Sommarlovslyx

Nu hinner jag tänka efter, för jag har sommarlov. Nu hinner jag tänka tanken fullt ut. Nu hinner jag följa den från ung och bångstyrig tanke till dess den mjuknar, murknar, börjar lukta och faller isär, som alla tankar gör förr eller senare.

För mig själv lanserar jag och prövar också nya, djärva tankar. Somliga lyckas jag tämja, andra sliter sig lösa och skenar iväg.

Vulgärtankar, olusttankar och misstankar – allihop sorterar jag prydligt efter tema, motiv och årstid. I botten på kistan borrar jag ett andningshål och ovanpå det lägger jag ett tjockt täcke välbekanta tröstetanker – en sorts grund att stå på när sommarlovet är slut och ingen tid finns mer för fri tankelek.

Annonser

De vuxnas språk

Jag övertog tidigt de vuxnas bekymmer. Om barndomen var en fotbollsmatch, en kamp mellan de vuxnas gränssättande och barnens vilda lekar i snödrivorna – stod jag på de vuxnas planhalva, jag kallade till mig bollen och spelade mot barnen. Jag kunde leka att jag såg tillvaron på samma sätt som de vuxna gjorde, och därför kom jag så småningom att dela deras problem och sorger, åtminstone upplevde jag det så. Det gav mig en del nya problem, verkliga eller imaginära.

Av de vuxna fick jag tidigt höra att jag var som dem eftersom att jag lät som dem. Kanske gjorde jag det, i alla fall ibland. Jag tror att jag lyckades uppfånga en hel del av deras ord och uttryck från utvecklingssamtal, middagsprat, långpromenader, telefonsamtal och utdragna föräldrakonversationer i samband med hämtningar från fotbollsträningar. Deras ord blev en viktig kunskap för mig, något jag försökte överföra till och tillämpa i min egen vardag. De jämnåriga kunde höja på ögonbrynen. Så här i efterhand tänker jag att det var väl ett sätt att fly från de jämnåriga, en protest och ett sätt att fjärma sig från dem genom att tala som dem som ville att de skulle komma hem och äta middag.

Som barn ville jag så gärna vara vuxen att jag till slut blev vuxen. Antagligen gick det snabbare för mig än för många andra. Nu undrar jag om jag hann vara barn tillräckligt mycket.

Så gör lärare

Lärare är mot sina elever som de är mot sina kollegor – sanningen ligger åtminstone inte långt därifrån. Om man bara anstränger sig, kan man nog intuitivt känna på sig vilka lärare som har eleverna med sig och inte. Samtidigt vet jag att det finns lärare som genomgår en nästan fullkomlig förvandling när de stänger klassrumsdörren om sig och  får vara med eleverna i enrum, som uppträder med en helt annan pondus från katedern än vad de visar upp i kontakten med sina kollegor. Men de lärare som vanemässigt smiter från disken och visar sig föga villiga till samarbete, de smiter gissningsvis också från rättning och ställer allt för ofta in sina lektioner.

Men vad vet jag? Jag bara spekulerar, som alltid.

 

Informationen som sipprar ut

Varje dag spelas ljudfrekvenser upp som våra mänskliga organ inte kan uppfatta.  Det är känt sedan länge att vi till exempel inte kan höra alla frekvenser av delfinljud.  Nu kanske inte just de ljuden, om vi kunde uppfatta dem, hade haft så stor inverkan på våra vardagliga liv, men det kan vi å andra sidan inte veta.

Varje dag – så gott som varje dag i alla fall – tillägnas vi små gester av ömhet som vi möjligen kan se i efterhand men aldrig fullt ut se eller känna. Inte ens om vi uppmärksammades på allt det finstilta i andra människors bemötande medan det skedde skulle vi fullt ut förstå de bakomliggande avsikterna och önskningarna. På ett mer direkt sätt går vi här miste om något väsentligt, somliga mer än andra.

Informationen som sipprar ut är fragmentarisk, kommer till oss stötvis och är därför omöjlig för oss att arbeta vidare med.

Ord men ingen samordning

Det är rent ut sagt bedrövligt att jag från och till finner mig raljerande i situationer som snarare kräver det rakt motsatta av mig. Var är mitt allvar, var är min timing, var är min sensibilitet när jag behöver den som mest? Vad ska jag med alla ord till, om jag inte vet när jag ska föra fram dem?

Vad som är vad

Om jag pekar på en känsla i mitt bröst, hur kan jag säkert veta vad den är ett uttryck för, vad den är sprungen ur? Kanske lyssnar jag efter fel ljud, kanske behandlar jag symptomen orätt.

Tvestjärtsnypen i hjärtgropen, anspänningen i kroppen, den underliga kylan i världen – är det samtiden eller årstiden eller bara sådan jag är?

Ytterligare ett lager kan läggas på diskussionen. Där jag står nu, där jag är verksam, i vilken roll det än må gälla – är det för att jag förtjänar platsen eller är jag bara ett medel för någon annans långtgående planer? Kanske är det alltid lite av varje.

 

Samma upplevelser, olika uppfattningar

Då och då slår vi ut med armarna och säger: ”Jag har inte ord för det här.” Efter en bra spelning eller när vi har kommit ur en känslomässigt krävande period kan vi känna det som att orden inte räcker till: ”Jag kan omöjligt beskriva det, jag tror det är en sån sak som måste upplevas” Vad döljer sig bakom ett sådant uttalande? Avståndet mellan upplevelsen när vi är mitt i den och vår recension av det upplevda är ofta kort.

