Ensammast i Sverige

När jag tidigare idag såg att jag fått en p-bot tog jag genast upp min telefon och ringde Trafikverket. När receptionisten i växeln svarade, var jag så upprörd att jag först inte hittade orden, utan bara stammade. När jag lyckats behärska mig något, frågade jag vem man ska tala med om man fått en felaktigt utskriven p-bot. Receptionisten parerade vant min vrede genom att koppla vidare mig i systemet. Efter en halv minuts tystnad hördes en röst på andra sidan: ”Hej, du har kommit till avdelningen för felanmälan angående gatubelysning och utemiljö”. Även den gången blev jag kopplad till en annan handläggare i systemet.

När jag för tredje gången förklarat mitt ärende och fått till svar att jag hamnat hos fel handläggare, lade jag på. Inte av ilska den här gången, utan av rädsla.  Visst tycker jag att p-boten utfärdades på felaktiga grunder, men det finns inget jag vill undvika mer än att fastna i ett rättshaveristiskt ekorrhjul.

Jag läste häromveckan ett reportage om en helt vanlig tvåbarnspappa i Aspudden som började med att kräva ersättning för glasbitar i ketchupflaskan. Nu sitter han i den kommunala växeltelefonen varje vecka för att klaga och lämna synpunkter i olika ärenden som både berör och inte berör honom. Hans fru har visst lämnat honom för en överviktig busschaufför och tagit med sig barnen till Falkenberg eller om det var Laholm.  Kvar i huvudstaden är i varje fall han, haveristen, med lagboken vid sin sida och telefonen som går varm.  Saklig i tonen, med rätten på sin sida – men ensammast i Sverige.

Annonser

På personalmötet igår

På personalmötet igår fick vi veta att ledningen har ordnat så att personalen kommer att få nya arbetsbord. Eftersom ledningen berättade det redan på det förra personalmötet uteblev den överraskningseffekt som ledningen eventuellt hade tänkt sig skulle följa på beskedet. Somliga visste det tidigare än så. ”Vi pratar månader”, sade en kollega i personalrummet i förmiddags. Eventuellt var det ett medvetet drag från ledningen att servera oss ”nyheter”, som i själva verket är gammal skåpmat. Eventuellt var det tänkt som en förtäckt påminnelse. Eventuellt var det tänkt att personalen skulle uppmärksamma den förtäckta påminnelsen på exakt det sätt som jag nu har gjort, för att skapa en diskussion kring påminnelsen och därmed göra oss medvetna om de nya borden ytterligare en gång, som ett slags tredje påminnelse – en metapåminnelse.

På personalmötet igår fick vi veta att de nya borden är både höj- och sänkbara. Det visste vi också sedan innan. Däremot lade de till att bordsbytet är frivilligt. De sade ordagrant: ”Man behöver inte byta ut sitt gamla bord om man inte vill, men…”. Sedan tystnade de.

På personalmötet igår presenterade ledningen en plan för hur själva ommöbleringen av de allmänna utrymmena inför de nya bordens ankomst ska gå till. De sade inte rakt ut att det är obligatoriskt att stanna kvar efter personalmötet och möblera om i de allmänna utrymmena inför de nya bordens ankomst, men om man lyssnade riktigt noga på den som talade just då, kunde man uppfatta att den underförstådda betydelsen av det som sades då var att det var obligatoriskt att stanna kvar efter personalmötet och möblera om i de allmänna utrymmena inför de nya bordens ankomst.

I ett hövligt men sparsmakat mejl i morse fick personalen veta att det inte blir några nya bord. I det hövliga men sparsmakade mejlet stod det klart att de nya borden är för stora för personalens arbetsrum eller rentav trasiga.

 

Intimitetshunger

Dagens ord: Intimitetshunger.

Efter att ha sökt i olika ordböcker och uppslagsverk hittar jag ingen redogörelse för ordets ursprung. Själv skulle jag säga att intimitetshunger avser ett växande behov av fysisk närhet. Ofta uppstår intimitetshungern på allvar under tonåren. Det är inte fullt omöjligt att man känner intimitetshunger även i vuxen ålder, trots att det är betydligt mer sällsynt – särskilt om man sedan en tid tillbaka har ett stadigvarande samboförhållande. Då talar man i stället om intimitetsskräck, vilket bland annat kan ta sig uttryck i företeelser som skilda sovrum.

Elefanter kan inte hoppa

Tänk så många människor som i ett historiskt perspektiv mött döden under ett par elefantfötter. Sannolikt tusentals, kanske hundratusentals.

