Konsekvenserna av mitt handlande

Är det opportunt eller pragmatiskt att göra si eller så? Av vänner och ovänner har jag kallats såväl opportun som pragmatisk. Vad jag verkligen är? Jag tror att de som sagt opportun många gånger menat pragmatisk och tvärtom. Jag kan omöjligt veta, och ska därför icke uttala mig därom. Men det är klart, hellre John Dewey än Ian Wachtmeister, förstås.

Var inte det opportunt sagt, så säg!

Gärna dialog men

Klokt folk påstår att vi människor behöver en social gemenskap och en känsla av tillhörighet för vår överlevnad. Så känns det emellertid inte alla dagar, även om jag inte skulle komma på tanken att försöka bestrida det.

Väl så ofta tycker jag mig klara tillvaron utmärkt på egen hand, jag tycker närmast det är skönt när jag råkar bli själv en hel helg för att någon social sammankomst ställts in. Kanske är det lätt för mig att säga att jag vill vara mer själv, att jag trivs bäst ensam – jag som har ett så socialt yrke, det vill säga jag som arbetar med ungdomar. Men ibland vill jag fly även från det. Jag har nog alltid inom mig burit en längtan efter att få vara mer själv, i alla fall i mycket högre utsträckning än vad jag hittills har varit och är.

Klokt folk påstår vidare att introvert är den som efter socialt umgänge känner det som att energi har tagits från en snarare än tvärtom. Det kan nog stämma att jag är mer eller mindre introvert, synd bara att jag inte agerat efter det alla gånger, jag känner nämligen ganska ofta en känsla av att ligga efter och att vara försenad: en inre stress, ett slags kamp mot tiden.

Denna samhällsnorm, som uppmanar oss till socialt umgänge i tid och otid, kommer obönhörligen och ofta på kollisionskurs med mina förhoppningar om att lyckas utöka antalet timmar i veckan då jag är absolut ensam, fri. Att denna konflikt både obönhörligen och ofta rivs upp på nytt för mig torde ha sin grund i att jag, åtminstone i detta avseende, är ett tacksamt offer för sociala förväntningar och grupptryck. Annorlunda uttryckt: jag tror jag är rätt svag för vad jag uppfattar som omvärldens blick på mig. Jag anpassar mig illa kvickt efter krängningar och missljud som jag tycker mig höra i den sociala samvaron med mig som deltagare, stum eller högljudd.

Kanske skulle min vän- och bekantskapskrets ha sett totalt annorlunda ut om det vore mer accepterat att vara enstöring? Känner man inte mig vid det här laget framstår jag här och nu som enstöring, jag inser det! Känner man å andra sidan mig väl och läser detta, förbryllas man kanske en aning. Jag vet inte ens om bilden jag själv förmedlar här stämmer, men en sak är säker: i den här bloggen läggs inget till eller dras bort från den känsla som i alla fall för stunden infinner sig.

Avslutningsvis vill jag säga, att även om jag utan reservation ansluter mig till påve Franciskus ord om vikten av att befrämja en dialogens kultur i denna oroliga, polariserade tid, är jag gärna själv ett tag till.

 

Vi visste ingenting

Jag både minns och saknar den tidiga fumligheten på Facebook, den kollektiva tafattheten i slutet på 00-talet. Vi var alla unga och dumma på Facebook då. Vi var det där nyförälskade paret, 20-någonting, i soffan hemma hos någon, vi var blyga men ganska modiga på samma gång och pratade högt efter väldigt många ”okej, en öl till då” på stan.

Försiktigt, det var vad vi trodde i alla fall, grävde vi med våra grova nybörjarhänder i varandras tidslinjer och profilbilder – begreppen var nyupptäckta planeter utanför vårt solsystem. Vi ville alla vara i framkant men vi var okunniga om allt. Vi föreläste om nya häftiga funktioner som vi läst om på Nyheter24 men vi visste knappt någonting. Så ett ömt ord eller två kunde ta sats framför en laptop i en förväntansfull kropp och hoppa rakt ner i någons offentliga tidslinje och sedan vidare ut i världsrymden. Där hånades det som kommit ut rätt men i fel kanaler – det som förut, före 00-talet, kallades privat. Var går nu gränsen mellan privat och offentligt? Kan man vara privat på Facebook? Kan det kallas privat trots att våra privatmeddelanden kan komma att nyttjas av ”politiskt obundna” dataanalysföretag som Cambrigde Analytica? Vore det inte för att nämnda företag haft tillgång till 87 miljoner amerikanska medborgares Facebookdata hade Trump antagligen inte vunnit valet 2017, påstås det i ”The Great Hack”, en Netflix-dokumentär som släpptes i januari tidigare i år.

