Då och då slår vi ut med armarna och säger: ”Jag har inte ord för det här.” Efter en bra spelning eller när vi har kommit ur en känslomässigt krävande period kan vi känna det som att orden inte räcker till: ”Jag kan omöjligt beskriva det, jag tror det är en sån sak som måste upplevas” Vad döljer sig bakom ett sådant uttalande? Avståndet mellan upplevelsen när vi är mitt i den och vår recension av det upplevda är ofta kort.
Ofta tror jag att vi säger att en upplevelse är ”obeskrivlig”, när det egentligen bara handlar om att vi inte har tid eller ork att rättvist återge den. För det mesta tror jag att vi har ord för upplevelserna som vi inte säger oss ha ord för. Här blir språket avgörande. En människa med bristfälliga språkkunskaper kan inte värdera eller utvärdera en upplevelse på samma sätt som den med goda språkkunskaper.
Kan man hävda att den som är sällsynt språkkunnig bättre kan förstå och har större behållning av en upplevelse? Dels när hon eller han är mitt i den, dels efteråt, när samma upplevelse ska recenseras för vännerna. Det borde i så fall innebära att inte bara upplevelserna i sig tycks vara mer mångbottnade för de språkbegåvade, utan också att själva livet för dessa människor i förlängningen upplevs som rikare, kanske rentav mer meningsfullt.
En sak är emellertid klar. Ju bättre språkkunskaper vi har, ju större vokabulär vi förfogar över, desto rikare kan upplevelserna uppfattas och tolkas av oss – det tycker jag nog att man kan anta, även om jag självklart saknar belägg för mina påståenden.
En sak som är värd att påminna om är att människans allra första minnen ofta sammanfaller med att vi lär oss tala vårt modersmål flytande. Kanske borde man öka lästakten och se till att bättra både sitt ordförråd och språk överlag. Därefter kan de samlade livserfarenheterna delas med omgivningen på ett mer precist och varierat språk. Är inte det meningen med livet ändå, att dela med sig till andra vad man har upplevt själv? Jag vill nog mena det. Därför vore det verkligen synd om de som får sina vänners erfarenheter rikt återberättade för sig inte förmår uppfatta detaljrikedomen och noggrannheten i referaten, för att de inte är utrustade med tillräckliga språkkunskaper. De går då inte bara miste om mångfalden av färgstänk på himlen och skiftande toner i musiken, utan också om själva meningen med livet: att kunna ge och ta emot berättelser om det upplevda. Om känslorna före, under och efter.
