”Ibland kan jag riktigt sörja över detta, att så många människor, så oändligt många, har levat på vår jord och dött utan att lämna några spår efter sig, ingenting som kan förkunna för oss som lever nu: Jag har också levat!”
Så inleder Astrid Lindgren sin essäbok, ”Liv kan vara så olika” (1985), om två vitt skilda människoöden. Hon fortsätter:
”Nog är det sorgligt att glömskan så obönhörligt får lägga sig över människoliv som kanske – vem vet – rymde den oerhördas kärleken, den djupaste tragiken eller den största visdomen i mänsklighetens historia, och vi har inte ens fått höra talas om det, allt är begravt i mörker och tystnad.”
Jag kom att tänka på de här raderna i dag när vi, jag och min familj, uppvaktade morfar Göran på hans 90-årsdag. 90 år är för övrigt en imponerande hög ålder, särskilt eftersom han gör morgongymnastik varje morgon och är fullständigt klar i huvudet.