Ofta tror jag att vi säger att en upplevelse är ”obeskrivlig”, när det egentligen bara handlar om att vi inte har tid eller ork att rättvist återge den. För det mesta tror jag att vi har ord för upplevelserna som vi inte säger oss ha ord för. Här blir språket avgörande. En människa med bristfälliga språkkunskaper kan inte värdera eller utvärdera en upplevelse på samma sätt som den med goda språkkunskaper.

Kan man hävda att den som är sällsynt språkkunnig bättre kan förstå och har större behållning av en upplevelse? Dels när hon eller han är mitt i den, dels efteråt, när samma upplevelse ska recenseras för vännerna. Det borde i så fall innebära att inte bara upplevelserna i sig tycks vara mer mångbottnade för de språkbegåvade, utan också att själva livet för dessa människor i förlängningen upplevs som rikare, kanske rentav mer meningsfullt.

En sak är emellertid klar. Ju bättre språkkunskaper vi har, ju större vokabulär vi förfogar över, desto rikare kan upplevelserna uppfattas och tolkas av oss – det tycker jag nog att man kan anta, även om jag självklart saknar belägg för mina påståenden.

En sak som är värd att påminna om är att människans allra första minnen ofta sammanfaller med att vi lär oss tala vårt modersmål flytande. Kanske borde man öka lästakten och se till att bättra både sitt ordförråd och språk överlag. Därefter kan de samlade livserfarenheterna delas med omgivningen på ett mer precist och varierat språk. Är inte det meningen med livet ändå, att dela med sig till andra vad man har upplevt själv? Jag vill nog mena det. Därför vore det verkligen synd om de som får sina vänners erfarenheter rikt återberättade för sig inte förmår uppfatta detaljrikedomen och noggrannheten i referaten, för att de inte är utrustade med tillräckliga språkkunskaper. De går då inte bara miste om mångfalden av färgstänk på himlen och skiftande toner i musiken, utan också om själva meningen med livet: att kunna ge och ta emot berättelser om det upplevda. Om känslorna före, under och efter.

Kanterna först

Självbiografier, essäer, avhandlingar och läromedel – ja, de flesta böcker som kan räknas till den facklitterära genren – tar jag mig an på ett sätt som jag menar påminner om hur somliga äter sin smörgås (kanterna först, mitten sist). Sällan går jag igenom fackböckerna från pärm till pärm. Jag sniffar försiktigt på dem i förordet, sedan tar jag – fortfarande en smula trevande – möjligen itu med inledningen, om någon sådan finns och jag inte skrämdes iväg av ett för desperat eller utsiktslöst förord. Därefter går jag direkt till avslutningen eller slutet på boken och penetrerar stoffet från det hållet.

Texter författade enligt den gängse akademiska dispositionen angrips bäst på det sättet. Alla fackböcker är för det mesta strukturerade på samma sätt. I början presenterar författaren, eller forskaren, sin frågeställning och i slutet besvaras den. Om svaret, eller slutsatserna, väcker vidare tankar hos läsaren kan hon eller han göra ytterligare nedslag i boken – antingen genom att nyttja innehållsförteckningen eller sakregistret, eller läser hon eller han helt sonika boken i omvänd ordning: äter sig in i den fördjupade diskussionen från bokens sista sidor till bokens mitt, där läsaren stöter på ett avskräckande diagram och ger sig av.

Hur jag närmar mig en skönlitterär bok? I enlighet med rådande konventioner: jag hoppar över förordet och går direkt på handlingen, läser boken från vänster till höger. Inga konstigheter där, inte.

Frontlinjeman

Jag har aldrig tidigare lyckats balansera med en förkylning så som jag gör nu. Den bryter aldrig ut, den lägger sig bara farligt nära utbrytningsgränden och gäckar mig. Frågan är om jag inte hellre föredrar förkylningar som drabbar mig omedelbart och med full kraft. Strider med oviss utgång väjer jag gärna för.

En missuppfattning om mig från gymnasieåren är att jag i alla lägen tar strid för sådant som jag tror på. I själva verket är det ett resultat av att jag är skicklig på att framställa det som att jag ofta och gärna blandar mig i konflikter. I själva verket ställer mig i frontlinjen bara en kort stund, för att sedan ta rygg på kamrater flera led bak i formationen. I de bakre leden kan jag vara trygg och samtidigt skaffa mig en överblick av kraftmätningen i fronten, som jag i efterhand recenserar som vore jag där, som vore jag en frontlinjeman.

Jag är en överlevare och en recensent, om än förkyld alldeles för ofta.

Vad ska våra barnbarns barn säga om vår samtid?

För varje seger den populistiska högern tar hem i Europa hotas den västerländska demokratin allt mer. Ska demokratin, sådan den har utvecklats i Väst sedan 50-talet, bara komma att bli en historisk parentes i det längre perspektivet?

Få, om ens någon, kunde väl förutspå Trumps seger i presidentvalet 2016. Och att en sådan som Jair Bolsonaro nyligen kunde komma till makten i Braslien visar tydligt att världen inte längre minns en sådan som Hitler. För svenskt vidkommande kan man fråga sig om den skandinaviska välfärdsmodellen ska få vitaliseras på nytt eller om den bara var en cirkus som kom och drog förbi.

Ibland kommer jag på mig själv med att fantisera om hur jag om femton-tjugo år ska återberätta 2010-talets politiska händelseutveckling för mina framtida barn. Det gäller då sådant som vilka ord jag tvingas välja och hur jag ska komma att beskriva olika politiska värdens uppgång och fall. I allt väsentligt är det en dystopisk framtid jag tänker mig.