Kanske saknar jag trots allt inte den tidiga fumligheten på Facebook. Vi var många som var naiva då, och är fortfarande förresten, för att inte säga okunniga, och ovetandes om hur vår Facebookdata används av tredje part för politiska ändamål. Nej, jag är inte särskilt konspiratoriskt lagd men jag är bekymrad, jag är faktiskt ganska ordentligt oroad, å demokratins vägnar.

Balkonghäng i Bagartorp

Jag utgår från de kalla, blanka fasaderna på Fridensborgsvägen i Solna. På sin hemsida beskriver en mäklarfirma nyproduktionerna i området som levande och inkluderande och passar på att hälsa välkommen hem. Jag går över en stig som leder bort från Järvastaden och in i hyreshusområdet i Bagartorp. Skillnaden är påtaglig, jag vill kalla det klassresa. 

I Bagartorp tittar jag upp på en balkong. Där sitter några som liknar Dennis och Maja, men det är några andra. De röker samma cigg som en gammal flickvän. Men det är inte Dennis eller Maja eller min gamla flickväns cigg, ser jag när jag tittar noggrannare. Jag tittar för länge, så länge att de känner sig iakttagna och tittar tillbaka, men blicken är inte avvisande, inte heller välkomnande, istället iakttar den mig tillbaka, utforskande men bara lagom mycket, inte integritetskränkande. Jag grips av tanken: Varför känner jag inte de här människorna? För att omständigheterna ville något annat. En röst inom mig kontrar snabbt: Räcker det inte med vännerna du har, Johan? Klart det gör, svarar jag lika snabbt. 

Klart vännerna jag har räcker, klart jag är nöjd, tacksam och lycklig med dem, klart jag inte behöver några andra, men tänk om jag har fel? Tänk om jag behöver fler vänner, tänk om jag behöver dem på balkongen i min krets av vänner som jag kan ringa om något fruktansvärt har hänt och jag behöver att de ovillkorligen tar mitt parti, min sida. Tänk om balkongmänniskorna besitter viktiga perspektiv på utformandet av min 30-årsfest som skulle revolutionera festen och i förlängningen de efterföljande åren när jag tittar tillbaka på festen och betraktar den som en milstolpe i samlingen av ögonblick som skänker styrka i den tröga vardagslunken, tänk om de har kommentarer, sedan länge uttänkta analyser på min favoritserie Rederiet som kompletterar mina, tänk om de slår hål på myter som jag inte visste var myter utan hängde upp mitt liv på. Vill jag krossa själva fundamenten, slå sönder marken jag står på? Ja, om de vänliga balkongmänniskorna hjälper till och bygger en ny husgrund. Varför går du bara inte upp till dem, säger rösten och det är ingen riktig fråga eller ens en befallning utan en retorisk fråga, med inslag av hån, för den vet att jag inte vågar. Jag har inte det modet, den pondusen, replikerar jag rösten. Och tänk om det inte är paret på balkongen utan den ensamma hyresgästen jämte som jag behöver, som behöver mig. Och jag kan ju inte gärna knacka på alla dörrar.

Så, jag finner mig i att endast finnas till i en skärva av världen. Jag tycker jag känner många men jag känner ju inte ens mina egna grannar, hejar knappt på dem, och de hejar knappt på mig. Johan, du har hängt på hundratals balkonger och träffat fantastiska människor… men, avbryter jag den inre rösten, tänk om det finns en balkong jag måste besöka, tänk om det finns ett balkonhäng som skulle förändra mitt liv, tänk om det finns en person där som är på rätt humör för att prata ut och tänk om jag, som är en så bra lyssnare, kan komma med något som i sin tur kan ge upphov till ett nytt resonemang i den andra änden som sedan skickas tillbaka till mig – och vips är vi oskiljaktiga tills någon av oss dör före den andra. Då ska en av oss sörja tills döden tar den andra också.

Har vi kontroll över vårt beroende?

Å ena sidan, att som social varelse bli accepterad och känna sig behövd av andra sociala varelser är, precis som för miljontals år sedan, grundläggande för det sociala samspelet, för att gruppen, flocken, arten, ska fungera och utvecklas. 

Å andra sidan, sättet vi reagerar på kändisarnas liv när det presenteras för oss i våra sociala medier, avunden som då letar sig in i våra blickar, har vi kontroll på det? I och med globaliseringen och digitaliseringen, som är relativt nya fenomen, purunga sett i relation till vår arts historia, sköljer nu en tsunami av förebilder och berättelser om framgång över oss, som många av oss inte klarar av. Vi kan lura oss att tro att vi är starka och självständiga men inför reklampelarna i tunnelbanan mjuknar vi snabbt, avundas ibland, skäms ibland, och så fort tankarna eller konversationerna gör ett uppehåll faller blicken på de retuscherande ansiktena och vi blir bräckliga, små, svaga, fåfänga, lätta att förföra, lätta att förstöra.

