Bara ett tecken för igelkott

Man kan tala om ett slags utjämning av lokala dialekter inte enbart när det gäller svenskan utan även i fråga om svenskt teckenspråk. Förr fanns sex eller rentav sju olika tecken för igelkott; nu finns bara ett.

Annonser

Den kostsamma varumärkesfetischismen

Det ryser i mig vid tanken på all den tid och kraft som människan lägger ned på att utforma varumärken, som till slut blir så mäktiga, att vi förlorar kontrollen över såväl deras utbredning som betydelse. Somliga varumärken finns i varje gathörn, på varje pelare och varje huvudbonad i hela världen. Vissa varumärken finns på platser, där fria medier, demokratiska omröstningar och mat för dagen är en bristvara.

Jag är i grund och botten inte motståndare till märkeskläder, jag bara konstaterar att världsfreden sannolikt hade varit inom räckhåll om vi människor hade lagt ned lika mycket tid och energi på att utveckla demokratiska arbetsformer i det globala Syd, för att nämna ett exempel, hellre än att skapa och upprätthålla mäktiga varumärken.

00-talets förälskelser

I en kort sekund flimrar alla stormiga Lunarstormförälskelser från det tidiga 00-talet förbi. Mitt i veckan, mitt i vardagen, mitt i mellanmålet rasslar det till långt bak i hjärnans minneshantering och ansikten, chattkonversationer och virtuella uppbrott, som man för länge sedan trodde var glömda, reflekteras i filmjölksglaset.

I nästa sekund är allt som vanligt.

Ljuden vi inte längre minns

När Stina Ekblad sommarpratade i fjol påminde hon oss om att ”varje sommarlov är någons sista”. De orden är på samma gång tänkvärda och melankoliska, och det fick mig att fundera på alla de ljud från min barndoms sommarlov som jag inte längre minns. Bilder däremot, bilder på trasiga sommarben och pappa som står vid grillen, finns bevarade och arkiverade i stora kvantiteter på vinden – däremot få eller inga ljudupptagningar. Varför är det så?

Jag kan i och för sig tänka mig ett antal förklaringar till just det, men det gör inte saken bättre. Det sägs att en bild säger mer än tusen ord. Men ljud då? Rösten på telefonsvararen, som tillhör någon som inte längre finns bland oss – den rösten med alla sina säregna toner och nyanser ger tillträde till en minnesbank som inte kan nås genom bildmediet.

Själv minns jag framför allt en sak från min barndoms sommarlov, och det är ljudet av innebandybollar som studsar lätt på den provisoriska bandyplanen på gatan utanför föräldrahemmet. Gatan låg allt som oftast öde, så det enda ljud som hördes var det snärtiga ljudet av ihåliga innebandybollar mot stum asfalt – ackompanjerat av våra små sneakersskor som flängde än hit, än dit.

Instinktslivet är aldrig långt borta

Om det är något jag minns särskilt från min skoltids historieundervisning, är det lärarnas genomgångar av medeltiden. Jag gissar att det är för att medeltiden på många sätt verkar ha varit en ytterst svår och mörk tid. Digerdöden, häxjakten, trångboddheten och gudfruktigheten är sådant som både känns skrämmande och främmande i dagens Sverige.

Samtidigt finns det liknande problem idag. Om man gör en internationell utblick stöter man på problem som resistenta bakterier, Ebolavirus, en skenande klimatkris och reaktionära politiska krafter i regeringsställning runtom i Europa. Det är nästan så att man får anledning att fråga sig vad som egentligen har förändrats sedan 1300-talet.

Mycket har förändrats! Det kommer man snart fram till, om man betänker saken närmare. Dessutom har förändringarna varit till det bättre. Men jag kan ändå inte låta bli att stanna upp vid den här frågan emellanåt. Vad har egentligen skett på 1000 år?

