakkors målat. På väggen jämte finns en annan målning med ett budskap på grekiska. Jag skriver till en grek jag känner som översätter texten för mig. ”Fascismen kommer inte att självdö. Du måste krossa den.” Jag känner igen retoriken från flygblad jag delat ut inför antifascistiska demonstrationer i Salem på 00-talet. Orsaken till att människor flyr kan vara många, men det är ytterst EU-ländernas migrationspolitik som omöjliggör säkra vägar in i Europa. Vid gränserna vaktar EU:s gränskontrollsmyndighet Frontex, som verkställer den politik som vi i Sverige är med och beslutar om. Det är medlemsländernas idé om ett “Fort Europa” som skördar liv på medelhavet. På öar som Kos, där politiken omsätts i praktisk handling, bedriver volontärer och lokala antifascister en daglig kamp mot polisen och fascister i Gyllene Gryning. Alla måste göra sin del. På hemmaplan, långt från Kos och Bryssel, tampas vi med de militanta nazisterna i Nordiska Motståndsrörelsen och slipsrasisterna i Sverigedemokraterna och Moderaterna. Vi måste sköta vår del. Också andra partier och krafter i samhället agerar som om Aylan Kurdi inte fanns, som om flyktingars liv inte spelar någon roll. De antidemokratiska krafterna ändrar ständigt skepnad och form. Det gäller att hänga med.

Vågorna på “Lambi Beach” kan vara vackra att se på och härliga att kasta sig ut i, men hur bisarr tanken än kan te sig man måste komma ihåg att samma vågor kastar upp människoliv runtom i Europa, och att EU och i förlängningen Sverige gör mycket lite åt det. Vilket är då det individuella ansvaret? Borde man avstå från att åka till de grekiska (och italienska, och turkiska) semesteröarna? Ja, kanske. Blir flyktingsituationen bättre om chartersemestrarna upphör? Jag vet inte. Bara det egna samvetet sätter gränserna för de individuella handlingarna. Hur som helst tror jag inte att det viktiga är huruvida vi åker på chartersemestrar eller inte, om vi skäms eller inte skäms över vår relation till EU-migranterna vid tunnelbanan på väg till jobbet. Individuell skuld får inte EU:s migrationspolitik att ändra kurs.

Aylan Kurdis öde hedrar vi bäst genom att simma i land och engagera oss för ett mer medmänskligt och solidariskt samhälle. Det viktiga är att vi gör något. Att vi gör så mycket som vi uppfattar att det är möjligt för oss att göra vid en given tidpunkt i livet. Kanske framför allt: Att vi deltar i något som är större än oss själva. Att vi skriver under den där namnlistan som går runt på demonstrationen, att vi hjälper till och affischerar inför den där klimatprotesten, att vi sluter upp på 1 maj, att vi ser till att bli många när nazisterna står på våra torg och väsnas, att vi betalar in fackavgiften, att vi gör en överföring till en hjälporganisation vi tror på, att vi skickar in den där insändaren vi filat på i veckor, att vi skriver den där motionen vi funderat på så länge, att vi går upp i den där talarstolen hur skakiga benen än känns, att vi stöttar och hjälper dem som kämpar i vårt ställe när vi inte kan, där vi inte är. Papperslösa som blir uppsagda för att de krävt kollektivavtal, kollegor som varslas på tveksamma grunder, vänner som tar sig ur destruktiva relationer, kvinnor som tvingas betala rättegångskostnaderna efter nederlag mot våldtäktsmän i rätten, antifascister som blir av med jobbet för att de slagit en nazist på käften.

Till sist bör vi fortsätta dela de viktiga berättelserna om vår samtid, så att de kan nå ut till så många som möjligt, så att fler kan förstå vad var och en av oss ser. Så att vår gemensamma kunskap om samhället kan breddas, fördjupas och spridas. Så att vi kan agera därefter. Göra något tillsammans.

Sommarlovslyx

Nu hinner jag tänka efter, för jag har sommarlov. Nu hinner jag tänka tanken fullt ut. Nu hinner jag följa den från ung och bångstyrig tanke till dess den mjuknar, murknar, börjar lukta och faller isär, som alla tankar gör förr eller senare.

För mig själv lanserar jag och prövar också nya, djärva tankar. Somliga lyckas jag tämja, andra sliter sig lösa och skenar iväg.

Vulgärtankar, olusttankar och misstankar – allihop sorterar jag prydligt efter tema, motiv och årstid. I botten på kistan borrar jag ett andningshål och ovanpå det lägger jag ett tjockt täcke välbekanta tröstetanker – en sorts grund att stå på när sommarlovet är slut och ingen tid finns mer för fri tankelek.

De vuxnas språk

Jag övertog tidigt de vuxnas bekymmer. Om barndomen var en fotbollsmatch, en kamp mellan de vuxnas gränssättande och barnens vilda lekar i snödrivorna – stod jag på de vuxnas planhalva, jag kallade till mig bollen och spelade mot barnen. Jag kunde leka att jag såg tillvaron på samma sätt som de vuxna gjorde, och därför kom jag så småningom att dela deras problem och sorger, åtminstone upplevde jag det så. Det gav mig en del nya problem, verkliga eller imaginära.

Av de vuxna fick jag tidigt höra att jag var som dem eftersom att jag lät som dem. Kanske gjorde jag det, i alla fall ibland. Jag tror att jag lyckades uppfånga en hel del av deras ord och uttryck från utvecklingssamtal, middagsprat, långpromenader, telefonsamtal och utdragna föräldrakonversationer i samband med hämtningar från fotbollsträningar. Deras ord blev en viktig kunskap för mig, något jag försökte överföra till och tillämpa i min egen vardag. De jämnåriga kunde höja på ögonbrynen. Så här i efterhand tänker jag att det var väl ett sätt att fly från de jämnåriga, en protest och ett sätt att fjärma sig från dem genom att tala som dem som ville att de skulle komma hem och äta middag.

Som barn ville jag så gärna vara vuxen att jag till slut blev vuxen. Antagligen gick det snabbare för mig än för många andra. Nu undrar jag om jag hann vara barn tillräckligt mycket.