Innan du talar

Innan du talar, sekunden innan du börjar, vet jag ofta vad du ska säga, sekunden efter vet jag ingenting, för jag vet aldrig vad du avstod från att säga, och medan du talar hör jag bara det du vill att jag ska höra, det du till slut valde att lansera som din åsikt, din röst, ditt program, så jag undrar, vad är det jag missar, jag undrar så

Innan du talar, innan du hoppar, när du tar sats, hur låter det då inom dig, vad säger rösterna inombords, ropar de ursinnigt eller viskar de behärskat, talar de alltid bara svenska eller slänger de in långa svordomar och lånord från främmande språk för att skaffa sig ett övertag i diskussionen

Innan du talar, när du rådslår med dig själv, hur låter rösten när den är ensam, när den kan ropa vad den vill, är den uppriktig då eller störd av något obestämbart, hur låter rösten i sin råaste form, när den fortfarande är hel, inte tänker sig för eller oroar sig, och hur lät rösten i sin ursprungliga form, när den ännu var ett barn, var den stolt över att finnas till eller var den skamsen redan då

Innan du talar, under det du räcker upp handen och begär ordet, sekunden som känns evig på något vis, vad säger rösterna till varandra, sekunden innan allt fallerar, innan du ångrar allt du någonsin sagt, hur låter rösten när den ännu håller måttet, hur låter rösten när den ännu är en röst att räkna med, är den bräcklig eller stark när du repeterar dina repliker en sista gång framför spegeln i en sminkloge, innan du får ordet och kollapsar

Innan du talar, innan du går upp, det handlar om hundradelar, med vilka ord eggar du dig själv, hur låter rösten som jämt vinner, hur låter rösten när allt är förlorat, hur låter rösten när du berusat dig som tröst, när du är varm i kroppen, äckligt trygg, törs du raljera då eller håller du allt inne, hur låter dina gamla röster, går du till dem ibland, visst var målbrottsrösten trots allt ganska charmig

Innan du talar, när du ännu tvivlar, ska du avslöja din okunskap eller låtsas följa med, innan du vet om du ska säga något alls, hur låter rösterna som diskuterar högljutt inom dig, som undrar är det verkligen din strid eller ett litet villospår, vilken röst argumenterar och vilken retirerar, har du alls någon makt över dem, över vilken röst som ska höras utanpå och kanske prägla dig en tid, hur låter allt detta inom dig, föreligger hopp eller förtvivlan, råder förvirring eller terrorbalans, hur låter rösterna som plötsligt vill mäkla fred, hur låter rösterna, allihop, innan de hejdar sig, dämpar sig, formar sig – till ord

Innan du talar, vem talar då?

Glöm aldrig känslan

När du övermannas av en känsla, när den träffar dig, drabbar dig, känn då verkligen på den, omfamna den trots att den sårar dig, skadar dig, trots att den skulle kunna döda dig, acceptera den som en del av dig, upphöj den, befordra den från känsla till tanke, ge den ett erkännande, se den i varje fall som något du inte kan rymma från, ta därför kontroll över den, fatta tag om nacken på den och dra in den i köket och hacka den i bitar, studera sedan bitarna, ta god tid på dig, sök i kadavren efter något sött, något evigt, något gott, för trots allt finns en essens av något mänskligt gott också i allt det som är ont, lägg sedan känslans lemlästade kropp på köksbordet för att torka: kanhända finns då fortfarande en besk smak men ge dig inte, ge dig på den igen, ta den till dig på nytt, låt dig inte skrämmas av den, förvalta den, möt den hellre med en annan hårdhudad känsla än kväv den i sin linda, uttryck den till sist, kalla känslan något, låt den gå från känsla till ord, välj de ord som kommer först och uttala dem tyst för dig själv, det kan likna en bön eller en förbannelse, det är egentligen helt oviktigt vad den liknar – när du känner en känsla, när den drabbar dig, tryck den mot bröstet och andas djupt, sedan kan du lägga undan den för gott, men glöm den aldrig.

