Jag tror att varje enskilt föremål i världen är möjligt att bygga en berättelse på, att ett ting, vilket som helst, kan fungera som en språngbräda till en ny, aldrig tidigare omvittnad värld.
Någonstans i ett kontrollrum
Nånstans i världen just nu, samtidigt som vi dricker en öl på en krog i stan, får någon i ett kontrollrum, kanske det amerikanska flygvapnets samordningscentral, en order om att skjuta för nu finns tillstånd för det, och nu är inga civila i sikte och målet är äntligen på plats, alla positioner är låsta och handen är på knappen, svettig, håller om spaken.
Någonstans i världen alldeles just nu avfyrar någon en missil mot människor som sekunden senare dör, om det ens tar en sekund för de där jävla missilerna att träffa målet.
När det gränsar till arrogans
En belåten min, du är tillfälligtvis höjd över de andra, det är snudd på högfärdighet – vem klär egentligen i det?
Det är så bekvämt med makt
Å ena sidan är det vackert när två eller flera människor kan mötas i tanken, kroka i varandras resonemang, kanske rentav stärka varandra, finna gemenskap i något de förr trodde de var själva om att tycka eller känna. Å andra sidan: ingenting äcklar mig så mycket som när människor tycker lika – när de sitter runt ett bord, med en delikat fråga framför sig, som de vägrar att ta i. Av rädsla för att stöta sig med varandra tiger de eller säga så lite som möjligt. Det är inte bara konflikträdsla utan handlar också i hög grad om taktik.
Jag hatar människor som befäster sina egna positioner, vägrar röra på sig.
Innan du talar
Innan du talar, sekunden innan du börjar, vet jag ofta vad du ska säga, sekunden efter vet jag ingenting, för jag vet aldrig vad du avstod från att säga, och medan du talar hör jag bara det du vill att jag ska höra, det du till slut valde att lansera som din åsikt, din röst, ditt program, så jag undrar, vad är det jag missar, jag undrar så
Innan du talar, innan du hoppar, när du tar sats, hur låter det då inom dig, vad säger rösterna inombords, ropar de ursinnigt eller viskar de behärskat, talar de alltid bara svenska eller slänger de in långa svordomar och lånord från främmande språk för att skaffa sig ett övertag i diskussionen
Innan du talar, när du rådslår med dig själv, hur låter rösten när den är ensam, när den kan ropa vad den vill, är den uppriktig då eller störd av något obestämbart, hur låter rösten i sin råaste form, när den fortfarande är hel, inte tänker sig för eller oroar sig, och hur lät rösten i sin ursprungliga form, när den ännu var ett barn, var den stolt över att finnas till eller var den skamsen redan då
Innan du talar, under det du räcker upp handen och begär ordet, sekunden som känns evig på något vis, vad säger rösterna till varandra, sekunden innan allt fallerar, innan du ångrar allt du någonsin sagt, hur låter rösten när den ännu håller måttet, hur låter rösten när den ännu är en röst att räkna med, är den bräcklig eller stark när du repeterar dina repliker en sista gång framför spegeln i en sminkloge, innan du får ordet och kollapsar
Innan du talar, innan du går upp, det handlar om hundradelar, med vilka ord eggar du dig själv, hur låter rösten som jämt vinner, hur låter rösten när allt är förlorat, hur låter rösten när du berusat dig som tröst, när du är varm i kroppen, äckligt trygg, törs du raljera då eller håller du allt inne, hur låter dina gamla röster, går du till dem ibland, visst var målbrottsrösten trots allt ganska charmig
Innan du talar, när du ännu tvivlar, ska du avslöja din okunskap eller låtsas följa med, innan du vet om du ska säga något alls, hur låter rösterna som diskuterar högljutt inom dig, som undrar är det verkligen din strid eller ett litet villospår, vilken röst argumenterar och vilken retirerar, har du alls någon makt över dem, över vilken röst som ska höras utanpå och kanske prägla dig en tid, hur låter allt detta inom dig, föreligger hopp eller förtvivlan, råder förvirring eller terrorbalans, hur låter rösterna som plötsligt vill mäkla fred, hur låter rösterna, allihop, innan de hejdar sig, dämpar sig, formar sig – till ord
Innan du talar, vem talar då?
