Kanterna först

Självbiografier, essäer, avhandlingar och läromedel – ja, de flesta böcker som kan räknas till den facklitterära genren – tar jag mig an på ett sätt som jag menar påminner om hur somliga äter sin smörgås (kanterna först, mitten sist). Sällan går jag igenom fackböckerna från pärm till pärm. Jag sniffar försiktigt på dem i förordet, sedan tar jag – fortfarande en smula trevande – möjligen itu med inledningen, om någon sådan finns och jag inte skrämdes iväg av ett för desperat eller utsiktslöst förord. Därefter går jag direkt till avslutningen eller slutet på boken och penetrerar stoffet från det hållet.

Texter författade enligt den gängse akademiska dispositionen angrips bäst på det sättet. Alla fackböcker är för det mesta strukturerade på samma sätt. I början presenterar författaren, eller forskaren, sin frågeställning och i slutet besvaras den. Om svaret, eller slutsatserna, väcker vidare tankar hos läsaren kan hon eller han göra ytterligare nedslag i boken – antingen genom att nyttja innehållsförteckningen eller sakregistret, eller läser hon eller han helt sonika boken i omvänd ordning: äter sig in i den fördjupade diskussionen från bokens sista sidor till bokens mitt, där läsaren stöter på ett avskräckande diagram och ger sig av.

Hur jag närmar mig en skönlitterär bok? I enlighet med rådande konventioner: jag hoppar över förordet och går direkt på handlingen, läser boken från vänster till höger. Inga konstigheter där, inte.

Annonser

Frontlinjeman

Jag har aldrig tidigare lyckats balansera med en förkylning så som jag gör nu. Den bryter aldrig ut, den lägger sig bara farligt nära utbrytningsgränden och gäckar mig. Frågan är om jag inte hellre föredrar förkylningar som drabbar mig omedelbart och med full kraft. Strider med oviss utgång väjer jag gärna för.

En missuppfattning om mig från gymnasieåren är att jag i alla lägen tar strid för sådant som jag tror på. I själva verket är det ett resultat av att jag är skicklig på att framställa det som att jag ofta och gärna blandar mig i konflikter. I själva verket ställer mig i frontlinjen bara en kort stund, för att sedan ta rygg på kamrater flera led bak i formationen. I de bakre leden kan jag vara trygg och samtidigt skaffa mig en överblick av kraftmätningen i fronten, som jag i efterhand recenserar som vore jag där, som vore jag en frontlinjeman.

Jag är en överlevare och en recensent, om än förkyld alldeles för ofta.

Vad ska våra barnbarns barn säga om vår samtid?

För varje seger den populistiska högern tar hem i Europa hotas den västerländska demokratin allt mer. Ska demokratin, sådan den har utvecklats i Väst sedan 50-talet, bara komma att bli en historisk parentes i det längre perspektivet?

Få, om ens någon, kunde väl förutspå Trumps seger i presidentvalet 2016. Och att en sådan som Jair Bolsonaro nyligen kunde komma till makten i Braslien visar tydligt att världen inte längre minns en sådan som Hitler. För svenskt vidkommande kan man fråga sig om den skandinaviska välfärdsmodellen ska få vitaliseras på nytt eller om den bara var en cirkus som kom och drog förbi.

Ibland kommer jag på mig själv med att fantisera om hur jag om femton-tjugo år ska återberätta 2010-talets politiska händelseutveckling för mina framtida barn. Det gäller då sådant som vilka ord jag tvingas välja och hur jag ska komma att beskriva olika politiska värdens uppgång och fall. I allt väsentligt är det en dystopisk framtid jag tänker mig.

Kommunikationsproblem

I övermorgon ska jag och eleverna börja arbeta med minoritetsspråkens ställning i Sverige. På nätet googlar jag fram vad jag uppfattar som förbluffande fakta om minoritetsspråk. I huvudet omvandlar jag samma förbluffande fakta till korta påståenden eller frågor, som jag sedan skriver ned på höstfärgade Post-It-lappar. Post-It-lapparna, ett par dussintals blir de till slut, klistrar jag upp på toalettdörrar, speglar, pelare och bänkar runtom i skolan. Mitt kreativa tilltag tar drygt två timmar av min fritid (just det, jag gör det efter arbetstid).

Jag gör det med förhoppningen att eleverna ska reflektera över de påståenden och frågor som möter dem efter ett toalettbesök eller på väg till matsalen. Naturligtvis inser jag att ytterst få kommer att ta till sig innehållet på Post-It-lapparna; ännu färre kommer att lägga ner tid på att fundera kring dem. Men kanske kan de röra upp några slags känslor. Även irritation kan vara en fruktsam reaktion i det här fallet, som kan få vissa fakta att stanna kvar i minnet.

Alternativt lägger de inte ens märke till lapparna. Det vore i och för sig inte särskilt förvånande. Hur ofta når man verkligen fram med sitt budskap? Nu menar jag i största allmänhet. Mottagaren registrerar för det mesta inte ens att sändaren försöker kommunicera.

Bara ett tecken för igelkott

Man kan tala om ett slags utjämning av lokala dialekter inte enbart när det gäller svenskan utan även i fråga om svenskt teckenspråk. Förr fanns sex eller rentav sju olika tecken för igelkott; nu finns bara ett.

Den kostsamma varumärkesfetischismen

Det ryser i mig vid tanken på all den tid och kraft som människan lägger ned på att utforma varumärken, som till slut blir så mäktiga, att vi förlorar kontrollen över såväl deras utbredning som betydelse. Somliga varumärken finns i varje gathörn, på varje pelare och varje huvudbonad i hela världen. Vissa varumärken finns på platser, där fria medier, demokratiska omröstningar och mat för dagen är en bristvara.

