Självdestruktivitet är ett psykologiskt begrepp men det är också ett ord på femton bokstäver. Som en kuriosa i sammanhanget kan jag säga att jag tycker att själva ordet, självdestruktivitet, är behagligare att skriva än att uttala. Jag tror att det har att göra med ordets typografiska egenskaper mer än något annat.
Jag gissar att alla människor har självdestruktiva drag. Enligt Olof Rydén på NE.se har vi människor ägnat oss åt självdestruktiva beteendemönster i alla tider. Det ger ett visst stöd åt min gissning.
Innan man kan ta itu med sin egen självdestruktivitet måste man först och främst medge det själv, att man agerar som man gör för att man är självdestruktiv och inte för att man är ovanligt äventyrslysten eller obetänksam. Att göra det – att indirekt medge att man mår dåligt – kan uppfattas som ett tecken på svaghet, nästan som om man vore självdestruktiv, men det förhåller sig snarare tvärtom.
Det finns en enda låt som har en klart lugnande effekt på mitt mående och det är Robbie Williams ”Feelings”. Anledningen till det är naturligtvis helt ointressant för utomstående, men det har att göra med mitt första minne av ett självdestruktivt beteendemönster. Jag var i Mallorca med familjen, men själv just då. Jag morgonjoggade på en ändlös strand utan skor och hade ångest upp över öronen när jag satte på nämnda låt. När låten spelades upp sjönk ångesten ned till fotknölarna. Det gör den alltid när jag sätter på den låten.
Jag vill nu på samma gång ta avstånd från Robbie Williams musik och medge att jag ibland, i situationer som jag så här i efterhand kan tycka var bisarra, fått för mig att mejla honom för att förklara att hans låt ”Feelings” haft en alldeles speciell betydelse för mig. Om jag har gjort det någon gång? Det är mellan mig och Williams.
I skottlinjen 