Glöm aldrig känslan
När du övermannas av en känsla, när den träffar dig, drabbar dig, känn då verkligen på den, omfamna den trots att den sårar dig, skadar dig, trots att den skulle kunna döda dig, acceptera den som en del av dig, upphöj den, befordra den från känsla till tanke, ge den ett erkännande, se den i varje fall som något du inte kan rymma från, ta därför kontroll över den, fatta tag om nacken på den och dra in den i köket och hacka den i bitar, studera sedan bitarna, ta god tid på dig, sök i kadavren efter något sött, något evigt, något gott, för trots allt finns en essens av något mänskligt gott också i allt det som är ont, lägg sedan känslans lemlästade kropp på köksbordet för att torka: kanhända finns då fortfarande en besk smak men ge dig inte, ge dig på den igen, ta den till dig på nytt, låt dig inte skrämmas av den, förvalta den, möt den hellre med en annan hårdhudad känsla än kväv den i sin linda, uttryck den till sist, kalla känslan något, låt den gå från känsla till ord, välj de ord som kommer först och uttala dem tyst för dig själv, det kan likna en bön eller en förbannelse, det är egentligen helt oviktigt vad den liknar – när du känner en känsla, när den drabbar dig, tryck den mot bröstet och andas djupt, sedan kan du lägga undan den för gott, men glöm den aldrig.
Bönderna i Bonde söker fru
2006 sände TV4 för första gången ”Bonde söker fru”. Ikväll sändes ytterligare ett avsnitt. Jag kan inte låta bli att undra vad Sveriges bönder egentligen tycker om programmet. Kanske rycker de bara på axlarna åt vad de kallar kommersiellt jippo; kanske är det ett känsligt ämne, rentav en källa till konflikt, något som splittrar dem. Någon borde, som det heter i dagligt tal, ”titta på det”. Jag skulle i alla fall läsa.
På engelska är programtiteln ”Farmer wants a wife”. Eller är det kanske först och främst produktionsbolaget Meter Film & Television som ”vill” något här, det vill säga tjäna så mycket pengar som möjligt genom att kapitalisera på påhittade behov och begär hos bönder såväl som tevetittare.
Ledsen för lagom cynisk kommentar, det är väl åldern, eller årstiden, eller bara sån jag är – eller en funktion av alltsammans.
De dövas krigshistoria
Hur upplever man som döv ett krig? Hur stor del av en krigsupplevelse utgörs av ljud? Vilken roll spelar ljud, och då inte främst musik, i krigföring? Har någon skrivit de dövas krigshistoria? Det är frågor jag på allvar vill utforska efter att ha läst Ilya Kaminskys diktsamling Deaf Republic (2019), som jag för övrigt rekommenderar på det varmaste.
En komplimang och något annat
Han sa en gång, det fick jag höra på omvägar, att han hyste respekt för mitt intellekt. Finns det något vackrare att säga om någon? Det till och med rimmar, respekt och intellekt.
Sedan sade han visst något mer, något annat, något mindre smickrande – eller det antar jag i alla fall, för en komplimang av den digniteten kommer sällan utan en förolämpning av något slag, men det kan jag väl bjuda på.
Musiken i musiken
Jag tycker jag är bra med ord men jag kan omöjligt göra anspråk på att beskriva musik så att det känns rättvist mot musiken.
Jag kan vara hur bra jag vill med orden men det betyder inte att jag kan återge en bestämd låt, så att det helt och fullt känns som att läsaren också hör vad jag hör. Jag skulle kunna skriva en hel bok om en enstaka låt men samtidigt känna att jag misslyckats med att förmedla den känsla, eller snarare det tillstånd, som jag anser att tonerna och sången försätter mig i.
Om jag lutar huvudet mot stolens nackstöd och blundar, om jag sätter på låt säga Abbas Lay all your love on me och gör mitt allra bästa för att försöka klä själva musikupplevelsen i ord överväldigas jag av intryck och associationer redan efter tjugo sekunder. För mitt inre spelas en scen ur min barndom upp, jag är sju år och står på en grusplan då jag för första gången får syn på en tjej som jag i samma stund inser är onåbar för mig, jag ser på henne och hon på mig men hon tittar med samma närvaro – eller ska vi säga frånvaro – som man tar notis om en helt obetydlig detalj i rummet. Hon begriper inte alls att min blick på henne är den hos en nyförälskad, olycklig och överlycklig på samma gång. Och än i dag, tjugofem år senare, väcker hon samma känslor till liv när jag lyssnar på låten. Också helt andra sekvenser ur livet besöker och hemsöker mig under tiden som låten spelas.
Det faktum att musik kan vara så svårt att exakt sätta fingret på uppfattar jag som en klar brist både när det gäller min egen formuleringsförmåga och språket som sådant. Varför kan jag inte på ett tillfredställande sätt beskriva de sinnesstämningar som musiken ger upphov till? Hur bör musik förstås och tolkas av oss människor om inte med ord? Kanske är det endast genom att själv musicera som man kan gestalta musiken i musiken.
