Ett lila skimmer

En vän till mig upplever klassisk musik som stressande. Hon brukar säga att det känns som att springa mot ett mål men aldrig komma fram, oavsett kompositör. Själv finner jag lugn och arbetsro, nästan alltid.

Någon gång lyssnade jag till en hjärnforskare som sa att människors hjärnor beter sig så olika varandra att det är snudd på ohederligt att tala om den mänskliga hjärnan. Jag vet själv mycket lite om hjärnan, så jag törs inte uttala mig vidare om det men visst ser det olika ut, i våra respektive inre världar. Vi kan aldrig veta, och det är så spännande tycker jag.

Samma vän, som blir stressad av klassisk musik, påstår också att människor hon känner har olika färger i den mentala föreställningsvärld som bara är hennes. När hon tänker på mig är jag lila. Det är lila runt mig, brukar hon säga, ett lila skimmer runt miniatyrbilden av mig som hon får upp i huvudet när någon påminner om min existens.

Prettospråk

Det finns stunder då jag inbillar mig att i stort sett allt jag formulerar som en tanke i huvudet har potential att bli en mening i en framtida roman. Bortsett från att det visar på drag av storhetsvansinne, påminns jag därmed om min stora förkärlek för ord.

Jag låter mig ofta förföras av ord som inte är särskilt märkvärdiga.

Det att en människa tänkt igenom vad hon ska säga, valt sina ord med omsorg, det tillför helt enkelt något till situationen, laddar den med en sorts magi. Det måste inte vara lekar med ord eller ens särskilt avancerade ord, men när jag stöter på ett språk med lite ambitionsnivå, då blir jag glad. Jag gillar komplexiteten.

Två sorters elever

I betygsättningstider presenterar sig två sorters elever. De som inte tror att de kan få mer än godkänt hur de än bär sig åt, farligt låg självkänsla, ”jag vill bara veta om jag blir godkänd”. Och de som inte kan tänka sig något annat än ett A eller B. Obstinata och snudd på ohanterliga personer. Dessa sistnämnda elever –  antar jag – fick vid någon tidpunkt i livet något enstaka högt betyg och har sedan dess fullständigt integrerat attributet ”högpresterande elev” i självbilden. Farliga de också, fast på motsatt sätt.

Släpp ut mig nu

Hon hakar sig fast och vi talar en stund, pratar på tills jag börja säga fel saker. I mitt tycke säger jag inget dumt men hon känner inte längre igen sig.

Och för en kort stund blir det tyst. Och trots att samtalet fortsätter en stund till, trycker hon rätt som det är på den osynliga knappen ”Släpp ut mig nu”, den knapp som dyker upp i huvudet när hjärnan misstänker att samtalet kan komma att stranda.

Hon är nu redan långt borta.

Samtalets villkor

Berätta om samtalets villkor

skörheten i stipulerandet av dessa villkor,

grunden de vilar på, och

om vem som tar initiativ

och vem som anpassar sig

Torleif

Hans namn lästes motvilligt upp, ett uråldrigt svenskklingande namn.

Det var hans tur nu. Hon var färdig med sitt anförande och han hade begärt replik och äntrat talarstolen.

Med sina väldiga kavajärmar av grå filt och den storväxta kroppen hängandes tungt på pulpeten tog han till orda.

Han drog in ett djupt andetag och blåste ut den gamla luften som stank leverpastej och inlagd gurka.

Ett osynligt oväder härjade plötsligt i det instängda sammanträdesrummet.

Alla som suttit och halvsovit lutandes mot sin bordskamrat vaknade nu till.

Han skulle bli oförskämd och börja skrika, tänkte några. Andra sköt bak stolen och gick ut ur rummet för att hämta vatten, fastän de inte var törstiga.

Hon ville hålla för öronen men kunde inte, det vore att avslöja sig för mycket.

Nu harklade han sig och satte igång det långa anförandet som varken skulle göra till eller från i debatten, eftersom ingen lyssnade.

Ögonens samsyn

Det vackraste som finns är när två personer tänker samma sak och kan mötas i det och med en blick eller en enkel gest bekräfta varandra.

Vad jag behöver

Jag ser med trött blick ut genom fönstret från insidan, och något, jag vet inte vad, kämpar för att komma ut från insidan.