Bönderna i Bonde söker fru

2006 sände TV4 för första gången ”Bonde söker fru”. Ikväll sändes ytterligare ett avsnitt. Jag kan inte låta bli att undra vad Sveriges bönder egentligen tycker om programmet. Kanske rycker de bara på axlarna åt vad de kallar kommersiellt jippo; kanske är det ett känsligt ämne, rentav en källa till konflikt, något som splittrar dem. Någon borde, som det heter i dagligt tal, ”titta på det”. Jag skulle i alla fall läsa.

På engelska är programtiteln ”Farmer wants a wife”. Eller är det kanske först och främst produktionsbolaget Meter Film & Television som ”vill” något här, det vill säga tjäna så mycket pengar som möjligt genom att kapitalisera på påhittade behov och begär hos bönder såväl som tevetittare.

Ledsen för lagom cynisk kommentar, det är väl åldern, eller årstiden, eller bara sån jag är – eller en funktion av alltsammans.

De dövas krigshistoria

Hur upplever man som döv ett krig? Hur stor del av en krigsupplevelse utgörs av ljud? Vilken roll spelar ljud, och då inte främst musik, i krigföring? Har någon skrivit de dövas krigshistoria? Det är frågor jag på allvar vill utforska efter att ha läst Ilya Kaminskys diktsamling Deaf Republic (2019), som jag för övrigt rekommenderar på det varmaste.

En komplimang och något annat

Han sa en gång, det fick jag höra på omvägar, att han hyste respekt för mitt intellekt. Finns det något vackrare att säga om någon? Det till och med rimmar, respekt och intellekt.

Sedan sade han visst något mer, något annat, något mindre smickrande – eller det antar jag i alla fall, för en komplimang av den digniteten kommer sällan utan en förolämpning av något slag, men det kan jag väl bjuda på.

Musiken i musiken

Jag tycker jag är bra med ord men jag kan omöjligt göra anspråk på att beskriva musik så att det känns rättvist mot musiken.

Jag kan vara hur bra jag vill med orden men det betyder inte att jag kan återge en bestämd låt, så att det helt och fullt känns som att läsaren också hör vad jag hör. Jag skulle kunna skriva en hel bok om en enstaka låt men samtidigt känna att jag misslyckats med att förmedla den känsla, eller snarare det tillstånd, som jag anser att tonerna och sången försätter mig i.

Om jag lutar huvudet mot stolens nackstöd och blundar, om jag sätter på låt säga Abbas Lay all your love on me och gör mitt allra bästa för att försöka klä själva musikupplevelsen i ord överväldigas jag av intryck och associationer redan efter tjugo sekunder. För mitt inre spelas en scen ur min barndom upp, jag är sju år och står på en grusplan då jag för första gången får syn på en tjej som jag i samma stund inser är onåbar för mig, jag ser på henne och hon på mig men hon tittar med samma närvaro – eller ska vi säga frånvaro – som man tar notis om en helt obetydlig detalj i rummet. Hon begriper inte alls att min blick på henne är den hos en nyförälskad, olycklig och överlycklig på samma gång. Och än i dag, tjugofem år senare, väcker hon samma känslor till liv när jag lyssnar på låten. Också helt andra sekvenser ur livet besöker och hemsöker mig under tiden som låten spelas.

Det faktum att musik kan vara så svårt att exakt sätta fingret på uppfattar jag som en klar brist både när det gäller min egen formuleringsförmåga och språket som sådant. Varför kan jag inte på ett tillfredställande sätt beskriva de sinnesstämningar som musiken ger upphov till? Hur bör musik förstås och tolkas av oss människor om inte med ord? Kanske är det endast genom att själv musicera som man kan gestalta musiken i musiken.

Konsekvenserna av mitt handlande

Är det opportunt eller pragmatiskt att göra si eller så? Av vänner och ovänner har jag kallats såväl opportun som pragmatisk. Vad jag verkligen är? Jag tror att de som sagt opportun många gånger menat pragmatisk och tvärtom. Jag kan omöjligt veta, och ska därför icke uttala mig därom. Men det är klart, hellre John Dewey än Ian Wachtmeister, förstås.

