Varför behöver vi sova så mycket?

En arts behov av sömn bestäms av en rad omständigheter. Faktorer som spelar in är exempelvis hur väl en art har anpassat sig historiskt sett för att kunna spara energi och leva säkert. Medan giraffer klarar sig på fyra och en halv timmas dygnsvila, behöver elefanter bara sova tre timmar per dygn. Och människan?

Som bekant behöver de flesta av oss åtta timmars sömn för att kunna fungera normalt. Det motsvarar en tredjedel av dygnets 24 timmar. Tänker man sig att vi i genomsnitt lever tills vi blir 90 år, kan man ganska snabbt räkna ut att vi ”sover bort” 30 år.

Säg mig, är det inte en svaghet att människan som art måste sova så förbaskat mycket? Föreställ er vad man hade kunnat åstadkomma på 30 år – om man hade fått leva 30 år extra.

Trots allt dumt som vår art ägnar oss åt idag kan vi ändå åstadkomma fantastiska saker, och helt säkert gör tekniken och vetenskapen märkvärdiga framsteg för varje dag som går. Hur kan det då komma sig att vår art inte vet bättre än att sova bort en tredjedel av den sammanlagda livslängden? Hur kan vi inte ha utvecklats mer än så här? Jag tycker att det är en svaghet, en riktig skamfläck på en annars ganska framgångsrik art. 

Annonser

Kriminalitet på drömstadiet

När jag känner mig uttråkad brukar jag tänka att det kanske just nu, någonstans i Sverige, sitter en handfull upphetsade män och kvinnor runt ett pianosvart köksbord från IKEA och planerar ett spektakulärt rån. Kanske drömmer de om ett liv där pengar har upphört att vara ett bekymmer. Kanske delar någon i rånarligan ut kartor till de andra i just det här ögonblicket – kartor över en bortglömd värdedepå.

Jag tänker mig att de som sitter runt det där bordet är så upphetsade av stundens allvar, att svetten rinner längs med deras ryggar. Inget får gå snett, tänker de. Allt kan gå snett, tänker de också.

Jag säger inte att jag vill befinna mig i det där rummet med rånare, jag bara säger: det är en fantasi som gör mig mindre uttråkad. Kriminalitet kan väl ändå inte vara straffbart på drömstadiet?

Dagens ord: Wordy

Wordy benämner man någon som är rik på ord. Ofta kallar man någon wordy som skriver omständligt och onödigt långt. Däremot tycks det som om ordet saknar motsvarighet i den svenska vokabulären.

På Google ger sökordet ”wordy” inte mindre än sju miljoner träffar, men så gott som alla sidor är skrivna på engelska. Avgränsar man sökandet till att bara omfatta sidor skrivna på svenska får man egentligen inte upp något av betydelse. Just därför finns det anledning att stanna upp vid ordets innebörd och betydelse.

Till mig kom ordet via en amerikansk teveserie på Netflix. Jag vill minnas att det var en scen där en skolelev blir uppläxad av sin lärare för att han använde för många ord för att beskriva något som egentligen var väldigt simpelt. Fler ord än vad som behövsdes. ”Thomas, your fantasy is great but your text is too wordy”.

Den definition av wordy som jag tycker är mest lämplig är den som lägger mer tonvikt vid den positiva betydelsen av ordet. Jag tänker att en person som älskar sina ord är wordy. Det är någon som älskar sina ord så mycket, att hon förser sina meningar med ett överflöd av ord.

Själv är jag definitivt too wordy. Jag kämpar ständigt med ett överflöd av ord i mina texter. Min önskan är att så småningom bli mer noggrann med orden, mer sparsam, mer kortfattad.

Helt klart är i varje fall att ordet wordy är en otroligt träffsäker benämning på hur många av oss beter oss i skrift. Men framför allt beskriver det ett passionerat förhållningssätt till ord, som inte nödvändigtvis måste vara negativt – varför definitionen av wordy behöver breddas och inte endast förklaras som omständlig eller långrandig.

Det rättshaveristiska ekorrhjulet

När jag tidigare idag såg att jag fått en p-bot tog jag genast upp min telefon och ringde Trafikverket. När receptionisten i växeln svarade, var jag så upprörd att jag först inte hittade orden, utan bara stammade något ohörbart. När jag lyckats behärska mig något, frågade jag vem man ska tala med om man fått en felaktigt utskriven p-bot. Receptionisten parerade vant min vrede genom att koppla vidare mig i systemet. Efter en halv minuts tystnad hördes en röst på andra sidan: ”Hej, du har kommit till avdelningen för felanmälan angående gatubelysning och utemiljö”. Även den gången blev jag kopplad till en annan handläggare i systemet.

När jag för tredje gången förklarat mitt ärende och fått till svar att jag hamnat hos fel handläggare, lade jag på. Inte av ilska den här gången, utan av rädsla.  Visst tycker jag att p-boten utfärdades på felaktiga grunder, men det finns inget jag vill undvika mer än att fastna i ett rättshaveristiskt ekorrhjul.

Jag läste häromveckan ett reportage om en helt vanlig tvåbarnspappa i Aspudden som började med att kräva ersättning för glasbitar i ketchupflaskan. Nu sitter han i den kommunala växeltelefonen varje vecka för att klaga och lämna synpunkter i olika ärenden som både berör och inte berör honom. Hans fru har visst lämnat honom för en överviktig busschaufför och tagit med sig barnen till Falkenberg eller om det var Laholm. Han är i varje fall kvar i huvudstaden, med lagboken tätt intill kroppen och telefonen som går varm. Saklig i tonen, med rätten på sin sida – men ensammast i Sverige.

Intimitetshunger

Dagens ord: Intimitetshunger.

