En hänsynslös mobb

Sällan ställer sig tankarna på led och väntar på sin tur, på att jag ska ta itu med dem en i taget. Istället går de till attack – på alla fronter på en gång. Det är julhelg, har de ingen känsla för sådant? Förstår de inte att ingen hjärna kan arbeta med så många parallella spår samtidigt?

Inte nog med att de talar om så vitt skilda ämnen, de talar dessutom i mun på varandra. Förstår de inte att det är ofint att göra så? På det sättet blir jag strandad i tankegyttjan.

Jag har fostrat dem dåligt, dessa mina burdusa, bångstyriga tankar.

Min hembygds skog

Det här förstår du bara om det fanns en skog som du ofta gick till i din egen barndom: När man efter flera år är tillbaka i sin hembygds skog och återser de träd, som stod där också när man var barn – den känslan är svårslagen.

Trädtopparna får syn på mig efter tio år, och känner genast igen mig. Det har inte passerat så förbannat mycket tid sedan sist, inte med deras mått mätt. Träden kommer ihåg mig bättre än jag minns mig själv –

jag skulle vilja påbörja en berättelse i just den känslan.

Jag hade helt fruktansvärt fel

Hur jobbigt är det inte att behöva medge för sig själv eller andra att man hade fel, att man tänkte galet? Att man drog en totalt felaktig slutsats. Det kan tyckas oerhört genant.

Men om man stannar lite i den känslan, infinner sig snart också en förlösande ro. I samma stund som man inser att man varit okunnig om något, frikopplar man sig från det låsta läget och kan utforska saken på nytt. Och hur pinsamt det än kan vara att behöva inse att man varit hopplöst naiv tidigare, finns det något vackert i att ges möjligheten att lära sig något på nytt (eller som Chris Klaus skriver på ett ställe i I Love Dick: ”Är inte den största friheten i världen friheten att ta fel?”)

Är det verkligen möjligt att begripa en sak fullt ut? Kanske inte. Därför ska man alltid glädjas när man inser att man haft fel om något. Då vet man att man kommit något längre i sin strävan efter att förstå något, eller någon.

Innan Big Bang

Häromdagen mottog astrofysikern James Peebles 2019 års nobelpris i fysik för sina teoretiska bidrag till vår förståelse av universum och jordens plats i det. Peebles har bland annat varit med och utvecklat teorierna om den kosmiska bakgrundsstrålningen. Hans bidrag till trots vet vi bara vad fem procent av universum består av, resterande 95 procent är antingen mörk energi eller mörk materia. Men! Utan Peebles med flera andra hade vi inte ens vetat det.

Vi lever i en intressant tid. Den nya teknologin gör hela tiden hisnande upptäckter. Hur var det att leva före Big Bang-teorins uppkomst? När denna inte ens fanns till hands, utan när även vetenskapsmän behövde förhålla sig till vad vi idag skulle se som högst bristfälliga tankemodeller om universums uppkomst. Kanske var det ungefär som idag: Vi tror att vi är något stort på spåren, men sedan kommer det en lika revolutionerande teori om några decennier och kullkastar allt, alternativt sätter bollen i rullning igen, mot ett nästintill oöverblickbart fält

och så börjar det om igen.

Romanstoff

Jag tror att varje enskilt föremål i världen är möjligt att bygga en berättelse på, att ett ting, vilket som helst, kan fungera som en språngbräda till en ny, aldrig tidigare omvittnad värld.

Någonstans i ett kontrollrum

Nånstans i världen just nu, samtidigt som vi dricker en öl på en krog i stan, får någon i ett kontrollrum, kanske det amerikanska flygvapnets samordningscentral, en order om att skjuta för nu finns tillstånd för det, och nu är inga civila i sikte och målet är äntligen på plats, alla positioner är låsta och handen är på knappen, svettig, håller om spaken.

Någonstans i världen alldeles just nu avfyrar någon en missil mot människor som sekunden senare dör, om det ens tar en sekund för de där jävla missilerna att träffa målet.

Det är så bekvämt med makt

Å ena sidan är det vackert när två eller flera människor kan mötas i tanken, kroka i varandras resonemang, kanske rentav stärka varandra, finna gemenskap i något de förr trodde de var själva om att tycka eller känna.

