Metareflektioner

Det är alltid metakommentarer med dig, Johan. Varför?

Förstår du inte vad vi pratar om eller vill du bara låta smart?

Du bemöter invändningar och kritik på samma sätt: genom att kommentera kritiken.

Ja, vad är det med det, undrar jag – det finns ju alltid en nivå ovanför nivån.

Inte alla tankar

Nej, alla tankar måste inte ställas ut och visas upp.

Jag reser mig och går ut och tittar till dem, sveper med blicken över folkhavet av tankar, många av de sover, andra låtsas bara sova. Jag slås av att somliga tankar är så sköra ännu, spröda känsloliv, skulle aldrig tåla ljuset eller klara de prövningar som unga och ambitiösa tankar bara kastar sig in i, de skulle knappt ens kunna stå upprätt utan mig, och om de släpades ut på grusgången skulle de storma in i båset igen – de är helt enkelt inte redo än.

Andra tankar är kanske redo men istället ovilliga, obevekliga i sin tro på tankars suveränitet, de slåss för tankars rätt att få förbli anonyma livet ut. Därmed hoppas de kunna undgå hängning såväl som dissektion. De vill ha garantier för ett långt liv.

Framför allt, säger de, är det en principsak: att inte behöva ställas ut och visas upp, utan att få leva efter sina egna lagar, få vara tanke i tysthet, tanke i vilande tillstånd.

Motkraft

Ett ljus tänds plötsligt i mörkret
En stol skjuts hastigt ut
En idé är satt i rörelse

Någonstans i världen
närmare än du kan ana
bygger någon upp ett case mot dig

Skjut ut din stol
Gör upp en eld i mörkret
Sätt en motkraft i rörelse

Där vänner och fiender kan mötas

När du är bland fiender
eller rättare sagt när du precis har lämnat dem, rundat hörnet
då sticker någon en armbåge i sidan på en annan och
de börjar diskutera sinsemellan
diskutera den person som är du
men bara för att rasera den
På nolltid är du en nolla

Det börjar alltid med det obligatoriska smickret
I förbifarten lyfter de fram dina goda sidor
men bara för att balansera samtalet en aning
väga upp för allt skitprat som de vet ska följa därpå

Du vet allt detta
Kanske har du till och med koll på
hur skitpratet brukar låta på ett ungefär
Men du har inte koll på de exakta ordvalen
eller på vilka karaktärsdrag de oftast pekar ut
Du vet i själva verket mycket lite om råheten i beskrivningarna
om detaljerna i deras utsagor

Föraktets slagord
dess exakta mått
dess underliggande oktaver
är för dig dolda

När du å andra sidan är bland vänner
eller rättare sagt när du precis har lämnat dem
och de beskriver dina goda sidor för varandra
inte för att de måste utan för att de vill
– vilka svagheter lyfter de då fram
för att balansera samtalet en aning
väga upp för alla komplimanger som de vet
annars bara skulle tas som tomma fraser eller som
inställsamt smicker för att dölja en verklig intrig

Än mer viktigt är det kanske att fundera över
om det är samma svagheter som beskrivs
både av fienderna och av vännerna

Våra självupptagna röster

Varje gång jag möter en människa som lyssnar tålmodigt på mig och sedan svarar med ett inlägg som visar inte bara att hon har lyssnat, utan även reflekterat över det jag nyss sa, då rodnar jag.

Jag rodnar inte ofta men när någon om så bara för ett ögonblick ger mig sin fulla uppmärksamhet, då kan jag inte annat än att rodna.

Skulle jag omge mig med mer självupptagna människor än någon annan? Jag vet inte, jag tror inte det. Däremot tror jag att vi oftare än vad vi vill medge förfaller till självbespegling. Men vi ska inte vara så hårda mot oss själva på den punkten, självbespegling är en effekt av det samhälle vi lever i – så är det bara.

