Intimitetshunger

Dagens ord: Intimitetshunger.

Efter att ha sökt i olika ordböcker och uppslagsverk hittar jag ingen redogörelse för ordets ursprung. Själv skulle jag säga att intimitetshunger avser ett växande behov av fysisk närhet. Ofta uppstår intimitetshungern på allvar under tonåren. Det är inte fullt omöjligt att man känner intimitetshunger även i vuxen ålder, trots att det är betydligt mer sällsynt – särskilt om man sedan en tid tillbaka har ett stadigvarande samboförhållande. Då talar man i stället om intimitetsskräck, vilket bland annat kan ta sig uttryck i företeelser som skilda sovrum.

Annonser

Elefanter kan inte hoppa

Tänk så många människor som i ett historiskt perspektiv mött döden under ett par elefantfötter. Sannolikt tusentals, kanske hundratusentals.

När andra tunga djur, som hästar och kameler, har varit på god väg att trampa ihjäl någon tankspridd stackare har de kvickt skuttat undan i sista sekund. Men inte elefanter, för de kan inte hoppa. Elefanter är det enda däggdjuret i världen som saknar den förmågan.

Tänk så många elefanter som genom historien sneglat på snärta giraffer och viga antiloper och önskat att de också kunde hoppa.

Prokrastinerar igen

Idag borde jag egentligen ha ringt ett brådskande och viktigt samtal. Vad gjorde jag istället de femton minuter som jag avsatt för det ändamålet? Jag började fundera på vilka smaklökar- och celler som är mest känsliga för smaker. Kort och gott: var smakar det mest i munnen?

Fastnade totalt, och fick inte ringt några samtal alls. Inte har jag blivit klokare heller. Gissar att det borde smaka mest i svalget, men det är bara min lekmannamässiga bedömning.

I varje terrorcell

I varje terrorcell finns en medlem som inte vill vara med.

I varje bergsbestigningsexpedition finns en deltagare som enbart är med för sällskapets skull.

I varje sammansättning av internationellt erkända evolutionsforskare finns en evolutionsförnekare.

I varje religiöst sällskap finns en medlem som tvärtemot konventionen ser sig rastlöst omkring medan de andra sluter ögonen, knäpper händerna och ber.

I varje kristen familj finns en hårdrockare som säger till sina föräldrar att han studerar den kristna hårdrockens historia på kvällarna, men i själva verket stänger han in sig på rummet för att skriva på sin erotiskt laddade novell om en hårdrockare som säger till sina föräldrar att han studerar den kristna hårdrockens historia på kvällarna, men som i själva verket stänger in sig på rummet för att läsa en erotiskt laddad novell om en homosexuell man som alltid kommer en halvtimma sent till skolan varje morgon för att han inte kan sluta onanera i tid.

I varje lekpark finns ett barn som enbart vill sabotera de andra barnens lek och sedan gå hem.

I varje kärnfamilj finns en person som skulle föredra en alternativ samlevnadsform, men som inte närmare kan precisera sina preferenser och därför uppfattar sig som fast i ett mardrömsliknande tillstånd.

I varje medialt uppmärksammad rånarliga finns en rånare som vill dra sig ur för att minimera risken för fullskalig medial exponering vilket skulle äventyra familjens redan lätt svajiga anseende och ställning i släkten.

I varje terrorcell finns en medlem som önskar att någon driftig medarbetare vid polisens IT-avdelning lyckats dechiffrera den krypterade kommunikationen inför nästkommande terrordåd eftersom det i slutskedet av planeringen framkommit att den slutgiltiga detonationsplatsen blir en centralt belägen tunnelbanestation där medlemmens moster arbetar som spärrvakt vid den aktuella tidpunkten för attentatet.

I varje radikal sammanslutning av fackligt organiserade spärrvakter finns en medlem som upplever att han oreflekterat rycktes med i det fackliga arbetet eftersom han inte kunde stå emot kollegornas raffinerade övertalningsteknik som i huvudsak innefattade oväntat smicker, skuldbeläggning och utmattning.

Skär ner på artighetsfraserna

Ett sätt att komma runt problemet med torra artighetsfraser är att helt sonika förkorta dem. Det handlar inte om dra ner på antalet artighetsfraser, utan bara om att hugga huvudet av dem.

I morse beslöt jag att pröva min metod. Det uppstod en situation, ett sammanhang, som krävde ett visst mått av artighetsfraser – en situation där jag i vanliga fall hade känt mig nödgad att uttala artighetsfraserna i sin helhet. Då hade det låtit så här:

”Okej, tack så jättemycket för skjutsen. Supersnällt verkligen. Lycka till på körlektionen i eftermiddag och ha en fortsatt trevlig dag! Vi får ta och fika någon gång framöver.”

I stället sade jag: ”Tack för… japp. Schysst. Lycka till med, ja, du vet. Hej!”

Jag förstår behovet av artighetsfraser, även de riktigt torra. ”God morgon, vad trevligt att se dig! Hur är det med dig? Pluggar du och står i? Vad roligt. Och hur är det med mamma? Du får hälsa henne!” Jag förstår deras oumbärliga plats i de dagliga konversationerna med andra. Jag argumenterar inte för att de ska avskaffas. Vi skulle antagligen få ett betydligt mindre trevligt samhälle utan dem. Jag bara säger: Vi kan väl förkorta dem. Budskapet når ju fram i alla fall.

 

 

Friskförklarad

Med en bakgrund som

ätstörd

är det inte märkligt om tillvaron som

friskförklarad

kännetecknas av att vara starkt centrerad kring

måltider

Eller är det i själva verket ett tecken på fortsatt

sjukdom

denna vansinniga, fanatiska begivenhet på

mat

Kanske är jag frisk, kanske är jag kry men inte riktigt

fri

Svansen av bilar i backspegeln

Jag har nyligen skaffat både körkort och bil. Det betyder att själva körupplevelsen är relativt ny för mig. Jag sitter fortfarande och förundras över hur bilen hänger ihop medan jag kör.

Det händer till exempel att jag får för mig att bilen är en häst jag rider och de asfalterade vägarna en upptrampad, snårig stig. När jag tar skarpa kurvor i sömniga radhuskvarter förvandlas bilarna i backspegeln till andra hästar i flocken som skrittar fram mellan garageportarna i rask takt. För mitt inre ser jag hästhovar som stöter mot stampad mark och lämnar brutna strån av knastergult gräs efter sig.

Andra gånger kan jag fantisera om att bilarna som ligger hack i häl på mig i kurvorna är polisbilar med sirenerna påslagna. Jag börjar då att betrakta varje kurva, varje sväng, som rent livsavgörande. Pulsen stiger och adrenalinet pulserar i händerna på ratten, trots att det bara är en fantasi. Allt sammantaget ger fantasierna den korta färden till ICA eller Coop en mer intressant inramning.