Var inte det opportunt sagt, så säg!

Gärna dialog men

Klokt folk påstår att vi människor behöver en social gemenskap och en känsla av tillhörighet för vår överlevnad. Så känns det emellertid inte alla dagar, även om jag inte skulle komma på tanken att försöka bestrida det.

Väl så ofta tycker jag mig klara tillvaron utmärkt på egen hand, jag tycker närmast det är skönt när jag råkar bli själv en hel helg för att någon social sammankomst ställts in. Kanske är det lätt för mig att säga att jag vill vara mer själv, att jag trivs bäst ensam – jag som har ett så socialt yrke, det vill säga jag som arbetar med ungdomar. Men ibland vill jag fly även från det. Jag har nog alltid inom mig burit en längtan efter att få vara mer själv, i alla fall i mycket högre utsträckning än vad jag hittills har varit och är.

Klokt folk påstår vidare att introvert är den som efter socialt umgänge känner det som att energi har tagits från en snarare än tvärtom. Det kan nog stämma att jag är mer eller mindre introvert, synd bara att jag inte agerat efter det alla gånger, jag känner nämligen ganska ofta en känsla av att ligga efter och att vara försenad: en inre stress, ett slags kamp mot tiden.

Denna samhällsnorm, som uppmanar oss till socialt umgänge i tid och otid, kommer obönhörligen och ofta på kollisionskurs med mina förhoppningar om att lyckas utöka antalet timmar i veckan då jag är absolut ensam, fri. Att denna konflikt både obönhörligen och ofta rivs upp på nytt för mig torde ha sin grund i att jag, åtminstone i detta avseende, är ett tacksamt offer för sociala förväntningar och grupptryck. Annorlunda uttryckt: jag tror jag är rätt svag för vad jag uppfattar som omvärldens blick på mig. Jag anpassar mig illa kvickt efter krängningar och missljud som jag tycker mig höra i den sociala samvaron med mig som deltagare, stum eller högljudd.

Kanske skulle min vän- och bekantskapskrets ha sett totalt annorlunda ut om det vore mer accepterat att vara enstöring? Känner man inte mig vid det här laget framstår jag här och nu som enstöring, jag inser det! Känner man å andra sidan mig väl och läser detta, förbryllas man kanske en aning. Jag vet inte ens om bilden jag själv förmedlar här stämmer, men en sak är säker: i den här bloggen läggs inget till eller dras bort från den känsla som i alla fall för stunden infinner sig.

Avslutningsvis vill jag säga, att även om jag utan reservation ansluter mig till påve Franciskus ord om vikten av att befrämja en dialogens kultur i denna oroliga, polariserade tid, är jag gärna själv ett tag till.

 

Vi visste ingenting

Jag både minns och saknar den tidiga fumligheten på Facebook, den kollektiva tafattheten i slutet på 00-talet. Vi var alla unga och dumma på Facebook då. Vi var det där nyförälskade paret, 20-någonting, i soffan hemma hos någon, vi var blyga men ganska modiga på samma gång och pratade högt efter väldigt många ”okej, en öl till då” på stan.

Försiktigt, det var vad vi trodde i alla fall, grävde vi med våra grova nybörjarhänder i varandras tidslinjer och profilbilder – begreppen var nyupptäckta planeter utanför vårt solsystem. Vi ville alla vara i framkant men vi var okunniga om allt. Vi föreläste om nya häftiga funktioner som vi läst om på Nyheter24 men vi visste knappt någonting. Så ett ömt ord eller två kunde ta sats framför en laptop i en förväntansfull kropp och hoppa rakt ner i någons offentliga tidslinje och sedan vidare ut i världsrymden. Där hånades det som kommit ut rätt men i fel kanaler – det som förut, före 00-talet, kallades privat. Var går nu gränsen mellan privat och offentligt? Kan man vara privat på Facebook? Kan det kallas privat trots att våra privatmeddelanden kan komma att nyttjas av ”politiskt obundna” dataanalysföretag som Cambrigde Analytica? Vore det inte för att nämnda företag haft tillgång till 87 miljoner amerikanska medborgares Facebookdata hade Trump antagligen inte vunnit valet 2017, påstås det i ”The Great Hack”, en Netflix-dokumentär som släpptes i januari tidigare i år.