Jag tror att vi långt ifrån har kontroll över vad innehållet, bilderna och berättelserna, i kändisprogrammen och Instagramkontona har för effekt på oss. Att vi, eller i alla fall somliga av oss, är beredda att gå nästan hur långt som helst för det där erkännandet, klicken, liksen, är inte det en evolutionär svaghet? Bekräftelse är viktigt, men också oviktigt, vårt behov av den har tagit människan ända hit, men måttstockarna har blivit skeva, extrema.

Dukar vi inte under av klimatförändringarna, dukar vi under av inre stress. Jag tror inte vi kommer att märka det förrän det är försent, som vanligt. Utvecklingen går så snabbt och vi är mitt i den. Även om det finns gott om debattörer och forskare som försöker höja ett varningens finger för att vi inte ska spegla oss för mycket i kändisarnas omsorgsfullt redigerade verklighet, kommer vi att vara för insyltade i allt när vi fullt ut inser faran i det. Kanske är vi redan för beroende för att kunna lösgöra oss?

Ut i arbetslivet igen

Det är soligt den sjunde augusti trots att meteorologerna har lovat regn. De ljuger, alltså är allt som vanligt. Men det gör inget att de ljuger, som vanligt.

Det är en vecka kvar på semestern och jag har gått ner i varv,  gått ner i vikt, gått in i mig själv men inte ut, aldrig ut, halva kroppen ligger flämtandes på land, strandad tycks det som, den andra halvan stirrar tomt framåt, inåt, sovande och sömnlös på samma gång, jag behöver vakna till, jag behöver krångla mig upp på land hela jag, jag behöver komma upp, hitta ut, hitta fram, hitta till ett dansgolv, hitta värmen, bli full och efteråt äta salt och fet mat, så att jag orkar hem och in i sömnen, upp ur sängen och ut i arbetslivet, igen.

Kokkonsten och hjärnan

Onsdag lunch, en rejäl laxbit, varmrökt, till det potatis, färsk och rykande, och jag tänker hur tursamt var det inte ändå, att vi för ett par miljoner år sedan lärde oss tillaga maten genom att hetta upp den, så att vi idag slipper äta maten rå, så att våra magar slipper arbeta fullt lika hårt med att smälta den som för miljoner år sedan, så att vi kan äta asiatisk lunchbuffé och sedan träna på gym ett par timmar senare istället för att spendera resterande vecka i horisontellt läge som nylunchade lejon på en savann, så att vi kan skära maten i snygga prydliga tärningsformade bitar med våra moderna bestick och se någorlunda civiliserade ut medan vi äter, kalla det en konst att tillaga maten, ”kokkonst”, så att vi kan förfina teknikerna, sjuda, tranchera, bräsera, flambera, och tävla i kockprogram på teve.

Förresten tror jag inte att jag hade pallat äta rått kött, jag som är så känslig för blod, det hade blivit rötter för hela slanten. Och hade jag varit en förhistorisk människa hade mina köttätande vänner snabbt skaffat sig ett ansenligt evolutionärt försprång, med tanke på alla de näringsämnen som finns exklusivt i kött och som jag inte hade kunnat ersätta med Apotekets vitamintillskott för vegetarianer som lanserades först några miljoner år senare. Mina förhistoriska vänner hade dragit ifrån mig, inte minst i fråga om intelligensen, eftersom hjärnans storlek blev både större och skarpare i och med den tillagade matens epok.

Mina förhistoriska barn och deras förhistoriska barn och barnbarn hade fått det tufft i konkurrensen mot mina förhistoriska köttätande vänner. Det hade varit ren utklassning, spel mot ett mål, stor köttig och förnuftig hjärna mot liten vegetabilisk och primitiv hjärna. Det var tur att vi lärde oss hetta upp maten. Det hade gått åt helvete annars, för alla, men inte minst för mig, jag som är så känslig för blod, det hade blivit rötter för hela slanten.

Ingen slåss för dem längre

I rulltrappan tänker jag på alla bokmanus, pjäser och dikter som refuseras, en gång, två gånger, tio gånger, varpå författaren, pjäsförfattaren, poeten till slut ger upp, byter bana, skolar om sig, lägger om hela sin personlighet, anmäler sig till ett lopp, blir en matbloggare och struntar i den där författardrömmen, stänger ned hela verkstaden i hjärnan som förr producerade romanidéer och repliker på löpande band. Ja, många av de där idéerna var kanske skräp, var för skruvade, för fega, för djärva eller hade tänkts av någon annan redan, visats på scen förr, före du var född – men alla de goda idéerna, då?

