Erkännande

Det här är min plats på jorden
Tankarna läcker ner på marken

Här är allt människotomt och ödsligt
Förutom allt det som vill bli sett

Det som är stilla börjar vibrera
Jag hör hur träden
Jag hör hur stenbumlingarna
Jag hör hur gräskullen här utanför

För fönstret är vidöppet
för den som vill se
och röras vid

Skvallrande ljud fyller luften
efter att de läst alla mina tankar
högt för varandra

Nu ser de mig och sträcker ut sina händer
som egentligen inte är några händer

Inför mig plötsligt, utan några utstyrselkonster:
trädens uråldriga ångestgrenar
stenbumlingarna och gräskullen
med sina rödfärgade, krigsmålade små krön
ropandes från gapande vallgravar

Jag känner deras ilska röra på sig
stenarnas och trädens innandömen
inuti mig

Vägkrogen

En buss stannar till i trettio minuter vid vägkrogskedjan Rasta i Tönnebro, söder om Hudiksvall.

Därinne hägrar något storslaget i matväg, skulle många hävda. Två torn med röda brickor i plast, tre gräddiga husmansrätter och Gränges lättöl på flaska. Och ett hundratal gäster med rödsprängda ansikten och beigefärgade cargoshorts.

Vid kassan hänger stora högtalare som för tankarna till en mindre festival. Från dem ropar en tonlös, nästan mekanisk kvinnoröst ut nummer på beställningar som är klara för avhämtning.

Jag slår mig ner vid ett långt bord som är i princip fullsatt. Nästan alla andra bord är upptagna.

Bredvid mig äter ett pensionärspar som hungriga tonåringar efter veckans längsta skoldag. Och mig lägger de över huvud taget inte märke till, varken när jag kommer eller går.

Nonsens

En man eller en kvinna vaknar upp och äter frukost och tänker det vanliga.

I hissen på väg upp till kontoret kallpratar dem med någon de knappt känner. Det är inte särskilt svårt, det bara känns så just då.

Hemma igen, efter jobbet, tar handen ut middagsrester från kylskåpet. Lax med tillbehör.

Rörelserna med handen, som gräver i matlådan, liknar nonsens. Kallpratet tycks sakna mening. Det kan väl hända.

Men jag tror att i varje till synes poänglös handling spinns en stark tråd som håller uppe inte bara en vardag, utan även en sammanhängande berättelse, som kan förklara varför det mesta sker.

Varför ska jag försöka läsa in en betydelse i händelser som andra redan är fullt upptagna med att tolka? Det finns många händelser som ofta undgår vår uppmärksamhet.

Små, nästan omärkliga glidningar i språket driver på den monotona musiken som spelar i varje människa nästan hela tiden. Plötsligt vibrerar musiken av övertoner. En ny låt börjar spelas och du fattar ingenting.

Du kanske tror att du improviserar i hissen, men du gör som du alltid brukar göra.

Det gör ont när kallprat brister, för då spricker själva berättelsen. Samtidigt öppnas en lucka som man kan glida in i. Men alltid efter att först ha stått utanför en kort stund.

Längtar efter ett nytt språk

Jag tycker om att skriva och läsa men uppriktigt sagt känns det ofta som att språket mest är en tjock, skyddande hinna som ligger mellan en händelse och försöken att beskriva samma händelse, även när jag är mitt i den.

Gissningsvis har djur, åtminstone vissa djur, en mer sann, i betydelsen renare och mer direkt upplevelse av världen.

Jag längtar efter ett nytt språk. Söker en förståelse som inte passar in i mina nuvarande ramar och matriser. Mina nuvarande metaforer begränsar mig. Reproducerar en viss sorts tänkande.

Fördomsfullt, segflytande tänkande.

Om konst

Det är ett konstverk i sig att finnas till. Ett pekoral, det kan väl hända. Men ändå en sorts prestation.

Bland annat är det i försöken att etablera sig och stå på egna ben som konst blir till. När man harklar sig och rättar till håret och börjar tala allvarsamt om sina förväntningar.

Kanske gör man det med inlevelse, kärleksfullt. Kanske skruvar man på sig nervöst.

Det är i varje fall inte konst att lyckas nå fram till någon. Inte heller är det konst när man misslyckas med att nå fram. Det är konst bara när man försöker. Konst är ibland detsamma som mod. Som att balansera på en lina högt över marken. Bara man själv ser linan. Därför måste man även inbilla alla andra om att den finns där.

Den osynliga linan är konsten, den nya värld man skapar. Världen som man riskerar att vara den enda som lever i. (Gränsen mellan konst och galenskap är som vi vet hårfin.)

Att gå till en viss plats

Att gå och tycka om någon är att gå till en viss plats. Och att vara förälskad, det är att envist hänga kvar vid den platsen: att vistas där för länge.

För den som är förälskad finns inga begrepp om tid, inga proportioner alls. Den som är förälskad vill vara nära till varje pris. Vill att den andra ska lägga märke till en och gå till samma plats.

Ordlöst uttrycker den som är förälskad:

”Här är jag” och ”Jag ser dig”. 

”Ser du mig?”

Narcissister

Jag har sett det hända flera gånger.

Kortslutningen mellan å ena sidan narcissistens överlägsna blick och beräknande kyla och å andra sidan narcissistens infantila impulsivitet och tendens att kraftigt underskatta sin omgivning.

Det är som om narcissister är programmerade att förgöra sig själva. Som om äventyrslusten är för stark.

Först förundrades jag över detta. Nu vet jag att det är bara så det är.

En narcissists blinda fläckar. Infall och nycker.

Sista sidan

Jag tar fram boken och går direkt till sista sidan. Vilka är författarens sista ord? Hur agerar hon eller han i det allra yttersta?

Framför allt strider det mot reglerna att börja med bokens slutsatser och poänger, framåtblickarna. Det gillar jag.