Sedan är det förstås mycket illa att de som sällan eller aldrig ges ordet är de som kanske i själva verket borde föra vår talan i världen.

Det vidunderliga

När det gäller samtal funderar jag ikväll kring

det svåra i att höra tystnaden som uppstår och att rätt utnyttja den

det smärtsamma i att uppleva sig stå på olika trappsteg och samtala

det vidunderliga som det innebär att se och att bli sedd

Såsom tidskapsel

Det finns musik jag respekterar och musik jag inte respekterar.

Musik, vilken både lyckas förmedla låtskrivarens genialitet och tillkortakommanden, känner jag något extra inför. Samma vördnad anser jag mig vara skyldig den musik som förmår härbärgera de emotioner hos skaparen som släpptes lösa i skaparögonblicket.

När jag hör musik, som förutom att förskjuta känslorna i en viss riktning också visar sig fungera som en tidskapsel, då känner jag det som att jag svävar i tidlöshet. Åtminstone vill jag göra det, så att jag kan ta mig dit jag vill. Tillfälligtvis fästa mig i en annan tid.

Ett slags fångenskap

I vintras läste jag om någon, som ville göra gällande att i den stund vi gör anspråk på att med ord beskriva det vi ser, skapas ett förskräckligt avstånd mellan oss och tingen. Tingen skulle vara rena, påstods det, och vi besudlade av allt möjligt – tidigare erfarenheter, förbindelser till andra och så vidare – vilket antas grumla vår lins.

Parentetiskt ska jag nu i förbigående inskjuta en fråga: Hur är det med djurens blick, är den desto mer klar kanske? Antagligen inte.

När vi som barn tillägnar oss ett språk – jag inser hur poststrukturellt det här börjar låta – läggs ett filter över världen som förvränger vår uppfattning om den. På sätt och vis blir vi från den stunden beroende av språket för att alls kunna förstå och tolka tingen. Vad är detta om inte ett slags fångenskap?

Den svåra konsten att få syn på sig själv

De fåfänga stunderna framför spegeln – i själva verket är det ju bara då som vi faktiskt kan få syn på oss själva och studera det vi ser. Hur vi ska komma att tolkas av andra under resten av dagen, efter att vi vänt bort blicken från spegeln, kan vi omöjligen veta. Inte heller kan vi veta hur vi ser ut när vi går den där korta sträckan från lägenheten till busshållplatsen eller om vi ser trovärdiga ut när vi ljuger, vilket somliga av oss tycks tro.

Visst vore det lärorikt, om än väldigt underligt, om man skulle be någon följa en med en filmkamera en dag på jobbet, dokumentera allt. Men vad man inte tänker på då är att det är omöjligt att hacka tillvaron i bitar på det viset. För när jag sedan sätter mig dagen därpå och tolkar vad jag ser på videobandet, är jag färgad av nya intryck, erfarenheter och förväntningar. Detta, tillsammans med den inverkan en filmkamera har på mitt beteende, gör förstås videobandet odugligt som vetenskaplig källa.

Om jag vid ett visst tillfälle ser trovärdig ut när jag ljuger är därför omöjligt att utreda. Dels för att händelsen är över i samma stund som jag försöker utreda den, dels för att jag aldrig kan skilja på händelsen, utredandet av händelsen och utredaren själv, det vill säga jag – vi är ett.

Kärlek utan tempus

Lena Andersson säger det bättre än vad jag kan: Det man vill ha, har man redan haft.

Kanske skrev hon inte ordagrant så men det var något åt det hållet. Jag tror att det är i hennes Egenmäktigt förfarande (2013) som det konstateras: när man förälskar sig i någon, vill man ha denna någon så gärna, att man föreställer sig och inom sig upplever ens gemensamma liv långt innan det har hunnit utspela sig. Innan man vet om det ens kommer att göra det någon gång.

”Hjärnan känner inga tempus, det den har längtat efter har den redan haft” – det är ett citat från boken om just detta, som jag minns tydligt.