Kanske saknar jag trots allt inte den tidiga fumligheten på Facebook. Vi var många som var naiva då, och är fortfarande förresten, för att inte säga okunniga, och ovetandes om hur vår Facebookdata används av tredje part för politiska ändamål. Nej, jag är inte särskilt konspiratoriskt lagd men jag är bekymrad, jag är faktiskt ganska ordentligt oroad, å demokratins vägnar.

Balkonghäng i Bagartorp

Jag utgår från de kalla, blanka fasaderna på Fridensborgsvägen i Solna. På sin hemsida beskriver en mäklarfirma nyproduktionerna i området som levande och inkluderande och passar på att hälsa välkommen hem. Jag går över en stig som leder bort från Järvastaden och in i hyreshusområdet i Bagartorp. Skillnaden är påtaglig, jag vill kalla det klassresa. 

I Bagartorp tittar jag upp på en balkong. Där sitter några som liknar Dennis och Maja, men det är några andra. De röker samma cigg som en gammal flickvän. Men det är inte Dennis eller Maja eller min gamla flickväns cigg, ser jag när jag tittar noggrannare. Jag tittar för länge, så länge att de känner sig iakttagna och tittar tillbaka, men blicken är inte avvisande, inte heller välkomnande, istället iakttar den mig tillbaka, utforskande men bara lagom mycket, inte integritetskränkande. Jag grips av tanken: Varför känner jag inte de här människorna? För att omständigheterna ville något annat. En röst inom mig kontrar snabbt: Räcker det inte med vännerna du har, Johan? Klart det gör, svarar jag lika snabbt. 

Klart vännerna jag har räcker, klart jag är nöjd, tacksam och lycklig med dem, klart jag inte behöver några andra, men tänk om jag har fel? Tänk om jag behöver fler vänner, tänk om jag behöver dem på balkongen i min krets av vänner som jag kan ringa om något fruktansvärt har hänt och jag behöver att de ovillkorligen tar mitt parti, min sida. Tänk om balkongmänniskorna besitter viktiga perspektiv på utformandet av min 30-årsfest som skulle revolutionera festen och i förlängningen de efterföljande åren när jag tittar tillbaka på festen och betraktar den som en milstolpe i samlingen av ögonblick som skänker styrka i den tröga vardagslunken, tänk om de har kommentarer, sedan länge uttänkta analyser på min favoritserie Rederiet som kompletterar mina, tänk om de slår hål på myter som jag inte visste var myter utan hängde upp mitt liv på. Vill jag krossa själva fundamenten, slå sönder marken jag står på? Ja, om de vänliga balkongmänniskorna hjälper till och bygger en ny husgrund. Varför går du bara inte upp till dem, säger rösten och det är ingen riktig fråga eller ens en befallning utan en retorisk fråga, med inslag av hån, för den vet att jag inte vågar. Jag har inte det modet, den pondusen, replikerar jag rösten. Och tänk om det inte är paret på balkongen utan den ensamma hyresgästen jämte som jag behöver, som behöver mig. Och jag kan ju inte gärna knacka på alla dörrar.

Så, jag finner mig i att endast finnas till i en skärva av världen. Jag tycker jag känner många men jag känner ju inte ens mina egna grannar, hejar knappt på dem, och de hejar knappt på mig. Johan, du har hängt på hundratals balkonger och träffat fantastiska människor… men, avbryter jag den inre rösten, tänk om det finns en balkong jag måste besöka, tänk om det finns ett balkonhäng som skulle förändra mitt liv, tänk om det finns en person där som är på rätt humör för att prata ut och tänk om jag, som är en så bra lyssnare, kan komma med något som i sin tur kan ge upphov till ett nytt resonemang i den andra änden som sedan skickas tillbaka till mig – och vips är vi oskiljaktiga tills någon av oss dör före den andra. Då ska en av oss sörja tills döden tar den andra också.