Så gör lärare

Lärare är mot sina elever som de är mot sina kollegor – sanningen ligger åtminstone inte långt därifrån. Om man bara anstränger sig, kan man nog intuitivt känna på sig vilka lärare som har eleverna med sig och inte. Samtidigt vet jag att det finns lärare som genomgår en nästan fullkomlig förvandling när de stänger klassrumsdörren om sig och  får vara med eleverna i enrum, som uppträder med en helt annan pondus från katedern än vad de visar upp i kontakten med sina kollegor. Men de lärare som vanemässigt smiter från disken och visar sig föga villiga till samarbete, de smiter gissningsvis också från rättning och ställer allt för ofta in sina lektioner.

Men vad vet jag? Jag bara spekulerar, som alltid.

 

Informationen som sipprar ut

Varje dag spelas ljudfrekvenser upp som våra mänskliga organ inte kan uppfatta.  Det är känt sedan länge att vi till exempel inte kan höra alla frekvenser av delfinljud.  Nu kanske inte just de ljuden, om vi kunde uppfatta dem, hade haft så stor inverkan på våra vardagliga liv, men det kan vi å andra sidan inte veta.

Varje dag – så gott som varje dag i alla fall – tillägnas vi små gester av ömhet som vi möjligen kan se i efterhand men aldrig fullt ut se eller känna. Inte ens om vi uppmärksammades på allt det finstilta i andra människors bemötande medan det skedde skulle vi fullt ut förstå de bakomliggande avsikterna och önskningarna. På ett mer direkt sätt går vi här miste om något väsentligt, somliga mer än andra.

Informationen som sipprar ut är fragmentarisk, kommer till oss stötvis och är därför omöjlig för oss att arbeta vidare med.

Ord men ingen samordning

Det är rent ut sagt bedrövligt att jag från och till finner mig raljerande i situationer som snarare kräver det rakt motsatta av mig. Var är mitt allvar, var är min timing, var är min sensibilitet när jag behöver den som mest? Vad ska jag med alla ord till, om jag inte vet när jag ska föra fram dem?

Vad som är vad

Om jag pekar på en känsla i mitt bröst, hur kan jag säkert veta vad den är ett uttryck för, vad den är sprungen ur? Kanske lyssnar jag efter fel ljud, kanske behandlar jag symptomen orätt.

Tvestjärtsnypen i hjärtgropen, anspänningen i kroppen, den underliga kylan i världen – är det samtiden eller årstiden eller bara sådan jag är?

Ytterligare ett lager kan läggas på diskussionen. Där jag står nu, där jag är verksam, i vilken roll det än må gälla – är det för att jag förtjänar platsen eller är jag bara ett medel för någon annans långtgående planer? Kanske är det alltid lite av varje.

 

Samma upplevelser, olika uppfattningar

Då och då slår vi ut med armarna och säger: ”Jag har inte ord för det här.” Efter en bra spelning eller när vi har kommit ur en känslomässigt krävande period kan vi känna det som att orden inte räcker till: ”Jag kan omöjligt beskriva det, jag tror det är en sån sak som måste upplevas” Vad döljer sig bakom ett sådant uttalande? Avståndet mellan upplevelsen när vi är mitt i den och vår recension av det upplevda är ofta kort.

Ofta tror jag att vi säger att en upplevelse är ”obeskrivlig”, när det egentligen bara handlar om att vi inte har tid eller ork att rättvist återge den. För det mesta tror jag att vi har ord för upplevelserna som vi inte säger oss ha ord för. Här blir språket avgörande. En människa med bristfälliga språkkunskaper kan inte värdera eller utvärdera en upplevelse på samma sätt som den med goda språkkunskaper.

Kan man hävda att den som är sällsynt språkkunnig bättre kan förstå och har större behållning av en upplevelse? Dels när hon eller han är mitt i den, dels efteråt, när samma upplevelse ska recenseras för vännerna. Det borde i så fall innebära att inte bara upplevelserna i sig tycks vara mer mångbottnade för de språkbegåvade, utan också att själva livet för dessa människor i förlängningen upplevs som rikare, kanske rentav mer meningsfullt.

En sak är emellertid klar. Ju bättre språkkunskaper vi har, ju större vokabulär vi förfogar över, desto rikare kan upplevelserna uppfattas och tolkas av oss – det tycker jag nog att man kan anta, även om jag självklart saknar belägg för mina påståenden.

En sak som är värd att påminna om är att människans allra första minnen ofta sammanfaller med att vi lär oss tala vårt modersmål flytande. Kanske borde man öka lästakten och se till att bättra både sitt ordförråd och språk överlag. Därefter kan de samlade livserfarenheterna delas med omgivningen på ett mer precist och varierat språk. Är inte det meningen med livet ändå, att dela med sig till andra vad man har upplevt själv? Jag vill nog mena det. Därför vore det verkligen synd om de som får sina vänners erfarenheter rikt återberättade för sig inte förmår uppfatta detaljrikedomen och noggrannheten i referaten, för att de inte är utrustade med tillräckliga språkkunskaper. De går då inte bara miste om mångfalden av färgstänk på himlen och skiftande toner i musiken, utan också om själva meningen med livet: att kunna ge och ta emot berättelser om det upplevda. Om känslorna före, under och efter.