Efter att ha sökt i olika ordböcker och uppslagsverk hittar jag ingen redogörelse för ordets ursprung. Själv skulle jag säga att intimitetshunger avser ett växande behov av fysisk närhet. Ofta uppstår intimitetshungern på allvar under tonåren. Det är inte fullt omöjligt att man känner intimitetshunger även i vuxen ålder, trots att det är betydligt mer sällsynt – särskilt om man sedan en tid tillbaka har ett stadigvarande samboförhållande. Då talar man i stället om intimitetsskräck, vilket bland annat kan ta sig uttryck i företeelser som skilda sovrum.

Elefanter kan inte hoppa

Tänk så många människor som i ett historiskt perspektiv mött döden under ett par elefantfötter. Sannolikt tusentals, kanske hundratusentals.

När andra tunga djur, som hästar och kameler, har varit på god väg att trampa ihjäl någon tankspridd stackare har de kvickt skuttat undan i sista sekund. Men inte elefanter, för de kan inte hoppa. Elefanter är det enda däggdjuret i världen som saknar den förmågan.

Tänk så många elefanter som genom historien sneglat på snärta giraffer och viga antiloper och önskat att de också kunde hoppa.

Prokrastinerar igen

Idag borde jag egentligen ha ringt ett brådskande och viktigt samtal. Vad gjorde jag istället de femton minuter som jag avsatt för det ändamålet? Jag började fundera på vilka smaklökar- och celler som är mest känsliga för smaker. Kort och gott: var smakar det mest i munnen?

Fastnade totalt, och fick inte ringt några samtal alls. Inte har jag blivit klokare heller. Gissar att det borde smaka mest i svalget, men det är bara min lekmannamässiga bedömning.

I varje terrorcell

I varje terrorcell finns en medlem som inte vill vara med.

I varje bergsbestigningsexpedition finns en deltagare som enbart är med för sällskapets skull.

I varje sammansättning av internationellt erkända evolutionsforskare finns en evolutionsförnekare.

I varje religiöst sällskap finns en medlem som tvärtemot konventionen ser sig rastlöst omkring medan de andra sluter ögonen, knäpper händerna och ber.

I varje kristen familj finns en hårdrockare som säger till sina föräldrar att han studerar den kristna hårdrockens historia på kvällarna, men i själva verket stänger han in sig på rummet för att skriva på sin erotiskt laddade novell om en hårdrockare som säger till sina föräldrar att han studerar den kristna hårdrockens historia på kvällarna, men som i själva verket stänger in sig på rummet för att läsa en erotiskt laddad novell om en homosexuell man som alltid kommer en halvtimma sent till skolan varje morgon för att han inte kan sluta onanera i tid.

I varje lekpark finns ett barn som enbart vill sabotera de andra barnens lek och sedan gå hem.

I varje kärnfamilj finns en person som skulle föredra en alternativ samlevnadsform, men som inte närmare kan precisera sina preferenser och därför uppfattar sig som fast i ett mardrömsliknande tillstånd.

I varje medialt uppmärksammad rånarliga finns en rånare som vill dra sig ur för att minimera risken för fullskalig medial exponering vilket skulle äventyra familjens redan lätt svajiga anseende och ställning i släkten.

I varje terrorcell finns en medlem som önskar att någon driftig medarbetare vid polisens IT-avdelning lyckats dechiffrera den krypterade kommunikationen inför nästkommande terrordåd eftersom det i slutskedet av planeringen framkommit att den slutgiltiga detonationsplatsen blir en centralt belägen tunnelbanestation där medlemmens moster arbetar som spärrvakt vid den aktuella tidpunkten för attentatet.

I varje radikal sammanslutning av fackligt organiserade spärrvakter finns en medlem som upplever att han oreflekterat rycktes med i det fackliga arbetet eftersom han inte kunde stå emot kollegornas raffinerade övertalningsteknik som i huvudsak innefattade oväntat smicker, skuldbeläggning och utmattning.

Skär ner på artighetsfraserna

Ett sätt att komma runt problemet med torra artighetsfraser är att helt sonika förkorta dem. Det handlar inte om dra ner på antalet artighetsfraser, utan bara om att hugga huvudet av dem.

I morse beslöt jag att pröva min metod. Det uppstod en situation, ett sammanhang, som krävde ett visst mått av artighetsfraser – en situation där jag i vanliga fall hade känt mig nödgad att uttala artighetsfraserna i sin helhet. Då hade det låtit så här:

”Okej, tack så jättemycket för skjutsen. Supersnällt verkligen. Lycka till på körlektionen i eftermiddag och ha en fortsatt trevlig dag! Vi får ta och fika någon gång framöver.”

I stället sade jag: ”Tack för… japp. Schysst. Lycka till med, ja, du vet. Hej!”

Jag förstår behovet av artighetsfraser, även de riktigt torra. ”God morgon, vad trevligt att se dig! Hur är det med dig? Pluggar du och står i? Vad roligt. Och hur är det med mamma? Du får hälsa henne!” Jag förstår deras oumbärliga plats i de dagliga konversationerna med andra. Jag argumenterar inte för att de ska avskaffas. Vi skulle antagligen få ett betydligt mindre trevligt samhälle utan dem. Jag bara säger: Vi kan väl förkorta dem. Budskapet når ju fram i alla fall.

 

 

Friskförklarad

Med en bakgrund som

ätstörd

är det inte märkligt om tillvaron som

friskförklarad

kännetecknas av att vara starkt centrerad kring

måltider

Eller är det i själva verket ett tecken på fortsatt

sjukdom

denna vansinniga, fanatiska begivenhet på

mat

Kanske är jag frisk, kanske är jag kry men inte riktigt

fri