Min barndoms somrar utspelade sig antingen i Gamla Köpstad i Varberg eller i Skrea i Falkenberg. Alldeles intill havet. Ofta besökte vi Falkenbergs Golfklubb. Jag minns tydligt en välklippt övningsgreen intill klubbhuset. Medan pappa eller morfar gjorde något annat, kunde jag stå och putta där i vad som kändes som flera timmar, men det var nog bara en kvart eller så.
Det är nästan tjugo år sedan sist jag var på en golfklubb, ändå kom jag i morse att tänka på just den övningsgreenen, i Falkenberg. Och jag minns allt: gräsmattans lutningar och form, för att inte säga de väl avgränsade kanterna och det goda skick greenen var i då. Jag vill rentav påstå att jag minns var skuggan låg, när jag stod och puttade där och det var kvällssol.
Det händer att jag funderar över vem som bestämmer vad mitt minne egentligen ska registrera och diarieföra av det jag upplever. Men det måste ju vara jag som fattar de besluten, vem annars? På samma sätt måste det i någon mening vara jag som bestämmer vilka lagrade minnesbilder som ska spelas upp för mitt inre. Spela mig till ro, eller oro. Ändå tycks jag utestängd från den besluts- och urvalsprocess som föregår detta skeende. Än mindre känner jag grunderna på vilka selekteringen sker.
Varför får jag inte bli involverad? Är det för att skydda mig? Mig engagerar man först då det krävande efterarbetet tar vid: det att ta emot och iordningställa uppkomna känslor och tankar, bokföra, förbereda katalog, m.m.
Man kan inte få vara med överallt där man vill, jag vet det och i grunden accepterar jag det. Men känslan av en viss kontrollförlust i detta avseende stör mig.