Jag har just vaknat och jag behöver ord: inga särskilda ord men ord, litteratur, textmassor, stora, vänliga ord att korrespondera med och hålla sig i, stödja sig mot till en början, spegla sig i så småningom, någon annans ord som redan tänkts och redan hänt, någon annans ord som låter bra och som jag kan använda som mina egna men bara tillfälligt, låna så länge, medan jag klär på mig min egen språkdräkt och vaknar.

Är det så svårt att förstå mitt behov av ständigt nya tillströmmande ord utifrån, är det så svårt att förstå att för att morgonen ska kunna få den mening den förtjänar behövs ord, utifrån kommande ord, referensmaterial, hörnstenar.

Jag behöver vid uppvaknandet storsinta, hjälpsamma ord som solidariskt kan länka till andra system av ord, först sedan kan jag ta mig tillbaka till min egen utgångspunkt, finna morgonens första ord, för så är jag funtad, åtminstone jag och säkert många fler, jag behöver på morgonkvisten redan existerande ord för att kunna existera själv, häva mig upp ur sängen, ord för att kunna rosta bröd och brygga kaffe, för att våga fantisera om dagen jag just vaknat till.

Ord behövs för att denna morgon ska kunna förvandlas till dag och sedan kväll, och för att jag ska kunna sätta mina första tankar i rörelse, ta mig ut och ryckas med i den väldiga rörelsen bortåt och utåt, rörelsen ut ur tankens slutenhet, bort från inkröktheten i oss själva, människans litenhet, och jag älskar att ord alltid ger upphov till nya hoppfulla sammansättningar av ord, att ord så att säga ger ord, och det händer att jag älskar orden bara som de är, orden i sig, och slutligen älskar jag det som kämpar för att komma ut från insidan trots att jag inte vet vad det är eller hur det ser ut.

Jag kan knappt vänta men jag väntar.

Kick off med jobbet 2017

Jag tog anteckningar när jag var på en urtråkig jobbgrej 2017. Här är vad jag skrev då.

Detta händer: Koncernträff för trehundra medarbetare på en adress i Hammarby Sjöstad.

Klämmig och käck välkomstkommitté välkomnar med raw food-bollar och delar ut namnskyltar i skrikiga färger.

Introduktionfilm på stor projektorduk. Därtill bombastisk musik och bilder på medarbetare som besvärat tittar in i kameran och försöker se glada ut.

Käcka hälsningsfraser kollegor emellan mellan tuggorna av raw food-bollar.

En smått bisarr presentationsrunda med trehundra medarbetare som ropar sitt förnamn rakt ut i föreläsningssalen på given signal från en välklädd men hittills okänd man vid podiet i salen.

Käck servettvikning på bordet.

Käck inspirationsföreläsning med en jovialisk föreläsare från Falkenberg.

Powerpointslides med käcka ordspråk på latin som påstås ha ett samband med medarbetarnas arbetssituation och deras förmodade känslor inför denna.

Käck samtalston och käcka replikskiften under lunchpausen.

Käck och smal sallad som påstås vara en del av koncernens uttalade miljöpolicy men som i själva verket är en konsekvens av föregående räkenskapsårs budgetunderskott.

Käcka glasögonbågar på karismatisk kvinna vid podiet med överdrivet kroppsspråk.

Samma kvinna: Ett frekvent användande av anglosaxiska och ungdomliga uttryck, levererade med stor osäkerhet och tvivelaktigt uttal.

Klämkäcka ledord och slogans i powerpointslidsen presenteras som nya trots att trehundra medarbetare insisterar på att de har hört dem förr.

Käck hashtag som medarbetarna uppmanas använda när de tar käcka bilder från koncernträffen.

Käck allsång med en ramsa bestående av värdeord som ingen efterlever.

Spontan rapsång av koncerntrogen medarbetare som resulterar i skrattattacker och en känsla av att allt är som det ska vara.

Sedan: Aggressiv gruppindelning baserad på medarbetarnas favoritårstid.

Därefter: Långa sekunder av tystnad i det efterföljande diskussionspasset.

Och därpå: Workshop med post it-lappar i käcka färger som medarbetarna uppmanas fylla med tänkvärda oneliners om visioner som medarbetarna förväntas härbärgera inom sig.

Från podiet: löften om framtida investeringar från koncernledningen som tre hundra medarbetare vet aldrig kommer att infrias.

