Den svåra konsten att få syn på sig själv

De fåfänga stunderna framför spegeln – i själva verket är det ju bara då som vi faktiskt kan få syn på oss själva och studera det vi ser. Hur vi ska komma att tolkas av andra under resten av dagen, efter att vi vänt bort blicken från spegeln, kan vi omöjligen veta. Inte heller kan vi veta hur vi ser ut när vi går den där korta sträckan från lägenheten till busshållplatsen eller om vi ser trovärdiga ut när vi ljuger, vilket somliga av oss tycks tro.

Visst vore det lärorikt, om än väldigt underligt, om man skulle be någon följa en med en filmkamera en dag på jobbet, dokumentera allt. Men vad man inte tänker på då är att det är omöjligt att hacka tillvaron i bitar på det viset. För när jag sedan sätter mig dagen därpå och tolkar vad jag ser på videobandet, är jag färgad av nya intryck, erfarenheter och förväntningar. Detta, tillsammans med den inverkan en filmkamera har på mitt beteende, gör förstås videobandet odugligt som vetenskaplig källa.

Om jag vid ett visst tillfälle ser trovärdig ut när jag ljuger är därför omöjligt att utreda. Dels för att händelsen är över i samma stund som jag försöker utreda den, dels för att jag aldrig kan skilja på händelsen, utredandet av händelsen och utredaren själv, det vill säga jag – vi är ett.

Kärlek utan tempus

Lena Andersson säger det bättre än vad jag kan: Det man vill ha, har man redan haft.

Kanske skrev hon inte ordagrant så men det var något åt det hållet. Jag tror att det är i hennes Egenmäktigt förfarande (2013) som det konstateras: när man förälskar sig i någon, vill man ha denna någon så gärna, att man föreställer sig och inom sig upplever ens gemensamma liv långt innan det har hunnit utspela sig. Innan man vet om det ens kommer att göra det någon gång.

”Hjärnan känner inga tempus, det den har längtat efter har den redan haft” – det är ett citat från boken om just detta, som jag minns tydligt.

Om vi hade ett större förstånd

Vi ska inte vara så förbannat sturska. Det ska snart komma snart ett större förstånd till världen.

En dag förstår vi inte längre den musik som spelas, eller det språk som talas, runtomkring oss. Vi kan sätta oss på huk jämte våra barnbarn och försöka se på saker och ting i deras perspektiv, men vi kommer aldrig åt hela deras världsbild.

När vi är riktigt gamla kommer det antagligen inte att kännas som vår värld längre. Därför kommer det också vara enklare att lämna den.

Gloves off

Överallt
en smutsig kamp
mellan diskurser

Kan du verklige se
orden för alla diskurser?

Utan synbart varsel

Idag under föreläsningen om något viktigt
kretsade tankarna istället kring min kropp

och kring det faktum
att jag de senaste tio åren sett i stort sett likadan ut
och hur detta faktum
påverkar sättet jag ser på mig själv i relation till andra
vilka både synbart och ständigt
åldras

Min kropp uttrycker då som nu
sitt radikala avståndstagande från
den ofrånkomliga nedbrytningsprocess
som väntar den

Ålderdomen
får man förmoda
när den till slut kommer
kommer utan synbart varsel
för min del 

Ålderdomen
när den kommer
ska komma rusande och rakt på
förtära den behöver och sådant den inte behöver
Äta först, tala sen
tala oavbrutet, ta ut sin hämnd
och i allt väsentligt förefalla orädd

Ålderdomen gör mig ärligt talat
livrädd

 

Hälsningen som aldrig framfördes

Plötsligt går det upp för mig att jag så gott som aldrig vidarebefordrar andra människors hälsningar. Jag är hopplöst glömsk på den punkten.

Kanske har jag med mitt agerande, utan att veta det, gjort någon en stor tjänst när jag inte att fört en hälsning vidare. Kanske har jag också gjort någon olycklig och förvirrad. Livslångt undrande – är du, är jag.

Jag kan vänta

Hur många gånger har jag inte efter ett nederlag tänkt tanken att jag i det långa loppet kommer att gå segrande ur detta eller i varje fall starkare? Helt klart en grundläggande känsla hos mig. Jag vill inte ens försöka föreställa mig hur mitt liv hade sett ut om jag istället hade gått runt i trettio år och tänkt det rakt motsatta, att jag i det långa loppet kommer att förlora. Inte ens ha en chans i ett returmöte.

Kort sagt är jag en hygglig kontraboxare. Jag kan vänta. 

En hänsynslös mobb

Sällan ställer sig tankarna på led och väntar på sin tur, på att jag ska ta itu med dem en i taget. Istället går de till attack – på alla fronter på en gång. Det är julhelg, har de ingen känsla för sådant? Förstår de inte att ingen hjärna kan arbeta med så många parallella spår samtidigt?

Inte nog med att de talar om så vitt skilda ämnen, de talar dessutom i mun på varandra. Förstår de inte att det är ofint att göra så? På det sättet blir jag strandad i tankegyttjan.

Jag har fostrat dem dåligt, dessa mina burdusa, bångstyriga tankar.

Min hembygds skog

Det här förstår du bara om det fanns en skog som du ofta gick till i din egen barndom: När man efter flera år är tillbaka i sin hembygds skog och återser de träd, som stod där också när man var barn – den känslan är svårslagen.

Trädtopparna får syn på mig efter tio år, och känner genast igen mig. Det har inte passerat så förbannat mycket tid sedan sist, inte med deras mått mätt. Träden kommer ihåg mig bättre än jag minns mig själv –

jag skulle vilja påbörja en berättelse i just den känslan.

Jag hade helt fruktansvärt fel

Hur jobbigt är det inte att behöva medge för sig själv eller andra att man hade fel, att man tänkte galet? Att man drog en totalt felaktig slutsats. Det kan tyckas oerhört genant.

Men om man stannar lite i den känslan, infinner sig snart också en förlösande ro. I samma stund som man inser att man varit okunnig om något, frikopplar man sig från det låsta läget och kan utforska saken på nytt. Och hur pinsamt det än kan vara att behöva inse att man varit hopplöst naiv tidigare, finns det något vackert i att ges möjligheten att lära sig något på nytt (eller som Chris Klaus skriver på ett ställe i I Love Dick: ”Är inte den största friheten i världen friheten att ta fel?”)

Är det verkligen möjligt att begripa en sak fullt ut? Kanske inte. Därför ska man alltid glädjas när man inser att man haft fel om något. Då vet man att man kommit något längre i sin strävan efter att förstå något, eller någon.