I fredags satt jag till exempel som vanligt på krogen. Ett dunkelt belyst vattenhål någonstans på Södermalm. Ölglasen klirrade högt, och runtom mig satt berusade människor med köttröda ansikten och ölskum i skägget. Jag observerade de drickande och undrade för mig själv om de är lika noggranna med att få i sig den mängd vatten som Livsmedelsverket rekommenderar att vi ska dricka varje dag. Antagligen inte. Någon började plötsligt ropa och skrika okontrollerat. Ett omisskännligt tecken på fylla – den här mannen var nu bortom all förnuftsmässig kontroll. Jag följde honom med blicken. Plötsligt tappade han balansen och tog stöd på en stol som hörde till grannbordet. Runt bordet satt ett gäng tjejer som han hälsade på genom att ropa något ohörbart och anlägga ett ansiktsuttryck, som var tänkt att se charmigt ut. Tjejerna tittade inte ens åt hans håll. Där och då tänkte jag för mig själv att man antagligen höll på exakt så här för 1000 år sedan.

Sedan blev det slagsmål på krogen. Jag ska inte hyckla och påstå att jag aldrig varit i slagsmål, men det här handgemänget blev liksom det som avgjorde saken: det primitiva instinktslivet ligger aldrig särskilt långt borta för oss människor, vare sig vi är utrustade med iphones eller spikklubbor.

Litteraturen lär oss om livet

Om någon frågade mig varför man bör läsa, skulle jag en gnutta högtravande svara att det är för att dra den främmande världen till sig. Detsamma gäller skrivandet. Det är genom läsandet och skrivandet vi kan orientera oss och lära oss mer den värld, som vi egentligen bara känner flyktigt.

Som jag ser det vidgar skönlitteraturen våra perspektiv och lär oss – för att tala med Beata Agrell – att se annorlunda. Böckerna visar oss sådant som tidigare har undgått vår blick, och berättar om livsöden, som vi kanske aldrig skulle ha kommit i kontakt med annars. På så vis gör litteraturen oss mer toleranta inför det främmande – eller mindre främlingsfientliga om man så vill. Ja, förutsatt att vi är mottagliga för det förstås. Man kan läsa Gösta Berlings Saga, som vore den en bruksanvisning för teven eller ett läkemedelsrecept – men säg mig, vad är då poängen med att alls läsa Selma Lagerlöf?

Som man bäddar får man ligga?

Det var i våras, i fikarummet. Det var bara jag och han kvar.

”Alkoholister får ligga som de har bäddat. Om man inte kan behärska sitt alkoholintag är man inte ämnad för en sansad och behärskad tillvaro”, sade han med en enorm övertygelse.

Jag tittade honom djupt i ögonen och lät två långa sekunder passera, som för att manifestera mitt missnöje.

Sedan tog jag vid: ”Jag betackar mig för din socialdarwinistiska synpunkt.” Därefter höll jag en lång utläggning om vikten av en solidarisk och restriktiv alkoholpolitik – men han lyssnade inte, han var hopplös.

Det är trist med politik som grundar sig på uppfattningen att man under inga omständigheter bör hjälpa andra. Att man är sin egen lyckas smed. För mig handlar politik om att se, inte förbise, andra. Således saknar jag en sådan som Håkan Juholt i politiken.

Att köpa något på realisation

”Den här tröjan köpte jag på realisation”, säger ingen någonsin längre.

Jag kan alla gånger sympatisera med användandet av förkortningen ”rea”, det är i själva verket en mycket bra förkortning; jag bara säger: någon gång får du gärna använda realisation i min närhet. Det skulle liksom inte skada.

Andra ord som gärna får användas lite oftare är obeveklig, vankelmod och eklärera.

Bråk på bussen mellan blinda

Något jag minns starkt från i höstas var när ett blint par bråkade på 147:ans buss. Jag tyckte först att det hela såg humoristiskt ut, sedan förstod jag att blinda pars bråkande naturligtvis måste vara minst lika hjärtskärande som alla andra relationsbråk.

Det blinda parets gester och kroppsspråk såg till en början ut ungefär som man tänker sig att blinda kommunicerar med varandra. Sedan blev rörelserna yvigare och grövre, liksom oförsiktigare. Det var inte så att de slogs eller ens rörde vid varandra, men deras armar och händer for omkring på ett sådant sätt att man kunde fråga sig om de verkligen hade kontroll på sina kroppar.

Bråket var intensivt men kort. Till sist lämnade kvinnan i paret bussen, på en hållplats som av allt att döma inte var parets planerade slutdestination – men innan dess: en snabb och bestämd rörelse med fingrarna, som fick mannen att se både svarslös och överrumplad ut, ungefär som man själv brukar se ut när den man bråkar med säger något slagkraftigt och vänder på klacken.