Pausmusik med en käck melodi som spelas upp på så hög volym att medarbetarna måste skrika för att göra sig hörda i paussnacket.

Efter pausen: Sakkunniga men skittrista utläggningar av extern föreläsare om robotarnas eventuella maktövertagande i framtidens samhälle.

Ännu mer fakta om robotar som saknar relevans för koncernens verksamhet och medarbetarnas vardag.

Robotfantast förklädd till extern föreläsare med stor prislapp applåderas och överräcks av koncernledningen en gåva i form av ett utskrivet intyg, i föreläsarens namn, på en insättning av en nätt summa i koncernens egen välgörenhetsorganisation.

Välformulerade frågor från medarbetarna i publiken, det vill säga en lång frågestund som ingen lyssnar på eftersom att frågorna mest liknar påståenden med syftet att lyfta fram frågeställarens egna meriter från tidigare uppdrag i koncernen eller tidigare jobb.

Bisarra ursäkter från koncernledningen framme vid podiet för att koncernträffen drar ut tiden med över en timma.

Käckt avslutningstal med verklighetsbeskrivningar som saknar kontakt med verkligheten.

Käcka rollups jämte koncernledningen på scenen som står snett.

Käcka rollups som innehåller små men betydande tryckfel som alla observerar men ingen uppmärksammar offentligt.

Käck summering av dagen i form av ”graffiti” på ett stort träplank som någon medarbetare med starka personliga band till koncernledningen burit in i föreläsningssalen och samtidigt rivit upp en gammal ryggskada.

I garderobskön vid dagens slut: Falska lovord om koncernledningens ledarstil och kallprat.

Lealös avskedsceremoni då trehundra medarbetare odramatiskt skiljs åt för att inte återse varandra förrän vid nästa koncernträff, mars 2018.

Från möblerna hörs ett vrål

Bokhyllor, tevebord, trasigt soffbord, säng och böcker lite varstans. Jag ser allting när jag vaknar varje morgon i min etta. Denna morgon hörs ett vrål från möblerna: en dröm som oartigt dröjer sig kvar. När jag slår upp ögonen kommer jag genast att tänka på en rad i Katarina Frostenssons diktsamling, “Tankarna”, som jag läste i somras. I någon dikt skriver hon “jag vill smeka dig med blicken som jag stryker över tingen”.

Sätter mig upp i sängen. Låter på Frostenssonskt vis blicken fara ut över möblemanget. Kläderna på golvet. De gulnade böckerna på det sedan länge trasiga soffbordet. Jag fokuserar på linjerna och materialen. Bokryggarna. Ingen kan mäta eller väga den samlade mängden arbete som ligger fördold här, de bakomliggande drivkrafterna, kreativiteten och den individuella disciplinen. Med handen på bokhyllan tycker jag mig kunna ana de mödosamma ansträngningar som resulterat i att möblerna alls kan stå där de står i dag. Förhårdnaderna på händerna som burit, lyft och slagit in sängen och tevebordet i olika förpackningar och emballage. Händerna och fötterna, men också hjärnan, människornas drömmar. Omsorgen och slitet som sett till att böckerna i bokhyllan till slut blev färdiga manus och skickades iväg till förlag.

Blicken sveper på nytt över bokryggarna och jag får en hastig men intensiv förnimmelse av författarna i bokhyllans hårda arbete och deras värkande oro: oron över att skrivandet inte skulle vara bra nog, inte duga för utgivning. Och jag tar fram en bok och bläddrar, och erfar anhopningen av stark författarångest som finns insprängd mellan raderna, i orden som vi läser och njuter. Men, tänker jag samtidigt: det är deras väldiga ångest, energin och kraften däri, som håller bokpärmarna samman. Inte boklim eller tråd. 

Var man än befinner sig, i sin lägenhet eller på någon befolkad gata mitt i stan, har minst ett hundratal människor slitit hårt för att man alls ska kunna gå där. Tankspridd och utan större bekymmer trampar man samma mark: en gång stelfrusen och ofördärvad mark. Marken innan människor i omgångar värmde den med sina blanka skodon och annan utrustning. 

Och var man än går är man jämt och ständigt mitt bland många levande och döda människors gemensamma strävan efter att skapa något beständigt och tryggt. Från möblerna hörs ett vrål.