Kanterna först

Självbiografier, essäer, avhandlingar och läromedel – ja, de flesta böcker som kan räknas till den facklitterära genren – tar jag mig an på ett sätt som jag menar påminner om hur somliga äter sin smörgås (kanterna först, mitten sist). Sällan går jag igenom fackböckerna från pärm till pärm. Jag sniffar försiktigt på dem i förordet, sedan tar jag – fortfarande en smula trevande – möjligen itu med inledningen, om någon sådan finns och jag inte skrämdes iväg av ett för desperat eller utsiktslöst förord. Därefter går jag direkt till avslutningen eller slutet på boken och penetrerar stoffet från det hållet.

Texter författade enligt den gängse akademiska dispositionen angrips bäst på det sättet. Alla fackböcker är för det mesta strukturerade på samma sätt. I början presenterar författaren, eller forskaren, sin frågeställning och i slutet besvaras den. Om svaret, eller slutsatserna, väcker vidare tankar hos läsaren kan hon eller han göra ytterligare nedslag i boken – antingen genom att nyttja innehållsförteckningen eller sakregistret, eller läser hon eller han helt sonika boken i omvänd ordning: äter sig in i den fördjupade diskussionen från bokens sista sidor till bokens mitt, där läsaren stöter på ett avskräckande diagram och ger sig av.

Hur jag närmar mig en skönlitterär bok? I enlighet med rådande konventioner: jag hoppar över förordet och går direkt på handlingen, läser boken från vänster till höger. Inga konstigheter där, inte.

Frontlinjeman

Jag har aldrig tidigare lyckats balansera med en förkylning så som jag gör nu. Den bryter aldrig ut, den lägger sig bara farligt nära utbrytningsgränden och gäckar mig. Frågan är om jag inte hellre föredrar förkylningar som drabbar mig omedelbart och med full kraft. Strider med oviss utgång väjer jag gärna för.

En missuppfattning om mig från gymnasieåren är att jag i alla lägen tar strid för sådant som jag tror på. I själva verket är det ett resultat av att jag är skicklig på att framställa det som att jag ofta och gärna blandar mig i konflikter. I själva verket ställer mig i frontlinjen bara en kort stund, för att sedan ta rygg på kamrater flera led bak i formationen. I de bakre leden kan jag vara trygg och samtidigt skaffa mig en överblick av kraftmätningen i fronten, som jag i efterhand recenserar som vore jag där, som vore jag en frontlinjeman.

Jag är en överlevare och en recensent, om än förkyld alldeles för ofta.

Vad ska våra barnbarns barn säga om vår samtid?

För varje seger den populistiska högern tar hem i Europa hotas den västerländska demokratin allt mer. Ska demokratin, sådan den har utvecklats i Väst sedan 50-talet, bara komma att bli en historisk parentes i det längre perspektivet?

Få, om ens någon, kunde väl förutspå Trumps seger i presidentvalet 2016. Och att en sådan som Jair Bolsonaro nyligen kunde komma till makten i Braslien visar tydligt att världen inte längre minns en sådan som Hitler. För svenskt vidkommande kan man fråga sig om den skandinaviska välfärdsmodellen ska få vitaliseras på nytt eller om den bara var en cirkus som kom och drog förbi.

Ibland kommer jag på mig själv med att fantisera om hur jag om femton-tjugo år ska återberätta 2010-talets politiska händelseutveckling för mina framtida barn. Det gäller då sådant som vilka ord jag tvingas välja och hur jag ska komma att beskriva olika politiska värdens uppgång och fall. I allt väsentligt är det en dystopisk framtid jag tänker mig.

Kommunikationsproblem

I övermorgon ska jag och eleverna börja arbeta med minoritetsspråkens ställning i Sverige. På nätet googlar jag fram vad jag uppfattar som förbluffande fakta om minoritetsspråk. I huvudet omvandlar jag samma förbluffande fakta till korta påståenden eller frågor, som jag sedan skriver ned på höstfärgade Post-It-lappar. Post-It-lapparna, ett par dussintals blir de till slut, klistrar jag upp på toalettdörrar, speglar, pelare och bänkar runtom i skolan. Mitt kreativa tilltag tar drygt två timmar av min fritid (just det, jag gör det efter arbetstid).

Jag gör det med förhoppningen att eleverna ska reflektera över de påståenden och frågor som möter dem efter ett toalettbesök eller på väg till matsalen. Naturligtvis inser jag att ytterst få kommer att ta till sig innehållet på Post-It-lapparna; ännu färre kommer att lägga ner tid på att fundera kring dem. Men kanske kan de röra upp några slags känslor. Även irritation kan vara en fruktsam reaktion i det här fallet, som kan få vissa fakta att stanna kvar i minnet.

Alternativt lägger de inte ens märke till lapparna. Det vore i och för sig inte särskilt förvånande. Hur ofta når man verkligen fram med sitt budskap? Nu menar jag i största allmänhet. Mottagaren registrerar för det mesta inte ens att sändaren försöker kommunicera.

Bara ett tecken för igelkott

Man kan tala om ett slags utjämning av lokala dialekter inte enbart när det gäller svenskan utan även i fråga om svenskt teckenspråk. Förr fanns sex eller rentav sju olika tecken för igelkott; nu finns bara ett.