Sikten från en talltopp

Varifrån de kommer vet jag inte, men jag gissar från framtiden: de goda råden, sprungna ur erfarenheter som ännu inte är gjorda. Inte desto mindre framstår de som kloka, välbetänkta – ofta är de utslagsgivande. De är precis de skingrande moln jag väntat på. Dessa råd ger mig åter en klar blick: en förening av saklighet och redbarhet. Att de anlänt som från en annan värld, en annan tid, är av underordnad betydelse.

Råden materialiserar sig i den rastlösa kroppen som en röst, från första stund trygg, modig och oförfärad, en röst som utsäger orden: gör si, gör så. Trots att rösten inte vill se sig som min, som en del av mig, kommer dess anvisningar, befallningar, inifrån kroppen.

Av alla röster inom mig är denna härskarrösten.

Rösten, tveklöst en han, något äldre än jag själv men inte mycket, viskar mellan tänderna: ömsom varnande och dömande, ömsom uppmuntrande och beskyddande. Rösten kan förefalla blyg eftersom den är tystlåten, men det är bara som det verkar. Han – nu kallar jag rösten en han – är påträngande, ett ihållande dovt ljud, och beskt kryddad, som om han inte kan låta bli att förakta det han ser i mig, och av världen, hans värld en gång, spejandes från sin talltopp i munhålan.

Rösten, utsida och insida på samma gång, är den röst jag till sist lyder. Han betyder allt.

Stoffens sällsamma omvandlingar

Häromdagen skrev jag om sådant som är beständigt. Nu jag vill lägga till en sak: jag tror inte att jaget rymmer något som kan kallas beständigt. Jag tror som Herakleitos att man inte kan kliva ner i samma flod två gånger. Jag tror att allt som tillskrivs ett visst värde av oss, men även värdeomdömena i sig, är ljusstrimmor som tänds och släcks oavbrutet. Det betyder inte att jag tycker att man ska kasta allt över ända, det betyder bara att jag hör till de som ser tillvaron som något i grunden osäkert. Det är förresten inte särskilt upprörande alls, tvärtom inger det ett stort lugn i mig. Varje tydlig bild i mitt inre är ett mysterium, nästa sekvens som spelas upp likaså: en ny klar bild, ett nytt mysterium.

37,7

Jag anade, jag tänkte, jag fasade för att jag höll på att bli knäpp, fullkomligt galen, jag tänkte ”det är nu det händer”, men jag var bara subfebril.

Ett utkast till idéprogram

Hos unga människor kommer sådant till uttryck, som hör både samtiden och framtiden till.

Hos unga människor finns bilder och berättelser, ibland tunga av nonsens, som sällan låter sig fångas och begränsas av vuxnas tankesystem, och en känsla av att plötsligt betrakta världen annorlunda. Världen behöver arbeta mer utifrån den känslan: stor, naiv nyförälskelse.

Vi behöver inte något färdigt och faktakollat. Vi behöver något ofärdigt. Något yvigt och stökigt och melodiöst.

Beatrice

Det är för sin egen skull som hon är så gladlynt och gemytlig, käck och frejdig. Har du inte fattat det? De förlösande skratten som fullkomligt exploderar i allas öron, de är inte ämnade för oss, utan för henne: det är hennes sätt att hålla ångesten på avstånd, rädslan i schack.

Utformningen är konventionell

Det som är av vikt
är beständigt och fastslaget sedan urminnes tider

Vi ska inte komma här och tro att vi kan rubba en millimeter på
seder och bruk med vårt stuk på det hela

I konventionerna och sederna finns alltsammans
huller om buller men alltsammans finns där och sätter tonen

Och vi, vi lånar bara tingen, fraserna, poserna, liksom kropparna
utan att någonsin närma oss det som är av vikt, själva essensen

Skrupelfri

Ett av svenskans vackraste ord är skrupelfri. Men jag vet inte om jag tycker att själva innebörden av ordet – det att vara utan samvetsbetänkligheter – är så särskilt vackert. Orden skrupel och frihet är i och för sig fina var för sig, men den som inte är samvetsgrann är inte vacker.

Människorna på bussen

Ibland tycks det som att jag har något i min blick som stör människorna på bussen, för när min blick landar på dem tittar de genast åt ett annat håll. Andra dagar är det som att jag inte finns: samma människor ser rakt igenom mig. Och med sina blickar håller de hårt i mig, som man greppar tag om de gula stödstängerna i bussen. Man måste inte, men det är bekvämt under resans gång.

Vad man inte tänker på är att detta har mycket lite att göra med vad som finns i ens egen blick från en dag till en annan. Det är motpartens blick som förändras, inte din.

Du stör ingen, och du finns inte.

Ditt verk också

Hur bygger man något med någon som inte förstår att nästa sten till bygget måste denne själv lägga, eftersom den förra stenen, den lade jag dit. Man gör det inte, man bygger inte något.

Ska det vara en byggnad av något slag, ska det vara ditt verk också.

Vill du över huvud taget bygga något? Är du säker på ditt svar? Svaret förpliktar, glöm inte det. Det är en monumental uppgift: att besvara en själ med sin egen själ.

För intrycket av halvmesyr här går inte att förtränga.

Ögonen och flickan däri

Sitter på ett fik i Vasastan. En tant i beiga linnebyxor sitter två bord bort. Rullatorn står parkerad jämte, handtaget i höjd med en assiett med chokladsockerkaka. Assietten har silverkant, och sockerkakan har hon inte rört.

Hon ser varken arg eller ledsen ut, inte heller verkar hon särskilt bekymrad. Men hon tittar rakt på mig, och när jag försöker titta tillbaka, faller jag liksom in i hennes ögon, igenom glasögonen och ner i vad som känns som en annan värld. Jag ser ett grått fotografi föreställande en flicka sittandes vid ett fönster. Trots att det är en stillbild kan man se henne ropa ”Det regnar, det regnar!”

Tanten kan inte hjälpa det. Hon vill visa mig att hon är en stark person, men hon vill också berätta något om sig själv och om hur tufft hon haft det. Men hon klarar inte av att visa bara en utvald bråkdel av sin sårbarhet, så hon visar mig allt. Det är inte alls meningen, men hennes blanka ögon reflekterar i en enda blinkning all den sorgsenhet och det lidande, som finns gömt därinne.

Jag sitter och väntar på min grillade macka, men har för länge sedan glömt att jag sitter och väntar på min grillade macka. Jag kan inte riktigt hantera all den uppriktighet som riktas mot mig. Och när jag till slut återfår kontrollen över min kropp, ser jag att mackan redan finns där, under näsan på mig. Serverad för länge sen och därför kall. Nästan fryst, märker jag när jag petar på den med gaffeln.