I rulltrappan tänker jag på alla bokmanus, pjäser och dikter som aldrig hittade hem till någon, som är kvar i sina boningar, sina kvarter, de springer runt till varandra om kvällarna, hänger i en lusangripen soffa hos någon och zappar rastlöst mellan kanalerna i digitalboxen och frågar sig varför de inte fick komma därifrån, till något större och bättre, varför deras skapare övergav dem, varför skaparen inte slogs för dem, varför de inte var värda att slåss för, varför de blev kvarlämnade, varför ingen gav dem en chans att få visa upp sig.

I rulltrappan tänker jag på alla bokmanus, pjäser och dikter som inte vet sitt eget värde. Som kunde ha blivit något, pekat ut en ny riktning för samtidskonsten. Men nu ligger de på romankonstens kyrkogård och viskar till varandra att de ska ta revansch i nästa liv, med en ny skapare, som vågar slåss för dem och så småningom ställas inför en publik som ska förstå dem, acceptera dem, omfamna dem, älska dem.

Det är inte du, det är jag

För att inte framstå som elak när du ringer säger jag att jag är fullbokad, igen. För att jag inte vågar säga som det är, att jag inte har lust att ses. Ja, jag vet, så typiskt va’, min enda lediga dag denna vecka och så ska jag hjälpa polaren att flytta, men du, vi kör en annan dag, säger jag och låter som en PT på ett gym, och du försöker snart igen, och när du ringer för andra gången i veckan får du samma svar av mig, uppbokad även denna gång, inte flytthjälp däremot födelsedagskalas, typiskt va’. 

Jag måste hitta en bättre strategi. Jag måste hitta sysselsättningar som är erkända som undanflykter, som fotbollsträning och kvällsjobb, ”sorry, knegar då”, ”sorry, det är en viktig träning”. Med min nuvarande taktik blir jag ju elak även när jag inte vill vara elak. För du uppfattar det som att jag inte vill hänga med just dig, att det är något fel på dig, att du har sagt något klumpigt, kanske något rasistiskt; att mina undanflykter i andra änden av telefonen är mitt sätt att säga att du har passerat en gräns. Att vi inte kan vara vänner längre. Men så är det ju inte! Jag vill bara vara själv!

Jag avvisar alla som ringer mig, hela mänskligheten, för det mesta i alla fall. Ta det inte personligt, det är inte personligt, det är inte som du tror, jag vill bara inte hänga, med någon, utom med mig själv. Men vem fan säger det, att man bara vill vara själv, vem säger det rakt ut, att man vill bli lämnad ifred, vill få tänka själv, vem medger det, är så öppen, naken och ärlig med andra? Alla är så raka – kanske du invänder, med sina vänner är man så uppriktig, för vänner har ju goda avsikter och vill en väl. Jag har inte så många sådana vänner tror jag, som skulle acceptera att jag dissade en öl, en bio och ett bad i Långholmen samma vecka för att jag vill läsa färdigt boken jag börjat på och fastnat för. Eller kanske har jag visst sådana vänner? Kanske är det bara jag som ser på relationerna på ett skevt sätt.

Kanske är det ljugandet jag stör mig på, att alltid behöva tänka ut en rimlig undanflykt när telefonen ringer, kanske är det bara själva ögonblicket då jag lanserar lögnen som tar emot.

Ibland tänker jag att jag sakta förgör mina relationer genom att jämt eller i varje fall ofta vara uppbokad, fulltecknad, men framför allt tänker jag och oroar mig för att jag kanske även lämnar ärr i deras självbild, att mina undanflykter slår upp små sår i deras självkänsla som snart börjar vara och lukta. De stackarna sniffar i luften och tror sig känna igen den unkna lukten av att inte vara så eftertraktade som kompisar som de tror att de är. 

Men det är inte ni, det är jag.

Apelsinkladd

För 25 miljoner år sedan slutade vår kropp producera egen C-vitamin. Vi har alltså en gen för egentillverkning av denna vitamin, men tillförseln är strypt sedan 25 miljoner år tillbaka i tiden. 

Här sitter jag i vardagsrummet och försöker äta apelsin. Apelsin är gott men jag äter det just nu för att jag måste, för att få i mig C-vitamin. Efter flera aggressiva utfall mot apelsinen ger skalet till slut vika, men jag får apelsinsaft i hela ansiktet och på skjortkragen.