Å andra sidan äcklar ingenting mig så mycket som när människor tycker lika – när de sitter runt ett bord, med en delikat fråga framför sig som de vägrar att ta i av rädsla för att stöta sig med varandra. Ofta är det då inte bara ren konflikträdsla som spökar, utan också politisk-taktiska hänsyn, och det har jag alltid haft jävligt svårt för.

Jag hatar människor som befäster sina egna positioner, vägrar röra på sig. De bromsar ju upp allt.

Innan du talar

Innan du talar, sekunden innan du börjar, vet jag ofta vad du ska säga, sekunden efter vet jag ingenting, för jag vet aldrig vad du avstod från att säga, och medan du talar hör jag bara det du vill att jag ska höra, det du till slut valde att lansera som din åsikt, din röst, ditt program, så jag undrar, vad är det jag missar, jag undrar så

Innan du talar, innan du hoppar, när du tar sats, hur låter det då inom dig, vad säger rösterna inombords, ropar de ursinnigt eller viskar de behärskat, talar de alltid bara svenska eller slänger de in långa svordomar och lånord från främmande språk för att skaffa sig ett övertag i diskussionen

Innan du talar, när rösten rådslår med sig själv, hur låter den när den är alldeles ensam, kan ropa vad den vill och hur högt som helst, är den uppriktig då eller störd av något obestämbart, något ursprungligt, hur låter den råa rösten, när den fortfarande är hel, inte reserverar sig eller censurerar sig, och hur lät rösten i sin ursprungliga form, undrar jag blygsamt, när den var ett barns röst, kände den sig liten, smått skamsen, redan då

Innan du talar, under det du räcker upp handen och begär ordet, sekunden som känns evig på något vis, vad säger rösten inom dig då, när den ännu håller måttet och helt säkert är en röst att räkna med, när den är stark, nästan mallig, och du repeterar dina repliker en sista gång framför spegeln, är ängslig

Innan du talar, medan du går upp på scenen, det handlar om hundradelar, med vilka ord eggar du dig själv, säg mig, hur låter rösten som jämt vinner, hur låter vinnarrösten, segerrösten, härskarrösten, hur låter rösten när du sedermera har berusat dig, när du är varm i kroppen, trygg och äckligt säker, törs du vara svag då eller förgör du rösterna omkring dig, ditt arroganta svin

Innan du talar, innan du svarar, när du ännu har en chans att förklara, hur låter rösterna som överlägger inom dig, finns det en stark stämma och ett svagt ackord eller är det någorlunda jämspelt, jag undrar vidare, vilken röst är det som i slutändan retirerar och vilken triumferar, hur låter rösterna, allihop, innan de plötsligt hejdar sig, dämpar sig och formar sig – till ord

Innan du talar, vem talar då?

Glöm aldrig känslan

När du övermannas av en känsla, när den träffar dig, drabbar dig, känn då verkligen på den, omfamna den trots att den sårar dig, skadar dig, trots att den skulle kunna döda dig, acceptera den som en del av dig, upphöj den, befordra den från känsla till tanke, ge den ett erkännande, se den i varje fall som något du inte kan rymma från, ta därför kontroll över den, fatta tag om nacken på den och dra in den i köket och hacka den i bitar, studera sedan bitarna, ta god tid på dig, sök i kadavren efter något sött, något evigt, något gott, för trots allt finns en essens av något mänskligt gott också i allt det som är ont, lägg sedan känslans lemlästade kropp på köksbordet för att torka: kanhända finns då fortfarande en besk smak men ge dig inte, ge dig på den igen, ta den till dig på nytt, låt dig inte skrämmas av den, förvalta den, möt den hellre med en annan hårdhudad känsla än kväv den i sin linda, uttryck den till sist, kalla känslan något, låt den gå från känsla till ord, välj de ord som kommer först och uttala dem tyst för dig själv, det kan likna en bön eller en förbannelse, det är egentligen helt oviktigt vad den liknar – när du känner en känsla, när den drabbar dig, tryck den mot bröstet och andas djupt, sedan kan du lägga undan den för gott, men glöm den aldrig.