När andra tunga djur, som hästar och kameler, har varit på god väg att trampa ihjäl någon tankspridd stackare har de kvickt skuttat undan i sista sekund. Men inte elefanter, för de kan inte hoppa. Elefanter är det enda däggdjuret i världen som saknar den förmågan.

Tänk så många elefanter som genom historien sneglat på snärta giraffer och viga antiloper och önskat att de också kunde hoppa.

Prokrastinerar igen

Idag borde jag egentligen ha ringt ett brådskande och viktigt samtal. Vad gjorde jag istället de femton minuter som jag avsatt för det ändamålet? Jag började fundera på vilka smaklökar- och celler som är mest känsliga för smaker. Kort och gott: var smakar det mest i munnen?

Fastnade totalt, och fick inte ringt några samtal alls. Inte har jag blivit klokare heller. Gissar att det borde smaka mest i svalget, men det är bara min lekmannamässiga bedömning.

I varje terrorcell

I varje terrorcell finns en medlem som inte vill vara med.

I varje bergsbestigningsexpedition finns en deltagare som enbart är med för sällskapets skull.

I varje sammansättning av internationellt erkända evolutionsforskare finns en evolutionsförnekare.

I varje religiöst sällskap finns en medlem som tvärtemot konventionen ser sig rastlöst omkring medan de andra sluter ögonen, knäpper händerna och ber.

I varje kristen familj finns en hårdrockare som säger till sina föräldrar att han studerar den kristna hårdrockens historia på kvällarna, men i själva verket stänger han in sig på rummet för att skriva på sin erotiskt laddade novell om en hårdrockare som säger till sina föräldrar att han studerar den kristna hårdrockens historia på kvällarna, men som i själva verket stänger in sig på rummet för att läsa en erotiskt laddad novell om en homosexuell man som alltid kommer en halvtimma sent till skolan varje morgon för att han inte kan sluta onanera i tid.

I varje lekpark finns ett barn som enbart vill sabotera de andra barnens lek och sedan gå hem.

I varje kärnfamilj finns en person som skulle föredra en alternativ samlevnadsform, men som inte närmare kan precisera sina preferenser och därför uppfattar sig som fast i ett mardrömsliknande tillstånd.

I varje medialt uppmärksammad rånarliga finns en rånare som vill dra sig ur för att minimera risken för fullskalig medial exponering vilket skulle äventyra familjens redan lätt svajiga anseende och ställning i släkten.

I varje terrorcell finns en medlem som önskar att någon driftig medarbetare vid polisens IT-avdelning lyckats dechiffrera den krypterade kommunikationen inför nästkommande terrordåd eftersom det i slutskedet av planeringen framkommit att den slutgiltiga detonationsplatsen blir en centralt belägen tunnelbanestation där medlemmens moster arbetar som spärrvakt vid den aktuella tidpunkten för attentatet.

I varje radikal sammanslutning av fackligt organiserade spärrvakter finns en medlem som upplever att han oreflekterat rycktes med i det fackliga arbetet eftersom han inte kunde stå emot kollegornas raffinerade övertalningsteknik som i huvudsak innefattade oväntat smicker, skuldbeläggning och utmattning.

Skär ner på artighetsfraserna

Ett sätt att komma runt problemet med torra artighetsfraser är att helt sonika förkorta dem. Det handlar inte om dra ner på antalet artighetsfraser, utan bara om att hugga huvudet av dem.

I morse beslöt jag att pröva min metod. Det uppstod en situation, ett sammanhang, som krävde ett visst mått av artighetsfraser – en situation där jag i vanliga fall hade känt mig nödgad att uttala artighetsfraserna i sin helhet. Då hade det låtit så här:

”Okej, tack så jättemycket för skjutsen. Supersnällt verkligen. Lycka till på körlektionen i eftermiddag och ha en fortsatt trevlig dag! Vi får ta och fika någon gång framöver.”

I stället sade jag: ”Tack för… japp. Schysst. Lycka till med, ja, du vet. Hej!”

Jag förstår behovet av artighetsfraser, även de riktigt torra. ”God morgon, vad trevligt att se dig! Hur är det med dig? Pluggar du och står i? Vad roligt. Och hur är det med mamma? Du får hälsa henne!” Jag förstår deras oumbärliga plats i de dagliga konversationerna med andra. Jag argumenterar inte för att de ska avskaffas. Vi skulle antagligen få ett betydligt mindre trevligt samhälle utan dem. Jag bara säger: Vi kan väl förkorta dem. Budskapet når ju fram i alla fall.