Jag är i grund och botten inte motståndare till märkeskläder, jag bara konstaterar att världsfreden sannolikt hade varit inom räckhåll om vi människor hade lagt ned lika mycket tid och energi på att utveckla demokratiska arbetsformer i det globala Syd, för att nämna ett exempel, hellre än att skapa och upprätthålla mäktiga varumärken.

00-talets förälskelser

I en kort sekund flimrar alla stormiga Lunarstormförälskelser från det tidiga 00-talet förbi. Mitt i veckan, mitt i vardagen, mitt i mellanmålet rasslar det till långt bak i hjärnans minneshantering och ansikten, chattkonversationer och virtuella uppbrott, som man för länge sedan trodde var glömda, reflekteras i filmjölksglaset.

I nästa sekund är allt som vanligt.

Ljuden vi inte längre minns

När Stina Ekblad sommarpratade i fjol påminde hon oss om att ”varje sommarlov är någons sista”. De orden är på samma gång tänkvärda och melankoliska, och det fick mig att fundera på alla de ljud från min barndoms sommarlov som jag inte längre minns. Bilder däremot, bilder på trasiga sommarben och pappa som står vid grillen, finns bevarade och arkiverade i stora kvantiteter på vinden – däremot få eller inga ljudupptagningar. Varför är det så?

Jag kan i och för sig tänka mig ett antal förklaringar till just det, men det gör inte saken bättre. Det sägs att en bild säger mer än tusen ord. Men ljud då? Rösten på telefonsvararen, som tillhör någon som inte längre finns bland oss – den rösten med alla sina säregna toner och nyanser ger tillträde till en minnesbank som inte kan nås genom bildmediet.

Själv minns jag framför allt en sak från min barndoms sommarlov, och det är ljudet av innebandybollar som studsar lätt på den provisoriska bandyplanen på gatan utanför föräldrahemmet. Gatan låg allt som oftast öde, så det enda ljud som hördes var det snärtiga ljudet av ihåliga innebandybollar mot stum asfalt – ackompanjerat av våra små sneakersskor som flängde än hit, än dit.

Instinktslivet är aldrig långt borta

Om det är något jag minns särskilt från min skoltids historieundervisning, är det lärarnas genomgångar av medeltiden. Jag gissar att det är för att medeltiden på många sätt verkar ha varit en ytterst svår och mörk tid. Digerdöden, häxjakten, trångboddheten och gudfruktigheten är sådant som både känns skrämmande och främmande i dagens Sverige.

Samtidigt finns det liknande problem idag. Om man gör en internationell utblick stöter man på problem som resistenta bakterier, Ebolavirus, en skenande klimatkris och reaktionära politiska krafter i regeringsställning runtom i Europa. Det är nästan så att man får anledning att fråga sig vad som egentligen har förändrats sedan 1300-talet.

Mycket har förändrats! Det kommer man snart fram till, om man betänker saken närmare. Dessutom har förändringarna varit till det bättre. Men jag kan ändå inte låta bli att stanna upp vid den här frågan emellanåt. Vad har egentligen skett på 1000 år?

I fredags satt jag till exempel som vanligt på krogen. Ett dunkelt belyst vattenhål någonstans på Södermalm. Ölglasen klirrade högt, och runtom mig satt berusade människor med köttröda ansikten och ölskum i skägget. Jag observerade de drickande och undrade för mig själv om de är lika noggranna med att få i sig den mängd vatten som Livsmedelsverket rekommenderar att vi ska dricka varje dag. Antagligen inte. Någon började plötsligt ropa och skrika okontrollerat. Ett omisskännligt tecken på fylla – den här mannen var nu bortom all förnuftsmässig kontroll. Jag följde honom med blicken. Plötsligt tappade han balansen och tog stöd på en stol som hörde till grannbordet. Runt bordet satt ett gäng tjejer som han hälsade på genom att ropa något ohörbart och anlägga ett ansiktsuttryck, som var tänkt att se charmigt ut. Tjejerna tittade inte ens åt hans håll. Där och då tänkte jag för mig själv att man antagligen höll på exakt så här för 1000 år sedan.

Sedan blev det slagsmål på krogen. Jag ska inte hyckla och påstå att jag aldrig varit i slagsmål, men det här handgemänget blev liksom det som avgjorde saken: det primitiva instinktslivet ligger aldrig särskilt långt borta för oss människor, vare sig vi är utrustade med iphones eller spikklubbor.

Litteraturen lär oss om livet

Om någon frågade mig varför man bör läsa, skulle jag en gnutta högtravande svara att det är för att dra den främmande världen till sig. Detsamma gäller skrivandet. Det är genom läsandet och skrivandet vi kan orientera oss och lära oss mer den värld, som vi egentligen bara känner flyktigt.

Som jag ser det vidgar skönlitteraturen våra perspektiv och lär oss – för att tala med Beata Agrell – att se annorlunda. Böckerna visar oss sådant som tidigare har undgått vår blick, och berättar om livsöden, som vi kanske aldrig skulle ha kommit i kontakt med annars. På så vis gör litteraturen oss mer toleranta inför det främmande – eller mindre främlingsfientliga om man så vill. Ja, förutsatt att vi är mottagliga för det förstås. Man kan läsa Gösta Berlings Saga, som vore den en bruksanvisning för teven eller ett läkemedelsrecept – men säg mig, vad är då poängen med att alls läsa Selma Lagerlöf?