Falkenbergs Golfklubb

Min barndoms somrar utspelade sig antingen i Gamla Köpstad i Varberg eller i Skrea i Falkenberg. Alldeles intill havet. Ofta besökte vi Falkenbergs Golfklubb. Jag minns tydligt en välklippt övningsgreen intill klubbhuset. Medan pappa eller morfar gjorde något annat, kunde jag stå och putta där i vad som kändes som flera timmar, men det var nog bara en kvart eller så.

Det är nästan tjugo år sedan sist jag var på en golfklubb, ändå kom jag i morse att tänka på just den övningsgreenen, i Falkenberg. Och jag minns allt: gräsmattans lutningar och form, för att inte säga de väl avgränsade kanterna och det goda skick greenen var i då. Jag vill rentav påstå att jag minns var skuggan låg, när jag stod och puttade där och det var kvällssol.

Det händer att jag funderar över vem som bestämmer vad mitt minne egentligen ska registrera och diarieföra av det jag upplever. Men det måste ju vara jag som fattar de besluten, vem annars? På samma sätt måste det i någon mening vara jag som bestämmer vilka lagrade minnesbilder som ska spelas upp för mitt inre. Spela mig till ro, eller oro. Ändå tycks jag utestängd från den besluts- och urvalsprocess som föregår detta skeende. Än mindre känner jag grunderna på vilka selekteringen sker.

Varför får jag inte bli involverad? Är det för att skydda mig? Mig engagerar man först då det krävande efterarbetet tar vid: det att ta emot och iordningställa uppkomna känslor och tankar, bokföra, förbereda katalog, m.m.

Man kan inte få vara med överallt där man vill, jag vet det och i grunden accepterar jag det. Men känslan av en viss kontrollförlust i detta avseende stör mig.

Den som mottar bikten

De kommer till mig med sina bekymmer
vilket de alltid har gjort

”Jag vill tala med dig”
i en ganska allvarsam ton

Som om det vore en självklarhet
att de ska anförtro just mig sina
hjärtans tankar

Som om deras problem vore mina
Som om jag likt biktfadern kunde ge syndernas förlåtelse
bara genom att höra på dem

Jag släpper in dem i mitt liv, låter dem tala
Först får de tala länge, sedan sätter jag i system
att bryta in i deras själs bekännelser
för att ställa mina följdfrågor
Alltid samma frågor

Deras ögon
kommer till mig med sina bekymmer
Deras öron
lyssnar efter mig

”Jag vill tala med dig”
Som om jag vore ansvarig
för det liv de sörjer

Att vara essäistisk

Jag försöker intala mig själv att jag likt Michel de Montaigne är essäistisk sett till min livshållning.

Häromdagen snubblade jag över Andreas Åbergs bok ”Den vältempererade kritiken”. Ett helt kapitel ägnas åt att försöka bena ut den essäistiska formen – som kanske bör beskrivas som en hållning snarare än en form. Med hjälp av Montaigne och filosofen Max Bensen slår Åberg fast att essäisten, i likhet med essän, är obestämbar och rörlig. Lika lite svarar essän mot några yttre formmässiga krav, utan är tämligen fri och öppen som genre. Att skriva essäistiskt är, menar Åberg, en ständigt omprövande process. Essäisten kliver in i det verk som ska studeras, betraktar det inifrån och sönderdelar det. Rycker sedan tag i ett fragment och frågar ut det, och kräver således mycket av sin läsare, inte minst tid. Kort sagt far essäisten ofta iväg med sitt stoff.

Vad jag särskilt tar med mig från Åbergs tankar om essäistiken är att vi alla i någon utsträckning är kringströvande och reflekterande personer, som då och då tröttnar på att alla verksamheter är så styrda och målmedvetna. Montaigne menar att människor som jämt är fixerade vid att komma framåt i processen och se ett resultat, som de redan har föreställt sig och hoppats på, de människorna är inte i jämvikt med sitt eget mänskliga psyke. Som människor måste vi likt essäisten ta god tid på oss. Vi ska skriva länge, vi ska utveckla våra tankar, ta risken att misslyckas.

Kanske måste vi förlora oss i verket, eller personen framför oss. Vi måste vara obestämbara i vår verksamhet, och i vår existens. Vara beredda på att misslyckas när vi utövar vår medmänsklighet.

Jag försöker allt oftare undgå att gå i mål. Jag vill gå någon annanstans.

Jag vill

Jag vill vara
poetisk
politisk
bestämd
och lågmäld,
i precis den ordningen

Intellektualisering, projicering, rationalisering

Var vi någonsin med varandra, träffades vi på riktigt eller var vi i själva verket bara varandras projiceringsytor? Lärde du dig någonting eller låtsades du bara för formens skull? Tittade vi någonsin på varandra eller tittade vi bara på oss själva, i varandras ögon?

Jag menade allt jag sa, tror jag.

Vi är både vinnare och förlorare

Jag hörde någon avfärda protesterna i USA som meningslösa. Influencers och bråkstakar sägs ha ockuperat rörelsen, och därför anses den vara oförmögen att uppfylla sitt syfte. Jag håller inte med.

Många tycks ha svårt att acceptera en vinst med förbehåll. De som kritiserar Black Lives Matter gör det ofta utifrån uppfattningen att en folkrörelse förlorar sin legitimitet om en enskild protestaktion eller flera leder till stenkastning. De säger att kampen går förlorad om rörelsen tappar fotfästet på det sättet. Men strävar man efter perfektion och renhet i detta avseende kommer man, som författaren och essäisten Rebecca Solnit är inne på, alltid att bli besviken. Med andra ord kommer man att vara oförmögen att se och förstå de vinster med förbehåll som genereras längs vägen: en sluträkning med både vinnare och förlorare. Black Lives Matter är inte endast intressant utifrån sin systemkritik, utan också för vad den kan åstadkomma därutöver.

När det gäller vinster längs vägen tänker jag närmast på alla de människor som just nu introduceras för medborgarrättsrörelsens mest fundamentala principer. Kanske får de för första gången anledning att ifrågasätta sin omvärld. Kanske försöker de nu förstå sin egen samhällsställning i politiska termer. Det kan också komma att bli helt andra politiska frågor än medborgarrättsfrågor som engagerar härnäst.

Som Rebecca Solnit skriver i Kalla dem vid deras rätta namn (Daidalos) måste vi inse ”att vi ofta inte vet i förväg vad som kommer att hända”. Vidare måste vi acceptera ”att det som inträffar oftast är en blandning av positiva och negativa händelser, som kommer att utspela sig under lång tid”. Kort sagt behöver vi vara beredda på att förlora, så att andra kan ta vid där vi slutar och föra kampen vidare, kanske i en helt annan tid, långt efter vår död.

Vi måste, för att återigen tala med Solnit, våga se möjligheterna och intressera oss för det komplexa. Vi är alltid både vinnare och förlorare på samma gång.

Känslan eller orden först

Till eleverna säger jag: börja med känslan, sedan tar vi itu med språket, snyggar till formuleringarna.

Själv börjar jag med språket, lägger orden prydligt tillrätta i det tomma dokumentet. Som utställda kakformar på bakplåtspapper ligger de sedan där och väntar på – substans. Därefter tillreder jag känslan, opererar med narrativ och olika grepp inuti själva formarna, vilket är ett bakvänt sätt att hantera en uppkommen känsla. Framför allt strider det mot vad jag lär ut.

Kakorna är eleganta men de smakar ju ingenting.

Den gemensamma partsviljan

Jag tänker på Arlandarånet 2002.

Jag tänker på rånoffren som blev lugna när de förstod att deras rånare var erfarna proffs som visste vad de gjorde.

Jag tänker på rånarna som blev lugna när de förstod att deras offer litade till sina rånares förmåga i fråga om att fullfölja de riskfyllda åtaganden som ett rån medför.

Jag tänker på kroppens otroliga förmåga till självbehärskning, också under extrema förhållanden.

Jag tänker på vikten av att inte bortse från det växelspel som ofta utspelar sig mellan rånare och rånoffer och deras respektive tankar, känslor, jag tänker på anpassningar och motstånd.

Jag tänker på de inblandade i ett rån som parter i ett avtal.

Jag tänker på behovet av en viss ömsesidighet i relationen mellan dessa bägge parter.

Jag tänker på bägge parters mänsklighet, men också på deras behov i övrigt, deras behov framledes.

Metareflektioner

Det är alltid metakommentarer med dig, Johan. Varför?

Förstår du inte vad vi pratar om eller vill du bara låta smart?

Du bemöter invändningar och kritik på samma sätt: genom att kommentera kritiken.

Ja, vad är det med det, undrar jag – det finns ju alltid en nivå ovanför nivån.

Inte alla tankar

Nej, alla tankar måste inte ställas ut och visas upp.

Jag reser mig och går ut och tittar till dem, sveper med blicken över folkhavet av tankar, många av de sover, andra låtsas bara sova. Jag slås av att somliga tankar är så sköra ännu, spröda känsloliv, skulle aldrig tåla ljuset eller klara de prövningar som unga och ambitiösa tankar bara kastar sig in i, de skulle knappt ens kunna stå upprätt utan mig, och om de släpades ut på grusgången skulle de storma in i båset igen – de är helt enkelt inte redo än.

Andra tankar är kanske redo men istället ovilliga, obevekliga i sin tro på tankars suveränitet, de slåss för tankars rätt att få förbli anonyma livet ut. Därmed hoppas de kunna undgå hängning såväl som dissektion. De vill ha garantier för ett långt liv.

Framför allt, säger de, är det en principsak: att inte behöva ställas ut och visas upp, utan att få leva efter sina egna lagar, få vara tanke i tysthet, tanke i vilande tillstånd.